Jag minns väl min första aspfjärilsobs! Det var en mulen sommardag i slutet av juni 2006 då den stora fjärilen flög framför bilen. Jag befann mig strax söder om Voxtorps kyrka och det blev tvärnit i gruset. Det snåla ljuset och upphetsningen resulterade i rätt oskarpa bilder den gången, och kräket flög snabbt ur sikte. Trots utlägg av diverse ostar med pikant doft lyckades jag inte locka fram fjärilen igen.
I rätt ljus visar aspfjärilen upp fantastiska färger. En av landets största fjärilsarter!
Sedan har åren gått. Men så för någon vecka sedan var det dags igen. På min dagliga (det är i alla fall ambitionen) skogspromenad flög plötsligt den stora aspfjärilen upp vid mina fötter. Det måste ha varit ett rätt nykläckt exemplar, för djuret var helt intakt utan slitage. Nu stod jag där och tittade på den vackra fjärilen, utan kamera! Det blev att raskt vända om och hämta fotoutrustning och en lika fjärilssintresserad sambo.
Aspfjärilen sätter sig gärna på folk för att avnjuta sältan som vi bjuder på under varma sommardagar!
Smålommarna har återvänt till sin göl och har till och med gått till häckning. De kom till skott sent i år, men bättre sent än aldrig. Vid ett par besök under våren såg jag inte till dem och drog då slutsatsen att de vilade sig från häckningsbestyren eller flyttat någon annanstans. Igår morse låg dimman tät. Jag la mig till ro på mitt gömställe och väntade på att det skulle lätta…
Efter en stund anar man tallarna på mossen bakom vattnet!
Solen försöker bryta igenom, men den här morgonen lyckas den inte helt torka ur luften!
Sillgrisslorna blev lite surmulna över den uppmärksamhet jag försökte ge tordmularna härom sistens här på bloggen. Så jag tordes inte göra annat än att lägga upp några grisslefoton från Stora Karlsö, alla tagna från fyren. Det blev rätt många porträtt tagna av båda dessa arter. Får väl göra ett specialgalleri "Sillmularna på Karlsö" så småningom.
Den här bilden tycker jag lite extra mycket om. Jag har lagt upp en större bild här.
Även en och annan "ringvia" sågs bland alla normalt tecknade sillgrisslor.
Ungarna var redan kläckta, så det var en strid ström av matleveranser in mot klipphyllan under fyren.
Åtskilliga av de vuxna grisslorna var märkta, och jag fick rätt många bilder där man kan läsa numrena på orginalbilderna. Återstår att se om ringmärkarna är intresserade...
Stor skogslilja är en av arterna som Gotland ensamt ståtar med i landet. Följaktligen blev det ett nytt orkidékryss för mig!
Öland och Gotland står verkligen ut som de verkliga orkidélandskapen i vårt land. Är man bara där i rätt tid kan man se tjugo arter eller mer på en och samma dag. Den perioden har nog just passerat, men ännu finns det orkidéarter som är på gång framöver. Vi var (som en blogg här nedanför avslöjar) nyligen på Gotland. Ett av målen var att få se någon av öns specialarter, vilka äro tre till antalet. Ingen annanstans i landet hittar man dem. Man måste till Gotland helt enkelt! Problemet är att denna trio blommar vid olika tider på sommaren. Vi fann att alpnycklarna var passé och kärrnycklarna ännu inte alls hade hunnit upp. Men den stora skogsliljan, även kallad storsyssla, stod nu i full blom! Vi fick njuta av den, liksom flera lite vanligare arter… Nu måste vi till Gotland ett par gånger till, men det känns knappast som en svår uppoffring. Tack till Gun för alla fina tips!
Även röd skogslilja (även kallad rödsyssla) blev ett nytt orkidékryss för mig. Vilken skönhet!
Vi såg riktigt kraftiga exemplar av nästrot på ön!
För att se skönheten i den klorofyllfria nästroten måste man krypa riktigt nära. Den visade sig vara en riktig karaktärsart längs med vägkanterna, åtminstone på norra Gotland.
Merparten av de nattvioler man ser på Gotland är av underarten latiflora, kallad skogsnattviol på svenska. Kolla in vilka sporrar!
"Vitnäsan" låg relativt långt ut i fjärden under den korta tid som solen var framme under vårt besök.
Vitnäbbad islom är en av världens mest högarktiska fågelarter med sin hemvisst på nordamerikanska och ryska tundran ända upp till ishavet. Utanför häckningssäsongen finns den ute på haven och ett fåtal fåglar ses, framför allt i maj, även från de svenska kusterna under sträcket. Så vad gör denna vackra fågel i en liten vik av Hjälmaren mitt i sommaren? Något har gått fel för lommen och den har hamnat på avvägar... Det spelar ingen roll - vitnäbbad islom är den största, kraftfullaste och kanske den vackraste av klotets fem lomarter. Att få se en sådan här fågel och ta några bilder på den var en ynnest som vi inte ville missa, så vi drog till Hedfjärden inte långt från Eskilstuna!
Morgonputsningen följdes av någon sekunds "vingande". Islommen ställde sig tyvärr inte så högt som många andra simfåglar, kanske för att den är så tung? En vitnäbbad islom kan väga över 6 kilo, dubbelt så tung som en storlom!
