Bäver

Är man smålänning är man inte bortskämd med bävermöten. Det var inte förrän sambon tog mig med på en runda runt älven uppe i Borlänge som jag fick se dem för första gången. Det var en sen sommarkväll härom året och två djur satt på älvkanten och gnagde på något. Ljudet från deras dentala verksamhet hördes på långt håll, och jag tror det var så vi upptäckte dem. Kvällshimmeln speglade sig i vattnet så vi såg de båda gnagarna fint i silhuett.


Grågässen liksom drillsnäppan höll ögonen på bävrarna.

För någon vecka sedan blev det dags för ett nytt försök. Men nu var det tidig morgon, långt före de vanliga flanörerna skulle komma ut på gångstigarna längs älvkanten. Och vi hade flyt! Snart kom ett djur glidande i vattenytan, och kort därpå hade den fått sällskap av ytterligare en. Förmodligen var det ett par, och de lät mig plåta på dem utan att ta någon större notis om vår närvaro.


Bäverparet stannade upp och började vänslas (min tolkning) och de höll på ganska länge...


Gött, klia mig där...


Gällde det att komma högst upp ur vattnet, eller?


Tandkoll...


Nog ser de ganska kärvänliga ut...?


Jag hade långvarig ögonkontakt med det här djuret. Inte var dag man ser en smålänning på älvkanten, och vise versa...


Men han tröttnade före mig och försvann snart bortom älvkroken...