lördag, 9 september, 2017

Den mäktigaste ugglan i världen!

Blakiston's Fish Owl / Blakistons fiskuv (Bubo blakistoni blakistoni)
Den stora honan av Blakistons fiskuv spanar efter forellen i strömmen.

Jovisst, av alla 238 ugglearter på vår jord ska ju någon vara störst! Och i östligaste Asien finns den, Blakistons fiskuv, eller Blakiston’s Fish Owl på engelska. Den är, när man väger in alla parametrar, lite större än berguven som ju även finns i vårt land. Blakistons fiskuv kan mäta så mycket som 190 cm i vingbredd och väga 4 kilo, ungefär som en rätt stadig örn. I andra ändan av storleksskalan finns den hundra gånger mindre kaktusugglan(Elf Owl) i södra nordamerika, blott blåmesstor och en matchvikt på 40 gram.
Men nu skulle vi se Blakistons fiskuv, eftersom vi rest genom hela Japan från längst i söder ända upp till Hokkaido i norr. Vid en liten bäck just norr om den lilla staden Rausu fiskar uvarna varje kväll, året runt. Detta fenomen har uppmärksammats av folk på platsen och ett litet enkelt hotell ligger sedan många år invid fåglarnas fiskevatten. Man sitter inne i byggnaden och väntar i skymningen med kameror och kikare beredda vid fönsterluckorna. Allteftersom mörkret lägger sig ökar spänningen bland de tillresta fotograferna och fågelskådarna.
Väntan kan bli lång vissa kvällar, men så hörs plötsligt ett djupt och mäktigt ”Boo-boo hoo-ho” som går rakt genom kroppen på besökarna. Ståpäls!!!
Och så sveper den väldiga uven in från mörkret och tar direkt en liten forell i bäcken! Kamerasmattret är intensivt, men ugglan låter sig inte störas. 

Jovisst, av alla 238 ugglearter på vår jord ska ju någon vara störst! Och i östligaste Asien finns den, Blakistons fiskuv, eller Blakiston’s Fish Owl på engelska. Den är, när man väger in alla parametrar, lite större än berguven som ju även finns i vårt land. Blakistons fiskuv kan mäta så mycket som 190 cm i vingbredd och väga 4 kilo, ungefär som en rätt stadig örn. I andra ändan av storleksskalan finns den hundra gånger mindre kaktusugglan(Elf Owl) i södra nordamerika, blott blåmesstor och en matchvikt på 40 gram.

Men nu skulle vi se Blakistons fiskuv, eftersom vi rest genom hela Japan från längst i söder ända upp till Hokkaido i norr. Vid en liten bäck just norr om den lilla staden Rausu fiskar uvarna varje kväll, året runt. Detta fenomen har uppmärksammats av folk på platsen och ett litet enkelt hotell ligger sedan många år invid fåglarnas fiskevatten. Man sitter inne i byggnaden och väntar i skymningen med kameror och kikare beredda vid fönsterluckorna. Allteftersom mörkret lägger sig ökar spänningen bland de tillresta fotograferna och fågelskådarna.

Väntan kan bli lång vissa kvällar, men så hörs plötsligt ett djupt och mäktigt ”Boo-boo hoo-ho” som går rakt genom kroppen på besökarna. Ståpäls!!! Och så sveper den väldiga uven in från mörkret och tar direkt en liten forell i bäcken! Kamerasmattret är intensivt, men ugglan låter sig inte störas. 

Blakiston's Fish Owl / Blakistons fiskuv (Bubo blakistoni blakistoni)
Honan går rakt ner på fisken med sina skarpa klor...

Så upptäcks ytterligare en bjässe i ett träd intill. Det är hannen, och han börjar spela för honan ”Boo-boo hoo-ho”. Det är magiskt, även om hela spektaklet är lite arrangerat med lampor och förmodligen den utsatta goda fisken. Det här var ”the Grand Finale” på vår Japanresa, och jag tror vi kommer berätta om detta länge…

Blakiston's Fish Owl / Blakistons fiskuv (Bubo blakistoni blakistoni)
Hannen är i regel något mindre än honan, men fortfarande en av ugglevärldens mest imponerande fåglar!

 

Upplagd av Lars kl. 20:04
söndag, 19 februari, 2017

Svarthalsad trast i Växjö!

