Wednesday, May 25, 2011
Det har alltid känts så himla långt! Konstiga tankar kanske för en som annars sliter rätt hårt på passet och resväskan. Men efter bara lite drygt fyra timmars körning var vi framme i lappugglans rike. Den här coola ugglan har ju under senare decennier etablerat sig allt längre söderut, så vi behövde inte köra längre än till Västeråstrakten! Förr var arten förbehållen nordligaste landsändan.
Flera andra skådare fanns redan på plats när vi kom fram strax efter fem. De hade varit på plats redan föregående kväll och sett lappugglan jaga alldeles nära inpå. Men nu syntes den inte till... Under en period har det här också setts lodjur med viss regelbundenhet, men några sådana hade inte visat sig under natten.
Men som tur var dröjde det bara en kvart, så satt ugglan plötsligt på en stenhäll ute på ängen. Några ”dokumentationsbilder” togs för säkerhets skull där den satt över hundra meter bort, alldeles för långt ifrån även för 500 mm-telet. Snart flög den upp på en av stängselstolparna som löper längs ett dike. Den spanade en stund i gräset nedanför sig och gjorde några dyk, men oftast utan att lyckas knipa något. Det såg nästan ut som den dyker med huvet före i gräset.
Efter några korta flygturer längs raden av stolpar var lappugglan nu väldigt nära oss, kanske bara tjugo meter ifrån oss. Hon verkade helt avspänd och tog ingen notis om oss alls. Plötsligt dyker jätteugglan åter ner i gräset där hon blir sittande en stund. Sedan tar hon kurs in mot skogen med en sork i näbben och passerar oss ljudlöst på två meters håll! Gunnar Fernqvist här filmat ugglan, och här får man verkligen en uppfattning om hur orädda dessa fåglar kan vara! Riktigt hårresande blir det efter 3.45 minuter in i filmen!
I Sala träffar vi Gunnars fru som visar oss till nästa uggla på dagordningen. Hon tar oss med ut ett stycke utanför stan där Gunnar redan är på plats med sin filmkamera. En slagugglehona sitter och vaktar sin holk där ungarna ligger och dåsar under eftermiddagstimmarna. Hennes rykte gör gällande att hon är ilsk och inte tvekar att försvara sitt bo med grovt våld. Vi är på vår vakt och vågar inte släppa henne med blicken. Men trots att vi är så nära holken nöjer hon sig med att bevaka oss från sin post uppe i björken. En gång när jag går riktigt nära gör hon ändå ett halvhjärtat utfall. Sedan inser hon kanske att vi ser alldeles för snälla ut för att utgöra något verkligt hot mot avkomman. Vi tackar för bilderna vi fick och lämnade henne sedan ifred. Jag hörde slagugglans rop i dalälvenområdet för 30 år sedan, men det är först nu har jag fått se den.
Dagen därpå möter vi upp dalkullan Anita utanför Borlänge. Vi har tagit chansen och hoppas få se gråspettarna som håller till hemma hos en kompis till Anita. Tyvärr är de som bortblåsta, nästan bokstavligen. Vädret är ruggigt och det blåser kallt från sjön intill. Vi kompenseras fullt ut av pärlugglan som tittar ut ur ett asphål…
Posted by Lars Petersson at 8:06 PM
Friday, May 20, 2011
En av de mest spännande utmaningarna på en utlandsresa är att ge sig på att försöka få kontakt med ugglorna på resmålet. Nordamerika håller fler arter än gamla Europa på det här området, och i sydvästra USA finns flera spännande arter. Bl. a. lever här en av världens minsta (13-14 cm/40g); den pyttelilla kaktusugglan (Elf Owl). Under dagens heta timmar gömmer den sig i hackspettsproducerade håligheter i de jättelika Saguarokaktusarna. Men när skymningen föll utanför Tuscon (AZ) prövade vi lyckan genom att spela upp en inspelning av dess rop, och genast fick vi svar från ett par ugglor fast på lite långt håll. Snart hade vi ändå lokaliserat ett par i en liten ravin. Fåglarna höll uppenbarligen på sin häckning, för fåglarna återvände ständigt till hålet i kaktusen. Ravinens beskaffenhet gjorde att vi på ont och gott inte kom för nära hålet, och avståndet gjorde att bilderna på denna miniuggla blev lite ”B” i mörkret. Väl tillbaka vid bilarna försökte vi på nästa uggla. Runt p-platsen var det mer beskogat och snart svarade flera västliga skrikdvärguvar (Western Screech-Owls). På nära håll, dessutom. Men lövverket var väldigt tätt så det tycktes ändå nästan utsiktslöst att få en skymt av fåglarna. Mina hungriga reskamrater hade redan hoppat i fordonen när jag svepte en sista gång med ficklampan. Där satt ju en, alldeles intill. Ugglan fortsatte ropa, trots att den nu satt i rampljuset. Jag missade förstås inte fotoläget, men när kompisarna hade hämtats hade ugglan flyttat på sig och nu var den verkligen uppslukad av mörkret. Nu åkte vi alla och åt middag på ” The Loop Taste of Chicago”!
