Owling Arizona!

En av de mest spännande utmaningarna på en utlandsresa är att ge sig på att försöka få kontakt med ugglorna på resmålet. Nordamerika håller fler arter än gamla Europa på det här området, och i sydvästra USA finns flera spännande arter. Bl. a. lever här en av världens minsta (13-14 cm/40g); den pyttelilla kaktusugglan (Elf Owl). Under dagens heta timmar gömmer den sig i hackspettsproducerade håligheter i de jättelika Saguarokaktusarna. Men när skymningen föll utanför Tuscon (AZ) prövade vi lyckan genom att spela upp en inspelning av dess rop, och genast fick vi svar från ett par ugglor fast på lite långt håll. Snart hade vi ändå lokaliserat ett par i en liten ravin. Fåglarna höll uppenbarligen på sin häckning, för fåglarna återvände ständigt till hålet i kaktusen. Ravinens beskaffenhet gjorde att vi på ont och gott inte kom för nära hålet, och avståndet gjorde att bilderna på denna miniuggla blev lite ”B” i mörkret. Väl tillbaka vid bilarna försökte vi på nästa uggla. Runt p-platsen var det mer beskogat och snart svarade flera västliga skrikdvärguvar (Western Screech-Owls). På nära håll, dessutom. Men lövverket var väldigt tätt så det tycktes ändå nästan utsiktslöst att få en skymt av fåglarna. Mina hungriga reskamrater hade redan hoppat i fordonen när jag svepte en sista gång med ficklampan. Där satt ju en, alldeles intill. Ugglan fortsatte ropa, trots att den nu satt i rampljuset. Jag missade förstås inte fotoläget, men när kompisarna hade hämtats hade ugglan flyttat på sig och nu var den verkligen uppslukad av mörkret. Nu åkte vi alla och åt middag på ” The Loop Taste of Chicago”!





Under bilfärder ser man inte så sällan prärieugglor (Burrowing Owls). Det måste vara världens mest lättskådade uggleart. Den är vanlig, dagaktiv och relativt orädd. Ofta sitter den och spanar från trådar eller jordhögar längs vägarna.



Men det skulle bli fler kontakter med ugglorna i Arizona, och av andra arter. Under resans gång hade vi fått tips om att det hade setts fläckuggla (Spotted Owl) i Miller Canyon. Det är en rödlistad art vars väl och ve även amerikaner utanför skådarleden känner till, ungefär som pilgrimsfalken finns i många svenskars medvetande. Många skogar har skyddats just för dessa fåglar och debatten har gått varm mellan markägare och naturskyddet. Nyheten om den här ugglan var mycket välkommen, eftersom vi knappats hade tagit för givet att få se den. Det första försöket i Canyonen bar dock ingen frukt. Vi letade länge och väl vid det landmärke som hade angivits ”split rock” men ugglan höll sig gömd. Vi fick istället trösta oss med sparvugglan Mountain Pygmy Owl som satte sig högt upp i trädtopparna efter lite ”play-backing”.
Dagen efter måste vi förstås vidare mot nästa fågelparadis i ” Chiricahuabergen”. Men då vi fick veta att området härjades av bränder och folk evakuerades därifrån, stod vi plötsligt inför möjligheten att få göra ett nytt försök på fläckugglan i Miller Canyon. Nu hade den setts längs en annan stig, och några amerikanska skådare visade oss vägen dit. Och där satt den! Alldeles intill stigen , till synes rätt oberörd med den skira vårgrönskan omkring sig. Äntligen!



Ytterligare en uggla sågs under Arizonaturen, och nu på ett kanske lite udda ställe kan man tycka. Under taket på en öppen byggnad satt en Virginiauv (Great Horned Owl) på ”dagkvist”. Den här uven är nya världens motsvarighet till vår berguv, men är ofta lättare att se. Och egentligen är det ju flera av våra egna ugglor här i gamla världen som gärna söker skydd i byggnader; t.ex. tornuggla, kattuggla och just berguv!