Sju veckor in på det nya året har det inte hänt så mycket ur fågelskådarsynpunkt. Visst, vädret är ovanligt milt för årstiden, och vårfåglarna står redan på tröskeln. I veckan som gick såg vi sånglärkor sträcka norrut, och gässen blir allt fler på åkrarna runt Lillstugan. Dessutom har både lodjur, utter, mink, iller och räven markerat sin närvaro vid Södergårdsviken i form av tassavtryck i kortlivade snölager.

Svarthalsad trast / Black-throated Thrush (Turdus atrogularis)

Igår bröts hemmatillvaron då vi hade ett flertal anledningar till att åka till Växjö. Så varför inte lägga till ytterligare en punkt på dagordningen? En svarthalsad trast har under någon veckas tid funnits på en villatomt i stan, så vi bestämde oss för att göra ett försök. Arten är en sällsynt, men årlig gäst från Sibirien, och vi har redan sett den ett par gånger tidigare i Sverige.
När vi kom dit möttes vi av ett par skådare som dittills hade gått bet. Trasten hade inte synts till. OK, nu hade vi en halvtimma på oss innan vi skulle bli tvungna att åka vidare till ett årsmöte. Men så flyger en koltrast in mot tomten, och snart upptäcker Anita ytterligare en trast, den svarthalsade!
Igår bröts hemmatillvaron då vi hade ett flertal anledningar till att åka till Växjö. Så varför inte lägga till ytterligare en punkt på dagordningen? En svarthalsad trast har under någon veckas tid funnits på en villatomt i stan, så vi bestämde oss för att göra ett försök. Arten är en sällsynt, men årlig gäst från Sibirien, och vi har redan sett den ett par gånger tidigare i Sverige.

När vi kom dit möttes vi av ett par skådare som dittills hade gått bet. Trasten hade inte synts till. OK, nu hade vi en halvtimma på oss innan vi skulle bli tvungna att åka vidare till ett årsmöte. Men så flyger en koltrast in mot tomten, och snart upptäcker Anita ytterligare en trast, den svarthalsade!

Black-throated Thrush / Svarthalsad trast (Turdus atrogularis)

Nu anländer det fler skådare, och det blir lite stimmigt när alla inte får syn på trasten med en gång. Fågeln sitter och chillar inne i en buske, och syns inte särskilt bra. Hur man än står så har man grenar och kvistar ivägen. Lika bra att hålla sig kall, och avvakta. Så för några sekunder flyger den svarthalsade trasten ner på gräsmattan och man får i grevens tid chans att ta några bilder. Det är dags att dra vidare. 

Upplagd av Lars kl. 12:07
söndag, 20 november, 2016

Ölandsrariteter!

Hösten 2016 går så sakteliga över i vinter, och det börjar kännas som det är hög tid att summera alla fina minnen. För det har varit en fantastisk höst, som till och med väckt upp en slumrande kryssare som jag! En stadig och mer än månadslång frisk ostvind mot vårt land har frammanat en fantastisk "show" av sällsyntheter österifrån. Jag minns hösten 1987 (fast alltmer diffust) på ett liknande sätt, särskilt de sibiriska järnsparvarna vid Segerstads fyr. Men nu, nästan 30 år senare är det så mycket som är annorlunda. Nu finns det mångdubbelt fler vaksamma och kunniga fågelskådare som hjälps åt att hitta de rara fåglarna. Och många av oss har bra kameragrejer att dokumentera med, och informationen sprids blixtsnabbt i otaliga fora. Nu åkte jag inte och tittade på allt, men det jag ändå hann se resulterade i en ganska hyfsad samling raritetsfoton.

Azurmes / Azure Tit (Cyanistes cyanus cyanus)

Azurmes 13 oktober vid Grönhögen. Det var så här det började! En Azurmes i Sverige är en fågel jag bara måste se, särskilt som jag kunde nå den på bara 2 ½ timma. För mig hade den en lika stark dragningskraft som ismåsen i Halland för 12 år sedan. Det var "bare å åk"! Azurmes har jag till på köpet inte ens sett utomlands, så det blev en riktig "lifer". Snygg, söt och elegant är den till på köpet, och trots alla andra goda rariteter på Öland den här hösten blir den tveklöst den mest minnesvärda. 

Azurmes / Azure Tit (Cyanistes cyanus cyanus) 
Azurmesen födosökte i mållorna tillsammans med ett stort antal blåmesar och andra arter. Men den flög ofta ut till kalkhällarna och stenskravlet i strandkanten.