Under bilfärder ser man inte så sällan prärieugglor (Burrowing Owls). Det måste vara världens mest lättskådade uggleart. Den är vanlig, dagaktiv och relativt orädd. Ofta sitter den och spanar från trådar eller jordhögar längs vägarna.
Men det skulle bli fler kontakter med ugglorna i Arizona, och av andra arter. Under resans gång hade vi fått tips om att det hade setts fläckuggla (Spotted Owl) i Miller Canyon. Det är en rödlistad art vars väl och ve även amerikaner utanför skådarleden känner till, ungefär som pilgrimsfalken finns i många svenskars medvetande. Många skogar har skyddats just för dessa fåglar och debatten har gått varm mellan markägare och naturskyddet. Nyheten om den här ugglan var mycket välkommen, eftersom vi knappats hade tagit för givet att få se den. Det första försöket i Canyonen bar dock ingen frukt. Vi letade länge och väl vid det landmärke som hade angivits ”split rock” men ugglan höll sig gömd. Vi fick istället trösta oss med sparvugglan Mountain Pygmy Owl som satte sig högt upp i trädtopparna efter lite ”play-backing”.
Dagen efter måste vi förstås vidare mot nästa fågelparadis i ” Chiricahuabergen”. Men då vi fick veta att området härjades av bränder och folk evakuerades därifrån, stod vi plötsligt inför möjligheten att få göra ett nytt försök på fläckugglan i Miller Canyon. Nu hade den setts längs en annan stig, och några amerikanska skådare visade oss vägen dit. Och där satt den! Alldeles intill stigen , till synes rätt oberörd med den skira vårgrönskan omkring sig. Äntligen!
Ytterligare en uggla sågs under Arizonaturen, och nu på ett kanske lite udda ställe kan man tycka. Under taket på en öppen byggnad satt en Virginiauv (Great Horned Owl) på ”dagkvist”. Den här uven är nya världens motsvarighet till vår berguv, men är ofta lättare att se. Och egentligen är det ju flera av våra egna ugglor här i gamla världen som gärna söker skydd i byggnader; t.ex. tornuggla, kattuggla och just berguv!
Posted by Lars Petersson at 1:51 AM
Friday, May 6, 2011
Så har man för sjunde gången men första resan på 8 år satt ner fötterna på amerikansk mark. Resesällskapet består till hälften av gamla bekanta och därtill några nya trevliga bekantskaper. Tillsammans ska vi besöka de södra delarna av Kalifornien och sedan Arizona. I skrivande stund söker vi skydd från värmen under några lunchtimmar på ett motell i Brawley vid den stora saltsjön Salton Sea. Det är 40 grader varmt ute så det är ingen, knappt ens fåglarna som orkar vara igång.
Dag 1 började med en fantastisk båttur ut till Santa Cruz Island utanför Oxnard. Vädret var högsommarbetonat, så någon större risk för sjösjuka fanns inte. Överfarten tog bara någon timma, men vi hann ändå ut till fina havsfågelområden. Redan en kort bit utanför hamnen hittade vi gråliror, stillahavslommar och några arter alkor inkl. Xantus´s Murrelet som var en ny bekantskap för mig.
Finaste upplevelserna kom dock när kaptenen ropade ut knölval inte långt från båten. Vi såg flera stycken både på utresan och hemfärden. Häftigast blev det när en valmorsa närmade sig båten med en kalv i släptåg. De låg rätt länge uppe vid ytan men sedan dök de. De var nu så nära att morsans tre meter breda stjärtfena inte rymdes i bilden! Knölvalarna är ju annars kända för sin sång och sina höga luftsprång. Världens starkaste muskel lär sitta bak i knölvalen, väl behövlig vid hoppen kan man tänka. Några sådana ansatser såg vi tyvärr inte.
