I kvällningen tog jag mig ner till sjökanten igen. Det är spännande nu! Det kommer dagligen in nya sjöfåglar sydväst ifrån, och Flårens nordvästra vik blir ofta stället för dem att rasta i för några timmar eller dagar. Idag hade 21 mindre sångsvanar valt att gå ner. Det blev en härlig mix av fågel som rastade på iskanten; havstrut, storskarv i sin vackra vårdräkt, en liten grupp krickor och årets första skäggdopping. Och så svanarna… De verkade ganska rastlösa och mycket riktigt, när skymningen föll gav de sig av. Efter att ha snurrat ett tag över viken tog de slutligen ut riktningen, mot nordost.
Eftersom jag aldrig har sett den kontinentala rasen av stjärtmes, begav jag mig ner till Stenbrohult igår lördag. Där har Sven G. Nilsson haft en "europaeus" framme vi sitt hus de senaste vintrarna, alltid i sällskap med en vanlig "svensk" fågel. De äter av Svens talgbollar, vilket annars inte är så vanligt. Jag fick ett vänligt bemötande av Sven och fick sitta i hans trädgård i väntan på att mesarna skulle dyka upp. Men det dröjde bara två minuter, så var de framme. I bästa ljus och i sällskap av gårdens kelsjuka katter kunde jag ta bilderna och dessutom en liten videosnutt. Fågeln i fråga hade sitt typiska svarta ögonbrynstreck, men skiljde sig inte i övrigt nämnvärt från den vithuvade svensken. En ren "europaeus" brukar annars vara mörkare överlag med bl.a. mörkare bröstteckning. Därför kan man nog räkna Stenbrohultfågeln till någon intermediär övergångsform med ursprung mellan rasernas utbredningsområden?
Nog hade jag hoppats på att få fler chanser på uttrarna, men kanske inte så snart och inte så nära! I förmiddags när jag kom gående längs vallen vid Södergårdsviken, såg jag ett djur ute på iskanten. Det var fortfarande ganska långt håll så jag fortsatte framåt. Men plötsligt var uttern som uppslukad av sjön. Jag väntade en stund, men den kom inte upp igen. Då gick jag tillbaka till åmynningen och tog skydd bakom vallen. Efter 20 minuter gav väntan utdelning. Plötsligt rann uttern upp ur vattnet på bara 40 meters håll och ställde sig på andra sidan av ån. Efter att ha uträttat något slags behov sjönk djuret mjukt och ljudlöst ner i vattnet igen och förblev borta. Den här gången var hon (?) ensam, men några läten som hördes medan jag väntade bör ha varit mellan de två uttrarna…
Det händer mycket roligt nu! Så sent som i förra veckan såg jag min första livs levande utter. Och i förmiddags när jag skulle kolla om havsörnarna var kvar på samma ställe som igår i Flåren, såg jag uttern igen! Det började med att jag fick syn på havsörnen på iskanten, en stor fågel i andra dräkt. Plötsligt dyker en utter upp ur vattnet framför örnen och tar sig upp på isen. Jag står lite taskigt till och har en vassrugge i vägen så jag kan inte ta några bilder, trots att jag den här gången står med kameran i handen. Jag förflyttar mig en bit längs med min kant av viken, men uttern har redan hunnit in i vassen på andra sidan. Nu blir det till att vänta ut den, för jag hoppas att den ska komma ut till iskanten igen. Jag hämtar tub och en brassestol i bilen och ringer Per P som ju bor i närheten. Han är på plats på tre minuter och senare även Anders från byn. Uttern är kvar, och plötsligt är det två djur! Den andra är lite mindre och kan väl vara en fjolårsunge ute med sin mamma? De käkar på en fisk och är fortfarande lite skymda i vassen. Plötsligt finns ett tredje djur på isen, den här gången en räv! Den närmar sig uttrarna, kanske sugen på fisken, men vågar inte riktigt utmana uttermorsan. Räven ger upp och raskar vidare.
Efter en stund ger sig uttrarna av längs iskanten springandes ner mot sjön. Vi får fri sikt på djuren men det är 250 meter över till dem och det har börjat snöa ymnigt. På filmklippet här nedan hörs Pers nöjda stönanden när han får foto sina livs första uttrar!
Häromdan var det verkligen vinter, och så sent som i morse var det åtskilliga minusgrader. Nu på eftermiddagen hade dock ett gammalt marsdis dragit in över landskapet och regnet hängde i luften. Drog ner till vår bästa gåslokal Toftanäs. Jag tog nog mer eller mindre för givet att bara mötas av grå- och kanadagäss men i det redan dunkla ljuset möttes jag av fåglar av ädlare valör! På bortesta fältet tog jag först in fyra bläsgäss (trevligt) och sen ramlade den ena efter den andra spetsbergaren in. In alles 23 ex, den största flock jag sett någonsin!