Azurmes / Azure Tit (Cyanistes cyanus cyanus)

En lite annorlunda pose, när vinden tar tag i flankfjädrarna på azurmesen!

Tajgablåstjärt / Red-flanked Bluetail (Tarsiger cyanurus)

Tajgablåstjärt 13 oktober vid Grönhögen. Azurmesen upptäcktes förmodligen tack vare att det fanns en blåstjärt i krokarna som drog många skådare. Det var bara ett par hundra meter mellan fåglarna! Tajgablåstjärt var förr en otroligt sällsynt raritet i vårt land, men numera ses några fåglar varje höst i landet. Inte desto mindre är det en grann och näpen fågel, en fröjd för ögat och kameran!

Isabellastenskvätta / Isabelline Wheatear (Oenanthe isabellina)

Isabellastenskvätta 17 oktober vid Seby gravfält. Egentligen var jag på väg för att titta på en ökenstenskvätta. Men när jag kom fram till fågeln visade det sig att det inte alls var någon ökenstenskvätta, även om det hade setts en sådan i området tidigare. Det var istället en isabellastenskvätta! Desto bättre för mig, för jag hade inte arten på min Sverigelista! Nu var det ett visst drev på fågeln, då skådare och fotografer försökte komma närmare. I sådana här situationer blir det ofta svåra avvägningar, och folk visar prov på olika grad av omdöme. Hänsyn ska tas till fågeln, till andra skådare på plats och så till dem som ännu inte hunnit fram. Jag valde att gå bort till ett stenröse hundra meter bort där jag satte mig att vänta. Och tänk, efter en halvtimma gjorde isabellastenskvättan mig sällskap!

Kungsfågelsångare / Pallas's Leaf Warbler (Phylloscopus proregulus)

Kungsfågelsångare vid Skärlöv 17 oktober. En härlig liten senhöstraritet som jag i och för sig sett ett flertal gånger genom åren, men som oftast blir bästa fågelart vid ett höstbesök på ön. Enligt plan så ska de egentligen lämna sina häckningsområden långt borta i Sibirien för att övervintra i Sydostasien. Men med ostliga vindars hjälp drivs en del av dem västerut och hamnar varje höst på Öland.

Dvärgsparv / Little Bunting (Emberiza pusilla)

Dvärgsparv vid Risingehamn 17 oktober. Dvärgsparven finns sparsamt som häckfågel i den nordligaste delen av vårt land, och gör om hösten en lång flyttning mot sydost för att övervintra i Sydostasien. Men när ostvindarna ligger på, blir kursen mer sydlig. Då ses fler dvärgsparvar i södra delen av landet, och jag kan tänka mig att 2016 blir ett rekordår för arten i södra Sverige.

Sibirisk järnsparv / Siberian Accentor (Prunella montanella)

Sibirisk järnsparv vid Degerhamn 17 oktober. Utan tvekan årets invasionsart! Fram till i år hade 9 sibiriska järnsparvar setts i landet. Med andra ord en "tung" raritet. I höst har över 70 fåglar setts på olika håll i landet, varav många på Öland! Helt sanslöst, alltså! Till och med i Småland har ett par fynd gjorts. Själv har jag utan särskilt stor ansträngning sett 6 av dessa och kunnat njuta av dem på nära håll och fått bilder.

Nordsångare / Arctic Warbler (Phylloscopus borealis)

Nordsångare vid Kastlösa 30 oktober. I många år har jag tänkt befinna mig i Abisko i midsommartid för att se nordsångare. Men jag har inte riktigt fått till det. Faktiskt så fick jag för första gången se arten i somras, men i Alaska där den också finns. Men nu var det dags för Sverigekryss! Kastlösafågeln hade redan funnits på plats under en period, men varit lite svårsedd och rapporterades inte alls under flera dagar. Men när det återigen verkade möjligt att se den så åkte vi dit. Väl framme var det inga konstigheter, många andra skådare var redan där och kunde peka ut var den var. Stod man still kom den snart fram ur den låga växtligheten och lät sig fotograferas på nära håll! Sällsynt häckfågel i norra Sverige, och ännu mer sällsynt gäst i söder.

Bergtajgasångare / Hume's Leaf Warbler (Phylloscopus humei)

Bergtajgasångare vid Mellby 30 oktober. Arten hade jag sett en gång tidigare på Öland, fast det var många år sedan. Den här individen rörde sig otroligt snabbt och oförutsägbart, och det blev en sann utmaning att överhuvudtaget få en bild på den. Bergtajgan är betydligt fåtaligare än sin nära släkting tajgasångaren och mycket snarlik.