Timmarna på själva ön gav annars den åtråvärda Island Scrub Jay, en skrika som bara finns här på ön samt en rad andra endemiska raser.
Dagen därpå bar det upp i klippiga bergen, närmare bestämt till Mount Pinos. Vi fick en klar, kall härlig morgon med flera fina barrskogsarter. Bland mesar (Mountain Chickadee) och områdets alla tre arter nötväckor hittade vi även nötkråkan Clark´s Nutcracker, Western Bluebird, den läckra Evening Grosbeak och den lilla jordekorren Lodgepole Chipmunk.
Det låg en hel del snö kvar uppe i skogen. De högsta topparna i området når upp mot 2700 meter så de tidigare vårfåglarna får finna sig i att hävda revir snön.
Senare på dagen åkte vi upp i Los Padres. Det var gott om rovisar här och det dröjde inte länge förrän tre riktiga flak seglade upp över oss. Kaliforniakondorer!!! När jag var i Kalifornien 1990 fanns inga kondorer kvar alls i det vilda. Arten höll på att utrotas och några år dessförinnan hade man fångat in den sista fågeln. Man avlade upp en burhållen stam och senare satte man ut fåglar i det vilda. Något par har återigen häckat i det fria och nuförtiden flyger det omkring ca 180 kondorer, mest utsatta fåglar i Arizona och Kalifornien. Fåglarna vi nu såg flög rätt högt i soldiset, men vi hoppas vi får de dem igen senare på resan.
Nu har vi skådat oss igenom några kustlokaler och sett bl.a. den hotade California Gnatcatcher. Vid våtmarken Bolsa Chica svärmade tusentals tärnor varav Elegant Tern var talrikast… I nationalparken Joshua Tree blommade flera kaktusarter men fåglarna var lite svårflörtade eftersom vi var där mitt på dan. Några arter sparvar och den udda mesen Verdin visade ändå upp sig fint.
Idag torsdag har vi som sagt varit vid Salton Sea, en gång i tiden en del av Stilla Havet men nu belägen långt in i land. Vattenståndet är för tillfället ovanligt lågt, så det var inte så lätt att komma åt fåglarna. Vi har sett Gambel´s Quail, Roadrunner och en hel del vadare och vitfågel.
Störst behållning fick jag själv av de många skräntärnorna som häckar och fiskar här. Vid ett ställe hade jag 20-talet tärnor framför mig som ständigt dök efter fisk mot vattenytan. Trots att de också finns i Sverige har jag svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att få så fina fotolägen hemma…?
Om någon vill kontakta mig under resans gång, verkar jag ha problem att ta emot sms med min nya fiiina telefon. Använd istället vanligt mail!
Posted by Lars Petersson at 5:27 AM
Friday, April 29, 2011
I måndags, på annandag påsk, var det dags för årets premiärtur ut till spännande Färjansö i Vidöstern. Ljungbyskådarna hade förstås redan sjösatt båten och varit ute redan tidigare, men kanske ändå senare än vanligt efter den sena islossningen. Ljungby fågelklubb har tillgång till Edvards eka, så det är värt mödan att hålla sig på god fot med folket i grannklubben. Det är skönt att slippa dra ut vår gistna kanot i sundet, särskillt när det blåser snålt runt sydudden.
Vi gick ut tidigt med båten och Jonas fick som vanligt sitta vid årorna. Eftersom Krister var med blev det ingen sovmorgon precis, men man ångrar sig aldrig när man kommer ut tidigt och får se solen gå upp över Toftaholms ekar. Krister hade just kommit hem från Asien och lämnat Japan bara dagar innan kaoset bröt ut…
I vanlig ordning gick vi först ner till sydudden. Vattnet låg som en spegel och några dimslöjor dröjde sig kvar ner mot Tärnö där skarvarna höll på med sina bon. Annars var det inte så mycket som rastade på vattenytan. Korparna häckade i år i en tall just innanför udden och matades under skrän av föräldrafåglarna. Så får Jonas syn på en flock tärnor som kommer sträckande mot Hångerlandet. Jag lyfter kikaren men får i stället syn på dvärgmåsar. Flocken visar sig vara blandad, både fisktärnor och måsar. Två årskryss på ett bräde!! Kanotisten Hasse dyker upp och så småningom går vi upp till vindskyddet mitt på ön.