Tog en sväng norr om Bor i morse för att försöka få kontakt med någon sparvuggla. Och det gick ju bra till slut! Efter 6-7 stopp fick jag svar på mina visslingar, och snart visade sig två fåglar! Alltså ett par!
I måndags blev det en fotorunda ner till skånska Österlen. Rapporter om alförrädare och kornsparv lockade, liksom vittruten i Simrishamns hamn. Nu blev det inte så mycket med de två förstnämnda. Alförrädarna hade bara setts tillfälligt dagen före, och sparvarna är rörliga och kanske gav vi dem inte tillräckligt med tid? Truten var dock sin vinterhamn trogen och visade upp sig på nära håll. I Viks hamn låg bergänder i olika dräkter tillsammans med stora mängder vigg. Änderna låg helt nära utanför vågbrytaren men ljuset var lite tråkigt denna disiga dag. Utanför Kiviks hamn rastade alfågel och var vi än kom flög en havsörn förbi. Havsörnen på bilden nedan har ringar som visar att den är bördig från Estland. Nu kan jag uppdatera svenska galleriet med bilder av flera av nämnda arter.
Det blev en hel del bilder på den spelgalna tjädertuppen, så jag har öppnat ett specialgalleritill dess ära! Så har jag fyllt på det svenska galleriet med sex nya kungsfiskarbilder, en klar uppgradering av de gamla digiskopade bilderna från 2002!
Inte förväntade jag mig direkt några naturupplevelser, än mindre fototillfällen den här måndagsmorgonen. Jag skulle sälja farfars gamla dragspel och fått en köpare norr om Vårgårda. Det var svinkallt när jag startade vid femtiden och räknade med att vara framme strax efter sju. Men när jag närmar mig Vårgårda i den tilltagande morgontrafiken blir det plötsligt stopp på vägen. En lång rad av röda bromsljus lyser framför mig i gryningsljuset. I vägkanten står en tjädertupp i fullt spel och tycks inte oroa sig för trafiken. Sakta glider bilarna förbi för att skona galningen och jag själv tvekar över på vad jag ska göra. Men det finns ingenstans att ställa av bilen och det är ändå inget fotoljus ännu. Hur länge blir den här fågeln kvar i livet tänker jag när jag fortsätter. Men när dragspelet är sålt har klockan hunnit bli över nio och solen skiner från en blå himmel. Jag beslutar mig för att köra tillbaka för att se hur det gått för tjädern. När jag är framme hittar jag först inte tuppen. Nu är det nästan ingen trafik så jag stannar till och spanar. Först då kommer tjädern flygande över fältet rakt mot vägen. Återigen sätter den livet på spel i vägkanten. Jag parkerar och fågeln hänger på när jag går ut på fältet, bort från vägen. Jag har kamera och en liten presenning som sköld om tuppen blir för närgången. Han fortsätter att spela när han tycker att han är lagom nära mig, dvs 4-5 meter, men blir inte mer närgången än så! Det går ju inte att plåta en stor tjädertupp på det avståndet så jag fortsätter ut på fältet men tuppen ömsom flyger efter mig, ömsom går. Tillsammans går vi in i skogen, nu hundra meter från vägen, och hittar här en fin tjäderskog. Jag får mina bilder och tjädern slipper känna vinddraget från lastbilarna. Båda är nöjda, men vem vet egentligen vad en spelgalen tjäder känner?
Nu när jag ändå var i Västergötland passade jag på att dra till Nol vid Göta älv. Sedan december har snart sagt varenda fågelfotograf i Västsverige varit här för att ta bilder på kungsfiskaren som övervintrar i ett av de små utloppen i älven. Fågeln har hållit till godo med en isfri del med god tillgång på småfisk. Omgivande småvatten blev tidigt isbelagda så alternativa fiskevatten har väl inte direkt funnits. Lite kändes det som att "skjuta på sittande fågel" och har varit anledningen till att jag inte åkt tidigare. Å andra sidan har jag väntat i åratal på en samarbetsvillig kungsfiskare, så lika bra att ta tillfället i akt. Det fantastiska är att man kan sitta kvar i bilen men ändå ha fågeln på mindre än tio meters håll. Jag hade nog trott att jag skulle bli ensam med fågeln eftersom det var måndag. Men under den dryga timmen jag var där turades inte mindre än sju bilar om att sitta på pass vid denna juvel.