Isabellatörnskata / Isabelline Shrike (Lanius isabellinus)

Isabellatörnskata i Mellbytorp 10 november. Till att börja med är isabellatörnskator väldigt sällsynta i landet. Och det som gör det än mer knepigt är att det oftast är ungfåglar som kommer hit. I ungfågeldräkten är de mycket svåra att skilja från sin släkting turkestantörnskatan. Efter att ha sett två näst intill obestämbara ungfåglar tidigare känns det skönt när det dyker upp en något äldre fågel som är lättare att bestämma till art.

Än är hösten inte riktigt slut. Kanske kommer det mer? 

Upplagd av Lars kl. 14:49
måndag, 22 augusti, 2016

Skymningsorre!

Orre  / Black Grouse (Lyrurus tetrix tetrix)

Även om jag och Anita begåvats med fler lodjursobservationer (2) i år än vad man kunnat drömma om, fortsätter vi hoppfulla att göra våra kvällsrundor längs avsides skogsvägar. Det är alltid lika spännande! Vad dyker upp bakom nästa krök? Den väg som vi förr kallat hökugglevägen efter invasionen för några vintrar sedan, heter nu plötsligt lodjursvägen. Tänka sig!
Under gårdagskvällens tur var jag ensam, då Anita förnärvarande utforskar Färöarna. Det blev ett par älgar, några kaniner, en kattuggla, två rådjur samt tre orrtuppar. Just orren på bilden stod kvar framför bilen, och ville liksom inte flytta på sig. Jag kunde till och med kliva ur och ta några bilder, med bilens lampor som enda ljuskälla. Säkert blev den lite bländad av det starka skenet, men på tio sekunder var det hela över och tuppen flög iväg. Den här fågeln måste vara kläckt i sommar, då de lyrformade stjärtfjädrarna inte vuxit ut ännu. Det blev en lite annorlunda orrbild.

Även om jag och Anita begåvats med fler lodjursobservationer (2) i år än vad man kunnat drömma om, fortsätter vi hoppfulla att göra våra kvällsrundor längs avsides skogsvägar. Det är alltid lika spännande! Vad dyker upp bakom nästa krök? Den väg som vi förr kallat hökugglevägen efter invasionen för några vintrar sedan, heter nu plötsligt lodjursvägen. Tänka sig!

Under gårdagskvällens tur var jag ensam, då Anita förnärvarande utforskar Färöarna. Det blev ett par älgar, några kaniner, en kattuggla, två rådjur samt tre orrtuppar. Just orren på bilden stod kvar framför bilen, och ville liksom inte flytta på sig. Jag kunde till och med kliva ur och ta några bilder, med bilens lampor som enda ljuskälla. Säkert blev den lite bländad av det starka skenet, men på tio sekunder var det hela över och tuppen flög iväg. Den här fågeln måste vara kläckt i sommar, då de lyrformade stjärtfjädrarna inte vuxit ut ännu. Det blev en lite annorlunda orrbild.

 

Upplagd av Lars kl. 19:38
lördag, 30 april, 2016

Närkontakt med lodjuret!

Lodjur / Eurasian Lynx (Lynx lynx)

Vi sa det, efter det att vi hade haft turen att få se lodjuret för tre veckor sedan... Jo vi sa att om vi nu påstår att vi sett en varg, fotodokumenterad eller ej, så kommer ingen att tro oss. Eller en björn! Alldeles för bra för att vara sant, förstås. Det skulle osa katt lång väg. Kanske skulle man bli kallad copycat till ökända fotografen i Mullsjöskogen? Kanske bäst att inte stöta på något lodjur heller på ett tag...?
Men vi har väl ändå hållit ögona öppna, kört bakvägar i skogen och så, mest i skymningstimman... 
Ändå, strax före sju på kvällen, då hoppar ett djur över vägen. Stort som ett rådjur typ, fast ändå inget rådjur. Var det där ett rådjur, sa jag. Vi saktade in, stannade och bakom granarna 25 meter in går ett LODJUR! Stor kalabalik med kamera och kikare som man plötsligt glömt hur man hanterar. Jag missar skärpan, och svär. Lodjuret såg ut att fortsätta in i skogen. Besvikelsen till trots över missade fotomöjligheter kommer jag och Anita överens om att inte gnälla. Vi har ju fått se lodjur igen, bara 23 dagar efter det magiska mötet hemma vid Södergårdsviken. Detta utspelar sig ungefär 5 kilometer från Södergård!
Då plötsligt, kommer djuret fram i vägkanten, mindre än 50 meter framför oss. Ny fotochans och lodjuret står kvar när ögonkontakt knyts mellan beundrare och den beundrade. Att få ha väntat i nästan 50 år på första lodjursmötet är inget konstigt, snarare får man anse sig ha haft en otrolig tur som överhuvudtaget fått möta detta mytiska djur en gång i livet. Att då få ytterligare ett möte bara 23 dagar efter det första får anses som orimligt tursamt.
Det här djuret är av allt att döma samma som vi såg hemma 6 april. Enligt ansvariga på länsstyrelsen kan det vara lohonan Änga, som sändarförseddes som två-åring 2010 men vars batterier sinade för några år sedan. Men hon tycks hålla ett revir här söder om Bor, och nu hoppas vi att hon kanske fått träffa någon viril lohanne i vintras...