I kanten på maden ligger diverse änder och födosöker. Vi plockar snart ut en Årthanne ur krickflocken, liksom några skedandshannar och en bläsandshona. Snart dyker flera brunhökar upp, någon på väg mot vassarna med bomaterial. En fiskgjuse glider precis över vindskyddet, identifierad till hankönet med sina rent vita armtäckare. Gladan, förmodligen den från Hångerlandet kommer också in på närhåll. Den tycks hålla något ätbart i näbben men vi blir inte riktigt kloka på var det är.
Plötsligt lösgör sig årtan ur andflocken och flyger ner till vattenbrynet närmast gömslet. Står man beredd med kamera är det bara att tacksamt ta emot fotoläget. Årtan ligger och snärper en stund med återvänder snart luftvägen upp till de andra änderna igen. Det blev några flygbilder…
När vårvärmen tilltar ger vi oss ut på en promenad över maderna. Det ger framför allt en dvärgbeckasin bland de enkla, men också hussvala vilket blir årskryss för alla utom mej.
Skäggdoppingarna ligger i sundet, men bilden här nedan är från Hornborgasjön några veckor tidigare. Visst är de otroligt läckra fåglar! Nu ska jag börja packa för en tur till Kalifornien och Arizona. Åker om några timmar så nu är det bäst att börja packa. Vi förväntar oss mycket skoj, t.ex. Kaliforniakondor, en lång rad kolibrier och förstås Roadrunner och mycket mer. Dag 1 ger vi oss ut på Stilla havet till Santa Cruz Island , där vi bl.a. hoppas få se Island Scrub-Jay och Island Fox. Jag ska försöka göra åtminstone ett par inlägg här under resans gång. Så, "häng me"!
Posted by Lars Petersson at 10:54 PM
Wednesday, April 13, 2011
När vi åkte till Skåne på sjuttiotalet var det nästan tradition att stanna till i Malmös utkanter för att titta på tofslärka och svarthalsad dopping. Lokalen hette Sjölunda och där häckade doppingarna på den tiden. Jag tror de försvann därifrån någon gång på 80-talet. Sedan dess har det varit ganska skralt med obsar för min del även om jag vetat var man ska åka för att se dem.
Nu hade jag åkt ut till Fågeludden vid Hornborgasjön med Tore och Ludde. Vi hade ju börjat morgonen vid Trandansen så klockan hade hunnit bli halv nio när vi kom ut till Naturum och alla gömslena. Jag var lite orolig för att det bästa ljuset skulle vara borta, men det blev inte alls så illa. I viken där gömslena och Naturum ligger ekade ropen från tre arter doppingar, inklusive den svarthalsades. Från måsgömslet satt man på första parkett och kunde se bobyggande och parande svarthalsar på femtio meters håll. Fantastiskt!! Vid doppinggömslet en bit bort höll gråhakedoppingarna på med samma bestyr. Skäggdoppingar och sothöns höll på med sitt, slogs och försökte stärka banden inför häckningssäsongen. För första gången skulle jag fylla ett 32 Gb-kort på en halvdag!
Posted by Lars Petersson at 8:38 PM
Monday, April 4, 2011
Den här måndagen blev det inga längre utflykter. Mottot blev snarare "gräv där du står"! Det har länge vara en dröm att få fotoläge på pärlugglan, och om det nu ska hända någon gång så borde det vara läge i vår. Vi har den här våren kanske fler ugglor som sitter och ropar ute i markerna än vanligt. Bara det faktum att vi överhuvudtaget har pärlugglor i Värnamotrakten visar att gnagartillgången är god. Dåliga gnagarår kan vi i stort sett helt sakna dem. Pärlugglan är, vill jag påstå, den svåraste ugglan att få bild på. Liten, strikt nattaktiv och rätt ovanlig i våra trakter. Jag har visserligen 20 år gamla diarutor på ugglor i handen från Stora Fjäderägg, men det räknas inte riktigt.