Så är det dagen efter "Natutfotohappeningen" i Vaggeryds Folketshus. Vi som stod bakom arrangemanget kom alla i god tid igår morse och hade full koll på läget. Jag förnam en underlig känsla i de folktomma lokalerna innan portarna slogs upp. Skulle det komma något folk? Hade informationen nått ut?? Men inga farhågor besannades. Snart minglade folk i utställningslokalerna och responsen över våra hängda alster var samstämmigt positiv. Det var jättekul att "finnas till hands" vid mina fågelporträtt och svara på alla nyfikna frågor om örnar, blåhakar och smålommar. Och vad var det för en konstig rovfågel med tofs!? Den afrikanska tofsörnen där på canvasduken blev en joker i leken och stack ut från de andra idel svenska fjäderfäna! Våra bildspel blev också välbesökta. För första gången hade jag stoppat in några videosekvenser bland stillbilderna, men tekniken fungerade och jag tror att balansen mellan fakta och foton blev lyckad. Ett stort tack till Tino och Monica på Folketshus som stod bakom denna häftiga dag och tack till Sören som var med i fredags och hängde. Jag tror att Mattias och Urban också tycker att det här ska vi snart göra igen! Här har några skrivit och bloggat från dagen! Jag gör ettspecialgalleri med bilderna som jag valde till utställningen.
Nog hade jag hoppats på att få fler chanser på uttrarna, men kanske inte så snart och inte så nära! I förmiddags när jag kom gående längs vallen vid Södergårdsviken, såg jag ett djur ute på iskanten. Det var fortfarande ganska långt håll så jag fortsatte framåt. Men plötsligt var uttern som uppslukad av sjön. Jag väntade en stund, men den kom inte upp igen. Då gick jag tillbaka till åmynningen och tog skydd bakom vallen. Efter 20 minuter gav väntan utdelning. Plötsligt rann uttern upp ur vattnet på bara 40 meters håll och ställde sig på andra sidan av ån. Efter att ha uträttat något slags behov sjönk djuret mjukt och ljudlöst ner i vattnet igen och förblev borta. Den här gången var hon (?) ensam, men några läten som hördes medan jag väntade bör ha varit mellan de två uttrarna…
Inte förväntade jag mig direkt några naturupplevelser, än mindre fototillfällen den här måndagsmorgonen. Jag skulle sälja farfars gamla dragspel och fått en köpare norr om Vårgårda. Det var svinkallt när jag startade vid femtiden och räknade med att vara framme strax efter sju. Men när jag närmar mig Vårgårda i den tilltagande morgontrafiken blir det plötsligt stopp på vägen. En lång rad av röda bromsljus lyser framför mig i gryningsljuset. I vägkanten står en tjädertupp i fullt spel och tycks inte oroa sig för trafiken. Sakta glider bilarna förbi för att skona galningen och jag själv tvekar över på vad jag ska göra. Men det finns ingenstans att ställa av bilen och det är ändå inget fotoljus ännu. Hur länge blir den här fågeln kvar i livet tänker jag när jag fortsätter. Men när dragspelet är sålt har klockan hunnit bli över nio och solen skiner från en blå himmel. Jag beslutar mig för att köra tillbaka för att se hur det gått för tjädern. När jag är framme hittar jag först inte tuppen. Nu är det nästan ingen trafik så jag stannar till och spanar. Först då kommer tjädern flygande över fältet rakt mot vägen. Återigen sätter den livet på spel i vägkanten. Jag parkerar och fågeln hänger på när jag går ut på fältet, bort från vägen. Jag har kamera och en liten presenning som sköld om tuppen blir för närgången. Han fortsätter att spela när han tycker att han är lagom nära mig, dvs 4-5 meter, men blir inte mer närgången än så! Det går ju inte att plåta en stor tjädertupp på det avståndet så jag fortsätter ut på fältet men tuppen ömsom flyger efter mig, ömsom går. Tillsammans går vi in i skogen, nu hundra meter från vägen, och hittar här en fin tjäderskog. Jag får mina bilder och tjädern slipper känna vinddraget från lastbilarna. Båda är nöjda, men vem vet egentligen vad en spelgalen tjäder känner?
Nu när jag ändå var i Västergötland passade jag på att dra till Nol vid Göta älv. Sedan december har snart sagt varenda fågelfotograf i Västsverige varit här för att ta bilder på kungsfiskaren som övervintrar i ett av de små utloppen i älven. Fågeln har hållit till godo med en isfri del med god tillgång på småfisk. Omgivande småvatten blev tidigt isbelagda så alternativa fiskevatten har väl inte direkt funnits. Lite kändes det som att "skjuta på sittande fågel" och har varit anledningen till att jag inte åkt tidigare. Å andra sidan har jag väntat i åratal på en samarbetsvillig kungsfiskare, så lika bra att ta tillfället i akt. Det fantastiska är att man kan sitta kvar i bilen men ändå ha fågeln på mindre än tio meters håll. Jag hade nog trott att jag skulle bli ensam med fågeln eftersom det var måndag. Men under den dryga timmen jag var där turades inte mindre än sju bilar om att sitta på pass vid denna juvel.
