I väntans tider!

Den här vintern har varit lång, och den fortgår i flera avseenden. Isen ligger tjock på sjöarna, det är 10 minus på morgnarna och det ligger fortfarande en del snö i skuggpartierna. Men nu är det april och vårsolen bränner bort den sista snön allt eftersom. De vårfåglar som dykt upp har varit mycket få, och det tycks som att några till och med vänt tillbaka. Aldrig har det väl hänt att jag ännu 1 april inte sett en vipa!? Tiden verkar ha stannat...
Det har varit stiltje även på den här bloggen ett tag. Tid, ork och inspiration behövs i lagom proportioner för att det ska bli något upplagt. Nu gör jag ett försök, och det får bli en liten resumé över senaste månadens natur och fotohändelser.



I värmlänska Kristinehamn såg vi den andra svarthalsade trasten (för oss) den här vintern. Den här gången var det en yngre hanne, så den hade verkligen lite svart på bröstet. Fågeln vi såg i Målilla tidigare var ju en hona och väldigt slätstruken i dräkten.



Via Anitas gamla hemtrakter i Borlänge blev det några trevliga nedslag i Västmanland på hemvägen. I en stormfälld skog koncentrerades de tretåiga hackspettarna i sin jakt på barkborrar. Vi fick ett trevligt möte med en hona. Skogsmatningen utanför Ramnäs bjöd på diverse skogsmesar, hackspettar och 4-5 nötkråkor. De sistnämndas oskygghet slog oss med häpnad! Vi hade tagit med oss jordnötter att bjuda på och man hann knappt lägga ut dem innan nötkråkorna slog sig ner vid dem. Här hemma är de ju så svåra att komma inpå.





Ett par helger senare for vi ner till västkusten. Nu i mars kunde man ju förvänta sig lite fler nyanlända fåglar vid kusten än hemma. Men det var trögt även här. Någon enstaka gravand och vipa hade kommit, men inte så mycket mer. Vi for upp till Årnäshalvön för att titta på vattenpiplärkan som funnits där en tid. Och det gick bra. När väl flocken med skärpiplärkor var funnen såg vi snart vattenpiplärkan.  Det är nästan så man skäms, men det var faktiskt första gången jag såg arten i landet.








På hemvägen från kusten slog det mig att vi skulle passera ganska nära ett uvberg. Jag hade varit där för några år sedan, utan att ha lyckats få kontakt med ugglan. Nu gick det bättre, och vi hade bara hunnit kliva ur bilen när uvropen nådde oss. Vi gick in en bit i området, och ett par uppmärksamma korpar hjälpte oss att få syn på uven mot solnedgångshimmeln. Efter en stund flög den över mot berget och fortsatte ropa från en grantopp. Go känsla.







Eftersom vintern fortfarande höll i sig trots att vi nu befann oss i mitten av mars, gällde att fortsätta leta intressanta fotoobjekt ur vinterfågelfaunan. Så en solig lördag tog vi oss ner till Munkahusviken i Blekinge. Här har jag vid ett tidigare tillfälle sett rördrom, men ack så flyktigt och utan att några bilder blev tagna. Den här gången dröjde det inte länge förrän vi fick syn på drommen smygandes invid en brygga på andra sidan viken. Vi fick lov att ta oss runt och vänta på att den skulle kliva fram eller bjuda på en flygtur. Och visst lyfte den, men tyvärr med kursen lite åt fel håll. Det blev den första rördrom jag plåtat på. Världens tre övriga Botaurusdrommar har jag haft fotodokumenterade sedan länge...



Förra veckan blev det allt tätare möten med gladorna här hemma, framför allt i Tånnötrakten. Jag fick vid ett tillfälle ett riktigt kanonläge, och den här redan mycket vackra rovfågeln avteckande sig extra fint mot den blå himlen samtidigt som den blev väl belyst underifrån av snötäcket. Jag tröttnar aldrig på att plåta glador!





Mina möten med hökugglorna har nästan blivit till ett projekt! Jag åker ner till dem var och varannan dag och hoppas att de två ska komma varandra nära och visa på någon form av fortplantningsvilja. Men ännu har jag inte noterat något i den vägen. I vilket fall som helst är det härliga djur, som gärna tycks släppa mig inpå livet. Bilden här nedan är från en tredje uggla, som hållit till vid Torp utanför Rydaholm under vintern.





I uggleområdet vid Anneberg ser jag ofta orrar som sitter i de högsta björkarna och drar knopp. Som mest 10 ex tillsammans, varav en tupp satt och spelade för fullt.



Det må vara kallt och trögt med vårfåglarna ännu. Men det är förbaskat fint på kvällarna hemma i Södergård.