Vi sa det, efter det att vi hade haft turen att få se lodjuret för tre veckor sedan... Jo vi sa att om vi nu påstår att vi sett en varg, fotodokumenterad eller ej, så kommer ingen att tro oss. Eller en björn! Alldeles för bra för att vara sant, förstås. Det skulle osa katt lång väg. Kanske skulle man bli kallad copycat till ökända fotografen i Mullsjöskogen? Kanske bäst att inte stöta på något lodjur heller på ett tag...?
Men vi har väl ändå hållit ögona öppna, kört bakvägar i skogen och så, mest i skymningstimman... 

Ändå, strax före sju på kvällen, så hoppar ett djur över vägen. Stort som ett rådjur typ, fast ändå inget rådjur. "Var det där ett rådjur", sa jag. Vi saktade in, stannade och bakom granarna 25 meter in går ett LODJUR! Stor kalabalik med kamera och kikare som man plötsligt glömt hur man hanterar. Jag missar skärpan, och svär. Lodjuret såg ut att fortsätta in i skogen. Besvikelsen till trots över missade fotomöjligheter kommer jag och Anita överens om att inte gnälla. Vi har ju fått se lodjur igen, bara 23 dagar efter det magiska mötet hemma vid Södergårdsviken. 
Då plötsligt, kommer djuret fram i vägkanten, mindre än 50 meter framför oss. Ny fotochans och lodjuret står kvar när ögonkontakt knyts mellan beundrare och den beundrade. Att få vänta i nästan 50 år på första lodjursmötet är inget konstigt, snarare får man anse sig ha haft en otrolig tur som överhuvudtaget fått möta detta mytiska djur en gång i livet. Att då få ytterligare ett möte bara 23 dagar efter det första får anses som orimligt tursamt.

Det här djuret är av allt att döma samma som vi såg hemma 6 april. Enligt ansvariga på länsstyrelsen kan det vara lohonan Änga, som sändarförseddes som två-åring 2010 men vars batterier sinade för några år sedan. Men hon tycks hålla ett revir här söder om Bor, och nu hoppas vi att hon kanske fått träffa någon viril lohanne i vintras...

Upplagd av Lars kl. 19:12
torsdag, 7 april, 2016

Vilket tomt-X!

Lodjur / Eurasian Lynx (Lynx lynx)

Ikväll gick verkligen en dröm i uppfyllelse! Helt oanat och utan planering.
Så här gick det till. Torsken hade precis satts i ugnen, där den skulle tillbringa närmsta halvtimman. Alltså lite tid över för annat. Klockan var halv 8, så lite skådarljus fanns kvar utanför dörren. Greppade kikaren och tog ett span över Södergårdsviken. Nere på vallen gick ett djur, 800 meter bort. OK, vems hund är det? Va, inte en kotte i närheten! Hög bakdel...hmmm..LODJUR!!!

Ikväll gick verkligen en dröm i uppfyllelse! Helt oanat och utan planering.

Så här gick det till. Torsken hade precis satts i ugnen, där den skulle tillbringa närmsta halvtimman. Alltså lite tid över för annat. Klockan var halv 8, så lite skådarljus fanns kvar utanför dörren. Greppade kikaren och tog ett span över Södergårdsviken. Nere på vallen gick ett djur, 800 meter bort. OK, vems hund är det? Va, inte en kotte i närheten! Hög bakdel...hmmm..LODJUR!!!

