Kaukasisk orre!
Hur det kom sig att det skulle dröja så många år vet jag inte. Annat har liksom kommit emellan. Men ända sedan tidiga skådarår har den här arten dragit i mig. Nära släkt med vår egen orre, men ändå så exotisk och på något vis oåtkomlig. Utbredningen är begränsad till Kaukasusbergen och arten har länge varit dåligt utforskad. Den förekommer i de brantaste sluttningarna och är känd för att hålla ett långt avstånd till människan. Den besökande fågelskådaren får vanligtvis nöja sig med orrar på kilometeravstånd där fåglarna avtecknar sig som svarta skuggor på motsatta fjällsidan. Ett magert utbud av foton på webben understryker också fåglarnas svåråtkomlighet.
Till Kazbegi och den gamla 1300-talskyrkan reser fågelskådare, skidåkare och fotvandrare.
Jag och Anita fick erbjudandet att följa med bulgaren Dobromir Domuschiev som redan var bekant med skådningen i Kaukasus i allmänhet, men inte varit i Georgien på våren. Det var inte svårt att tacka ja. Vi bestämde oss för att göra en gemensam satsning på att komma den kaukasiska orren lite närmare än vad som är vanligt, så gömslen och sovsäckar fick ta plats i packningen. Vi begav oss till Kazbegi nära den ryska gränsen med stora förhoppningar.
Dobromir och Anita spanar uppåt fjället där 3-4 kaukasiska orrtuppar redan siktats. Vi kommer att välja att placera våra gömslen vid pilen, ca 500 höjdmeter upp (ca 2700 möh).
Vi får hjälp av en häst att ta upp packningen till snögränsen. Därefter får vi pulsa 2 timmar i meterdjup blötsnö på den branta fjällsidan. Väl uppe såg vi orrarna hyfsat nära på de snöfria ytorna. Vi ser spelet, som består av ett meterhögt hopp, inte olikt språnget som vår vanliga orre ofta gör. Tupparna spelar solitärt, och det är ofta flera hundra meter till nästa tupp. Då och då flyger de till varandras arenor och när en tupp landar triggar det de andra att göra språnget! Trots att vi nu kanske bara är ca 200 meter från fåglarna nås vi inte av några läten.
När solen gått ner bakom bergsryggen ser vi två tuppar som utmanar varandra. Vi har ännu inte nått upp till platsen där vi sätter upp gömslet!
Tupparna ryker ihop och ger varandra några tjuvnyp.
En överflygande kaukasisk orrtupp bjuder däremot på en häftig ljudupplevelse! Ett vinande ljud hörs när fågeln glidflyger, liksom från en projektil eller kula. När vingarna slår alstras ett kvittrande ljud. En mycket säregen känsla!
Vi hoppades på att någon orre skulle komma nära gömslet, men fåglarna blev misstänksamma. Jag stannar själv ytterligare ett dygn i det lutande gömstället för att maxa chanserna. Vid ett tillfälle sticker en tupp upp huvudet bakom en gräsvål endast 30 meter bort, och jag håller andan. Tar tuppen två steg till kan jag få drömfotot! Men tuppen tar inga risker och flyger istället bort och bråkar med en annan tupp.
En fågel fotograferad på morgonen några hundra meter från gömslet. Det lär vara en fjolårstupp.
En närupplevelse gav dock gömslet. Den här rävtiken kände kanske doften av min choklad...? Pälsen tycks ha en ljusare nyans på de kaukasiska rävarna än hos våra. 
Den kaukasiska orren tycks hellre promenera över snön mellan barfläckarna, snarare än att ta till vingarna.
En tupp landar på snön.
Det var på vandring ner från fjället som jag tog de här bilderna då orrarna gick på snön. Hårt ljus och svart fågel på snö bjuder fotografen på extra utmaningar!
Vattenpiplärkan här är av rasen coutellii, och är en av de allra talrikaste fåglarna på det kaukasiska fjället. Rödstrupiga piplärkor hördes också sträcka över. Alpkajan drog omkring i stora flockar och från gömslet hörde vi också en vaktel som snurrade runt innan den sträckte vidare. Varhelst björkar växte sjöng berggransångarna. Dock orsakade det stabila vädret att både bergrödstjärtar och större rosenfinkar hade försvunnit upp på högre höjder. Båda dessa arter hade setts i flockar nere i byn veckan före!
Den rödpannade gulhämplingen är också vanlig, men lite mer svårfångad då flockarna rör sig nervöst över området. Ofta hittar man dem vid raviner med tallvegetation.
Vi hade fyra obsar på lammgam de här dagarna runt Kazbegi.
En helt adult lammgam är en läckerbit, väl underbelyst av snötäcket.