lördag, 30 april, 2016

Närkontakt med lodjuret!

Lodjur / Eurasian Lynx (Lynx lynx)

Vi sa det, efter det att vi hade haft turen att få se lodjuret för tre veckor sedan... Jo vi sa att om vi nu påstår att vi sett en varg, fotodokumenterad eller ej, så kommer ingen att tro oss. Eller en björn! Alldeles för bra för att vara sant, förstås. Det skulle osa katt lång väg. Kanske skulle man bli kallad copycat till ökända fotografen i Mullsjöskogen? Kanske bäst att inte stöta på något lodjur heller på ett tag...?
Men vi har väl ändå hållit ögona öppna, kört bakvägar i skogen och så, mest i skymningstimman... 
Ändå, strax före sju på kvällen, då hoppar ett djur över vägen. Stort som ett rådjur typ, fast ändå inget rådjur. Var det där ett rådjur, sa jag. Vi saktade in, stannade och bakom granarna 25 meter in går ett LODJUR! Stor kalabalik med kamera och kikare som man plötsligt glömt hur man hanterar. Jag missar skärpan, och svär. Lodjuret såg ut att fortsätta in i skogen. Besvikelsen till trots över missade fotomöjligheter kommer jag och Anita överens om att inte gnälla. Vi har ju fått se lodjur igen, bara 23 dagar efter det magiska mötet hemma vid Södergårdsviken. Detta utspelar sig ungefär 5 kilometer från Södergård!
Då plötsligt, kommer djuret fram i vägkanten, mindre än 50 meter framför oss. Ny fotochans och lodjuret står kvar när ögonkontakt knyts mellan beundrare och den beundrade. Att få ha väntat i nästan 50 år på första lodjursmötet är inget konstigt, snarare får man anse sig ha haft en otrolig tur som överhuvudtaget fått möta detta mytiska djur en gång i livet. Att då få ytterligare ett möte bara 23 dagar efter det första får anses som orimligt tursamt.
Det här djuret är av allt att döma samma som vi såg hemma 6 april. Enligt ansvariga på länsstyrelsen kan det vara lohonan Änga, som sändarförseddes som två-åring 2010 men vars batterier sinade för några år sedan. Men hon tycks hålla ett revir här söder om Bor, och nu hoppas vi att hon kanske fått träffa någon viril lohanne i vintras...

Vi sa det, efter det att vi hade haft turen att få se lodjuret för tre veckor sedan... Jo vi sa att om vi nu påstår att vi sett en varg, fotodokumenterad eller ej, så kommer ingen att tro oss. Eller en björn! Alldeles för bra för att vara sant, förstås. Det skulle osa katt lång väg. Kanske skulle man bli kallad copycat till ökända fotografen i Mullsjöskogen? Kanske bäst att inte stöta på något lodjur heller på ett tag...?
Men vi har väl ändå hållit ögona öppna, kört bakvägar i skogen och så, mest i skymningstimman... 

Ändå, strax före sju på kvällen, så hoppar ett djur över vägen. Stort som ett rådjur typ, fast ändå inget rådjur. "Var det där ett rådjur", sa jag. Vi saktade in, stannade och bakom granarna 25 meter in går ett LODJUR! Stor kalabalik med kamera och kikare som man plötsligt glömt hur man hanterar. Jag missar skärpan, och svär. Lodjuret såg ut att fortsätta in i skogen. Besvikelsen till trots över missade fotomöjligheter kommer jag och Anita överens om att inte gnälla. Vi har ju fått se lodjur igen, bara 23 dagar efter det magiska mötet hemma vid Södergårdsviken. 
Då plötsligt, kommer djuret fram i vägkanten, mindre än 50 meter framför oss. Ny fotochans och lodjuret står kvar när ögonkontakt knyts mellan beundrare och den beundrade. Att få vänta i nästan 50 år på första lodjursmötet är inget konstigt, snarare får man anse sig ha haft en otrolig tur som överhuvudtaget fått möta detta mytiska djur en gång i livet. Att då få ytterligare ett möte bara 23 dagar efter det första får anses som orimligt tursamt.

Det här djuret är av allt att döma samma som vi såg hemma 6 april. Enligt ansvariga på länsstyrelsen kan det vara lohonan Änga, som sändarförseddes som två-åring 2010 men vars batterier sinade för några år sedan. Men hon tycks hålla ett revir här söder om Bor, och nu hoppas vi att hon kanske fått träffa någon viril lohanne i vintras...

Upplagd av Lars kl. 19:12