Lodjur / Eurasian Lynx (Lynx lynx)

In i Lillstugan med andan i halsen, ropandes åt sambon. Ugn och spis av, kamera och jacka på! Vår kära hyresvärdinna Ann som var ute på kvällspromenad (i riktning lodjur) uppmanades att kvickt sätta sig i baksätet. Inom en minut var vi nere med bilen på halva avståndet. Efter några nervösa sekunder återupptäcker vi djuret som så småningom börja gå lugnt på vallen mot pumphuset. Vi ser att det sitter ett halsband på djuret, går den att individbestämma? När lodjuret passerat pumpen upptäcker den oss och börjar galoppera mot skogen, och snart är några underbara ögonblick över. Tänk, vi som kryssade den Iberiska panterlon för bara några veckor sedan, och snart åker vi till Alaska för att, bland mycket annat, hoppas på kanadensisk lo.

Lodjur / Eurasian Lynx (Lynx lynx)

Jag och Anita hade bestämt oss för att i år skulle vi verkligen satsa lite för att få se det "svenska" lodjuret. Det är det svåraste att se av världens fyra lodjursarter, även om Lillstugan praktiskt taget ligger mitt i ett lodjursrevir . Vi har varit ute och smygkört under morgnar och kvällar i områden där vi vet att det någon gång ska ha setts lo, men också förvissade om att chansen är en på tusen. Så det är klart, vi blev väldigt överrumplade när det faktiskt skedde på detta vis.

Lodjur / Eurasian Lynx (Lynx lynx)

Det skymmer, ljuset är snålt, men bildbeläggen duger väl...?

Lodjur / Eurasian Lynx (Lynx lynx) 

En YouTuberulle kan man se här! https://youtu.be/nq1QLAmiW0s

 

Upplagd av Lars kl. 19:21
måndag, 29 februari, 2016

Berguv i eftermiddagssol!

Berguv  / Eurasian Eagle-Owl (Bubo bubo bubo)

Den sena eftermiddagssolen värmde både uven och själva bilden!

Igår åkte vi tidigt hemifrån Lillstugan, och kursen var satt mot Bohuslän. Vägen kändes ganska lång, men vi fick trevligt sällskap av Michael från Borås. Vi kunde utbyta lite historier från våra respektive utlandsresor under vintern, så tiden gick ändå ganska fort.
Målet för dagen var att försöka se någon av de lunnefåglar som setts i vattnen vid Ramsvikslandet på sistone. Det gick bra till slut, trots den besvärliga dimman som satte ner sikten avsevärt under förmiddagen. I det färglösa och snåla ljuset kändes det inte särskilt meningsfullt att fotografera. Faktiskt togs det inte en enda bild under dagen. Men vi var glada för att få ha sett lunnen, som har blivit så svår att se i svenska vatten.

Klockan närmade sig fem på eftermiddagen och vi hade kommit en bra bit på hemväg. Vädret hade skiftat och landskapet badade nu i ett generöst solljus. ”Vi stannar till vid uvberget, det ligger ju bara en kort sträcka från vägen”! Sagt och gjort. Vi parkerar bilen och hoppas på att uven ska börja ropa någonstans ifrån, trots att det kanske är lite tidigt. Vi hinner inte gå särskilt många meter från bilen, då uven fullkomligt överrumplar oss. Den sitter alldeles intill på en fallen gran och ”solbadar”. Det ser faktiskt ut som den sitter och njuter i kvällssolen. Och vi har tur, bara 10 minuter senare har solen försvunnit ner mellan granarna bakom oss, och det varma ljuset är borta. Men berguven satt lungt kvar där den satt...

Upplagd av Lars kl. 16:30
måndag, 21 december, 2015

Sokoke Scops Owl!

Sokoke Scops Owl / Sokokedvärguv (Otus ireneae)

Under en Kenyaresa med Göteborgsornitologerna i 90-talets början besökte vi det lilla skogsreservatet Arabuko-Sokoke invid Indiska oceanens strand. Vi hade haft en mycket framgångsrik fågelresa under Lasse Larssons ledning, och det kändes som om vi hade fått se nästan allt. Vi närmade oss 700 arter...  I Arabuko-Sokokereservatet finns flera fågelarter med mycket små, fragmentariska förekomster i Östafrikas skogsrester. En av dessa fåglar är den lilla Sokoke Scops Owl (sokokedvärguv) och den är verkligen liten. Som en stenknäck, kanske.

