Synen av en hastigt förbipilande eleonorafalk är en skönhetsupplevelse!

Härom veckan återvände jag och sambon till ön där min karriär som fågelskådande resenär en gång började. Året var 1983, och förväntningarna för en finnig tonåring var skyhöga när kikaren för första gången svepte över Mallorcas landskap. Minnena har till viss del bleknat sedan dess, men förväntningarna infriades säkert då 30 nya fågelarter antecknades i obsboken. Då var det stort att få kryssa styltlöpare, cettisångare och många andra. Men jag såg ingen eleonorafalk den gången eftersom jag var där i mitten av april. Falkarna kommer till sina sommarvisten i Medelhavet först i månadsskiftet april-maj. Det skulle dröja ytterligare två år då jag i mitten av maj 1985 gjorde ett återbesök till ön. Jag minns hur jag vid det besöket efter flera falklösa dagar plötsligt stod och njöt av en stor flock eleonorafalkar som jagade över Albuferas våtmarker. Kanske var de så många som 30!


Eleonorafalken går in för landning på klippan.

Vi hade några rätt tydliga mål och förhoppningar för vår vecka på Mallorca i år. Balearisk sångare har numera egen artstatus sedan den splittats från den sardinska sångaren. Den ville vi se, och fick också se. (Den sardinska sångaren såg vi fint på Sardinien härom året).


Eleonorafalken häckar tillsammans med andra artfränder i kolonier i klippstup.


Eleonorafalkar äter framför allt av de flyttande småfåglar som rastar eller sträcker förbi kusterna.

Sedan ett antal år har jag också närt en önskan om att få riktigt bra fotolägen på balearisk lira och eleonorafalk. Det gick inget vidare med liran. Vi såg flera liror från Formentorklipporna, men avstånden blev alltför stora för fotolägen. Någon båttur hade nog krävts, men de planerna kom på skam.


Klippor och hav är eleonorafalkens element!

Falkar fick vi däremot se både mycket, många och nära. Vi såg dem (återigen) jaga över Albufera, och vi såg dem flyga under klippstupen på Formentorhalvön. Men även om vi såg dem fint, bjöd fåglarna inte riktigt på de chanser jag hoppats på.


Eleonorafalken förekommer i ljusa och mörka morfer samt mellanformer. Här en mörk!

Vilken tur då att vi tog båtturen ut till lilla Sa Dragonera strax utanför Mallis västkust! Där finns ett koncentrerat bestånd av eleonorafalk fördelat på flera kolonier. Miljön påminner om den på Formentor, fast i mycket mindre skala. En stig går längs hela ön, och man har på flera ställen bra överblick över klippstupen där falkarna håller hus. Vi såg säkert uppemot 10 fåglar som lekte i uppvindarna vid stupen, och så här i maj när falkarna är nyanlända är det kanske extra fart på dem när de fajtar om de bästa boplatserna.


Formentorklippan är ett klassiskt ställe för eleonorafalken, men miljön på Dragonera är snarlik så där trivs falkarna också.

Falkfrossa? Nja, i alla fall skakade mina armar efter att jag försökt följa falkarnas luftdueller genom mitt blytunga 500-tele under ett par timmars tid...


Balearisk sångare håller sig helst i knähög vegetation eller på marken. Den är vanlig, men kan ändå vara knepig att få syn på.


Balearisk sångare i ett hastigt sångutbrott! Den här arten är den enda landendemiska för Balearerna.