Men försöker man inte, så blir det heller inga bilder. Sagt och gjort; Klockan fem morse gav jag mig iväg till Hösjömo, och famlade mig ut i skogsdunklet åt det håll som jag senast hörde den ropa. Jag riggade grejerna, lockade på den och väntade. Plötsligt fick jag tips från varnande koltrastar att nu var något på gång! Så satt den där, inte nämnvärt störd av den riktade ficklampan. Jag fick tid att ta tre-fyra bilder, och även om jag inte fick riktigt ordning på blixten, så är jag ganska nöjd med resultatet. Jag fick en blågrå gryningshimmel i bakgrunden. Men ugglans ögon blev röda av blixten, så det fick jag fixa till hemma vid datorn.
På eftermiddagen kom fiskgjusen och prövade fiskelyckan utanför Lillstugan. Jag hann precis få fram kameran när den lyckades knipa en rejäl gädda. Mycket bra! Vi behöver reducera det allt större beståndet av gäddor i Södergårdsviken. Gäddorna är kanske den största faktorn till att antalet häckande simfåglar i sjön minskar för varje år. Även storskarvarna hjälper till med fisket. Senaste dagarna har ett fyrtital rastat i viken, och det är nu de har sina fina vårdräkt.
Posted by Lars Petersson at 9:11 PM
Monday, April 4, 2011
Förra måndagen var jag och Mattias nere på västkusten. Det var mulet hela vägen ner, men kort efter ankomsten till Lagaoset bröt solen äntligen fram. Det blev ett varmt gyllene ljus när strålarna filtrerade genom det kvarvarande diset och över vassruggarna. Två skäggmeshannar hade vänligheten att visa upp sig fint. Det är verkligen en favoritfågel som aldrig lämnar en oberörd.
Posted by Lars Petersson at 8:57 PM
Sunday, March 27, 2011
I det lilla bakslag som rått idag har finkarna åter samlats runt Lillstugan. Mest bofink förstås, tillsammans med ett mindre antal bergfink och ett par domherrar. De sistnämnda borde väl dra in i skogen nu och börja med häckningsbestyren kan man tycka. I skogsbrynet bakom byn var det stundtals fullt drag på sjungandet. Grönfinkar och bofinkar försökte överrösta varandra! Men där fanns också ett gnissel som vi inte hör så ofta här i Södergård. Det var en Steglits som pladdrade på samtidigt som den mumsade på alfrön i sällskap med ett gäng grönsiskor. Trots den färggranna dräkten tog det en bra stund innan jag hittade den, och när jag väl fann den hade dagens sista solstrålar drunknat i molnen…
Posted by Lars Petersson at 8:41 PM
Saturday, March 26, 2011
Så fort jag hinner jobbar jag vidare med mina bilder från vinterns resa till Etiopien. Jag har redan hunnit en bit på väg, kanske knappt halvvägs. Samtidigt tar jag fram bilderna från resan 2007 till samma land. Från den turen gjorde jag i ordning över tusen (!) bilder, men jag tänker bara ladda upp ett urval i första skedet. Materialet från de båda resorna kommer att komplettera varandra riktigt bra. Jag har satt upp som mål att bli klar med de båda gallerierna före april månads slut.
Posted by Lars Petersson at 10:50 PM
Jag, Tore och Ludde hade nu varit nere vid en rad sköna ställen kring Hornborgasjön, senast Utloppet. Nere vid Utloppet fanns det inte så mycket att se för tillfället. Några fiskare nere vid ån drog upp den ena gäddan efter den andra. Nu hade ju larmet gått på amerikansk bläsand vid Trandansen där vi började i morse. Eftersom vi nu nästan hade fullbordat rundan runt sjön var det ju inte långt dit. De andra ville förstås årskryssa ankan, jag var mindre entusiastisk. Jag tänkte att den låg säkert flera hundra meter bort, utom räckhåll för kameran. Men vi åkte alltså dit. Precis när jag skulle svänga in på parkeringen kom ytterligare ett larm på mobilen. Ludde läste högt från baksätet ”vit stork vid Vadboden”, just precis där vi befann oss just nu! En sekund senare kommer storken farande över vägen och sveper över Fiestans svarta tak!! Vilket flyt! Fågeln flyger snabbt bort från oss längs vägen, så det var bara att snabbt lägga om ratten och hänga på. Några gången stannar storken upp och snurrar ett par svängar. Snabbt ut ur bilen och ta tillvara på fotolägena.