Sokoke Scops Owl / Sokokedvärguv (Otus ireneae)

Men jag minns hur vi då, för nästan 25 år sedan, försökte komma igenom den täta snårskogen med ficklamporna i högsta hugg. Nog hörde vi uven, men hur vi än kämpade kom vi inte tillräckligt nära för att få ögona på den.
Det gnagde i nästan 25 år!

Men jag minns hur vi då, för nästan 25 år sedan, försökte komma igenom den täta snårskogen med ficklamporna i högsta hugg. Nog hörde vi uven, men hur vi än kämpade kom vi inte tillräckligt nära för att få ögona på den.

Det gnagde i nästan 25 år!

Sokoke Scops Owl / Sokokedvärguv (Otus ireneae)

Men den här gången, strax före jul förra vintern, hade vi den inhemske guiden David Ngala till vår hjälp. Han har jobbat med att skydda skogen och dess innevånare i årtionden. Och naturligtvis kunde han visa oss ugglorna. Jag och Anita fick tillfälle att se dem två gånger. Dels med skådargänget under Heliangelusresan, och sedan på egen hand några dagar senare.

Sokoke Scops Owl / Sokokedvärguv (Otus ireneae)

Det var under det andra besöket som vi hittade de två uvarna i paret sittande tätt tillsammans. Så små och uttrycksfulla, inte alls skrämda över vår närvaro. Men de höll oss under uppsikt. David berättade att det finns tre färgmorfer av Sokoke Scops Owl. Grå, rödbrun och orange. De här två är oranga.

Sokoke Scops Owl / Sokokedvärguv (Otus ireneae)

Det finns 236 ugglearter i världen. Av dessa tillhör 51 släktet Otus, som alla är mindre eller pyttesmå ugglor. Otus-uvarna har ofta väldigt snäva utbredningsområden, ibland på svårtillgängliga öar ute i haven. Så det blir svårt att se dem alla. För egen del har jag sett eller hört 19 av de 51, men bara fått bild på 6 av arterna.

Sokoke Scops Owl / Sokokedvärguv (Otus ireneae)

Upplagd av Lars kl. 20:23
onsdag, 27 maj, 2015

Falkfrossa!

Eleonorafalk / Eleonora's Falcon (Falco eleonorae)
Synen av en hastigt förbipilande eleonorafalk är en skönhetsupplevelse!

Härom veckan återvände jag och sambon till ön där min karriär som fågelskådande resenär en gång började. Året var 1983, och förväntningarna för en finnig tonåring var skyhöga när kikaren för första gången svepte över Mallorcas landskap. Minnena har till viss del bleknat sedan dess, men förväntningarna infriades säkert då 30 nya fågelarter antecknades i obsboken. Då var det stort att få kryssa styltlöpare, cettisångare och många andra. Men jag såg ingen eleonorafalk den gången eftersom jag var där i mitten av april. Falkarna kommer till sina sommarvisten i Medelhavet först i månadsskiftet april-maj. Det skulle dröja ytterligare två år då jag i mitten av maj 1985 gjorde ett återbesök till ön. Jag minns hur jag vid det besöket efter flera falklösa dagar plötsligt stod och njöt av en stor flock eleonorafalkar som jagade över Albuferas våtmarker. Kanske var de så många som 30!

Eleonorafalk / Eleonora's Falcon (Falco eleonorae)
Eleonorafalken går in för landning på klippan.

Vi hade några rätt tydliga mål och förhoppningar för vår vecka på Mallorca i år. Balearisk sångare har numera egen artstatus sedan den splittats från den sardinska sångaren. Den ville vi se, och fick också se. (Den sardinska sångaren såg vi fint på Sardinien härom året).

Eleonorafalk / Eleonora's Falcon (Falco eleonorae)
Eleonorafalken häckar tillsammans med andra artfränder i kolonier i klippstup.

Eleonorafalk / Eleonora's Falcon (Falco eleonorae)
Eleonorafalkar äter framför allt av de flyttande småfåglar som rastar eller sträcker förbi kusterna.

Sedan ett antal år har jag också närt en önskan om att få riktigt bra fotolägen på balearisk lira och eleonorafalk. Det gick inget vidare med liran. Vi såg flera liror från Formentorklipporna, men avstånden blev alltför stora för fotolägen. Någon båttur hade nog krävts, men de planerna kom på skam.

