Västmanländska uggleäventyret!

Det har alltid känts så himla långt! Konstiga tankar kanske för en som annars sliter rätt hårt på passet och resväskan. Men efter bara lite drygt fyra timmars körning var vi framme i lappugglans rike. Den här coola ugglan har ju under senare decennier etablerat sig allt längre söderut, så vi behövde inte köra längre än till Västeråstrakten! Förr var arten förbehållen nordligaste landsändan.
Flera andra skådare fanns redan på plats när vi kom fram strax efter fem. De hade varit på plats redan föregående kväll och sett lappugglan jaga alldeles nära inpå. Men nu syntes den inte till... Under en period har det här också setts lodjur med viss regelbundenhet, men några sådana hade inte visat sig under natten.
Men som tur var dröjde det bara en kvart, så satt ugglan plötsligt på en stenhäll ute på ängen. Några ”dokumentationsbilder” togs för säkerhets skull där den satt över hundra meter bort, alldeles för långt ifrån även för 500 mm-telet. Snart flög den upp på en av stängselstolparna som löper längs ett dike. Den spanade en stund i gräset nedanför sig och gjorde några dyk, men oftast utan att lyckas knipa något. Det såg nästan ut som den dyker med huvet före i gräset.









Efter några korta flygturer längs raden av stolpar var lappugglan nu väldigt nära oss, kanske bara tjugo meter ifrån oss. Hon verkade helt avspänd och tog ingen notis om oss alls. Plötsligt dyker jätteugglan åter ner i gräset där hon blir sittande en stund. Sedan tar hon kurs in mot skogen med en sork i näbben och passerar oss ljudlöst på två meters håll! Gunnar Fernqvist här filmat ugglan, och här får man verkligen en uppfattning om hur orädda dessa fåglar kan vara! Riktigt hårresande blir det efter 3.45 minuter in i filmen!



I Sala träffar vi Gunnars fru som visar oss till nästa uggla på dagordningen. Hon tar oss med ut ett stycke utanför stan där Gunnar redan är på plats med sin filmkamera. En slagugglehona sitter och vaktar sin holk där ungarna ligger och dåsar under eftermiddagstimmarna. Hennes rykte gör gällande att hon är ilsk och inte tvekar att försvara sitt bo med grovt våld. Vi är på vår vakt och vågar inte släppa henne med blicken. Men trots att vi är så nära holken nöjer hon sig med att bevaka oss från sin post uppe i björken. En gång när jag går riktigt nära gör hon ändå ett halvhjärtat utfall. Sedan inser hon kanske att vi ser alldeles för snälla ut för att utgöra något verkligt hot mot avkomman. Vi tackar för bilderna vi fick och lämnade henne sedan ifred. Jag hörde slagugglans rop i dalälvenområdet för 30 år sedan, men det är först nu har jag fått se den.

Dagen därpå möter vi upp dalkullan Anita utanför Borlänge. Vi har tagit chansen och hoppas få se gråspettarna som håller till hemma hos en kompis till Anita. Tyvärr är de som bortblåsta, nästan bokstavligen. Vädret är ruggigt och det blåser kallt från sjön intill. Vi kompenseras fullt ut av pärlugglan som tittar ut ur ett asphål…