Eleonorafalk / Eleonora's Falcon (Falco eleonorae)
Klippor och hav är eleonorafalkens element!

Falkar fick vi däremot se både mycket, många och nära. Vi såg dem (återigen) jaga över Albufera, och vi såg dem flyga under klippstupen på Formentorhalvön. Men även om vi såg dem fint, bjöd fåglarna inte riktigt på de chanser jag hoppats på.

Eleonorafalk / Eleonora's Falcon (Falco eleonorae)
Eleonorafalken förekommer i ljusa och mörka morfer samt mellanformer. Här en mörk!

Vilken tur då att vi tog båtturen ut till lilla Sa Dragonera strax utanför Mallis västkust! Där finns ett koncentrerat bestånd av eleonorafalk fördelat på flera kolonier. Miljön påminner om den på Formentor, fast i mycket mindre skala. En stig går längs hela ön, och man har på flera ställen bra överblick över klippstupen där falkarna håller hus. Vi såg säkert uppemot 10 fåglar som lekte i uppvindarna vid stupen, och så här i maj när falkarna är nyanlända är det kanske extra fart på dem när de fajtar om de bästa boplatserna.

Cap de Formentor
Formentorklippan är ett klassiskt ställe för eleonorafalken, men miljön på Dragonera är snarlik så där trivs falkarna också.

Falkfrossa? Nja, i alla fall skakade mina armar efter att jag försökt följa falkarnas luftdueller genom mitt blytunga 500-tele under ett par timmars tid...

Balearisk sångare / Balearic Warbler (Sylvia balearica)
Balearisk sångare håller sig helst i knähög vegetation eller på marken. Den är vanlig, men kan ändå vara knepig att få syn på.

Balearisk sångare / Balearic Warbler (Sylvia balearica)
Balearisk sångare i ett hastigt sångutbrott! Den här arten är den enda landendemiska för Balearerna.
Upplagd av Lars kl. 08:29
söndag, 23 november, 2014

Skäggmes!

Skäggmes / Bearded Reedling (Panurus biarmicus)
En underbart vacker skäggmeshanne i profil!

Skäggmesen är en av de mest exotiska fågelarterna man kan se i mina hemmamarker. Både vad gäller utseende och ursprung. Och den är helt hemlig för "vanligt folk" eftersom de inte går att se i skogen, trädgården eller annan torr mark. Nej, det är de stora vassbältena som är dess hemvist. Det är där de finner sin mat, bygger sina bon och föder sina ungar. Kanske kan någon pimpelfiskare eller skridskoåkare råka stöta på dem, om de vintertid förirrat sig in i vasshavet!?

Skäggmes / Bearded Reedling (Panurus biarmicus)
Att sitta mellan vasstråna i spagat är naturligt för skäggmesen. Det finns få horisontella sittplatser i vassriket.

Igår lördag var det dags att på allvar testa min nya kamera, en Canon EOS 7D mkII. Vi hade tagit oss ner till Hjälmarydsviken vid Bolmen, för här hade skäggmesen setts ganska nyligen. Och visst fanns de här! En grann hanne och hans mer slätstrukna hona. Vi fick fina fotolägen för skäggmesar är inte särskilt skygga av sig.

Skäggmes / Bearded Reedling (Panurus biarmicus)
Skäggmesen antas ibland tillhöra den asiatiska papegojnäbbfamiljen, men ibland närmare släkt med lärkorna! Men den är absolut ingen mes, namnet till trots!

Skäggmes / Bearded Reedling (Panurus biarmicus)
En skäggmeshanne visar sig inte utan sin "Fu Manchumustasch"!

Under somrar med gynnsamma betingelser kan de få fram upp till 4 kullar och ungar från den första kan själva gå till häckning samma säsong! Även om antalet fåglar minskar kraftigt under stränga vintrar kan de därför snabbt öka i antal igen.

Skäggmes / Bearded Reedling (Panurus biarmicus)
Skäggmesen har ett östligt ursprung och sågs i Sverige först 1965. Nästa år blir det alltså 50-årsjubileum! Sedan dess har den fått fäste i ett flertal vassjöar runt om i södra Sverige.

Skäggmes / Bearded Reedling (Panurus biarmicus)
Fågeln som sällskapade med den vackra hannen såg mest ut som en hona. Men den gula näbben avslöjar att detta är en ung hanne.

 

Upplagd av Lars kl. 17:40