Ett par gånger tog lommen sats och bjöd på flyguppvisning runt Hedfjärden. Skulle den ta höjd och försvinna för gott?
I undervattensläge simmade lommen till slut in under Bibybron och lät sig beskådas på riktigt nära håll! Nu tilltog dock midsommarregnet och ljusförhållandena blev rätt usla för fotografering.
Den här näbben är inte att leka med om man är kräfta! I Hedfjärden har fågeln satt i sig tjogvis!
Vitnäbbade islommen med Bibybrons pålverk i bakgrunden.
Som fågelskådare får man emellanåt frågan från den ickeskådande allmänheten om vad som är ens favoritfågel. Den välmenande frågeställaren begriper inte hur omöjlig frågan ter sig för mig, men jag suckar lätt inombords, funderar en stund och försöker leverera ett vänligt svar. Säkert säger jag namnet på olika arter varje gång. Men skulle jag få frågan just idag skulle jag komma med ett blixtsnabbt svar!
Vy från nordöstra delen av Stora Karlsö mot fyren i väster. Hiem ligger i bortre viken just hitom fyren.
För lite sedan var vi på Stora Karlsö, och för mig var det första gången som jag satte min fot på ön. Att det skulle dröja så länge, ända in i andra halvan av livet (statistiskt sett) ter sig nu något obegripligt!
Att stå uppe vid fyren och se ut över det enorma antalet alkor var en stor och exotisk upplevelse. Karlsöarna är väl framför allt sillgrisslornas öar, men för mig är nog tordmulen fågeln som drar till sig blicken i första hand. Just uppe vid fyren låg vinden på hårt från Östersjön, och alkorna tvingades upp mot klippkanten alldeles i ögonhöjd när de flög till och från sina bon.
Nere i Hiem är läget dock ett helt annat. En klunga hus ligger i en vik helt skyddad från den hårda sydvästan. Här kunde vi se tordmularna vilandes på stenarna utanför stranden. En hel del mular kurtiserade helt oberörda av vår närvaro och satt man och dinglade med benen på den lilla bryggan simmade fåglarna nästan rakt under fötterna på en…
Att ge sig ut och nattlyssna i mina småländska hemmamarker är något som jag oftare gjorde förr. I Värnamokrokarna ska man inte ha för högt ställda förväntningar. Ofta får man nöja sig med en kärrsångare, i bästa fall. Ännu oftare just ingenting. Kornknarr, vaktel, gräshoppsångare är högoddsare och vi kan inte ta dem för givna varje år. Nej, om man mindes alla nollrundor man gjort skulle man kanske inte ens försöka..
Men igår kväll passade det ändå bra att ta en extrasväng framåt midnatt. Sambon skulle ju ändå skjutsas till jobbet så man var ju ändå ute. Jag styrde mot Hovs gård strax nordost om stan och fick napp tämligen omgående! Flodsångarsurr hördes nerifrån en sänka i de vidsträckta åkrarna. Lokalen har en del på sitt samvete i form av gräshoppsångare, vaktel mm, men som sagt, det är glest mellan gångerna. Faktiskt så sjöng det just här en flodångaren på exakt samma ställe anno 1998! Biotopen måste te sig synnerligen inbjudande för arten. Nu var det ju mörkt så eventuella fotoförsök fick vänta. Jag åkte hemåt, och fick en kärrsångare på köpet längs vägen. Det här var en bra kväll, med Värnamomått mätt.
Klockan 05 var jag tillbaka! Flodsångaren satt helt öppet i ett buskage alldeles intill en likaledes sjungande törnsångare. Dimman i sänkan liksom rök från en tragisk ladugårdsbrand härom natten gjorde sikten något grumlig, så jag smög mig närmare. Törnsångaren lämnade sin post när den ansåg att mitt intrång blev alltför flagrant men flodsångaren lät sig inte störas så lätt. Nu fick vi en halvtimma tillsammans, flodsångaren sjöng på och jag gjorde mitt bästa med kameran…
Många orkidéarter blommar bara under en kortare period och för vissa arter kan det nästan bli som en tradition att titta till dem när de är som finast. Bara några kilometer hemifrån Lillstugan har vi en lokal för spindelblomster och korallrot. Stället kallas Skyttehemmet och själva växtplatsen är ett litet kärr inne i skogen. Inga stigar leder dit så det är väl nästan ingen som gör sig besväret att forcera den snåriga vägen till blommorna. För egen del så har jag inte varit där på ett par år, men igår var det dags. Vi kom dit lite väl sent men på en liten plätt nådde solen fortfarande ner. Med knän och armbågar nersjunkna i kärrvattnet försökte jag mig på att plåta på ett gängligt spindelblomster i motljus! För övrigt är det uppenbart att mycket blommar tidigt i år. All korallrot hade redan passerat bäst-före-datumet!
Efter en mycket regnig lördag på skånska Österlen har vädrets makter lugnat sig något när vi besöker groddammarna utanför Tomelilla framåt kvällningen. Här är framför allt lövgrodan talrik, liksom båda salamandrarna. Men den här gången är vi på jakt efter lökgrodan som också finns här. Vi spanar av dammarna och lyssnar efter dess spelläte, men tyvärr varken ser eller hör vi några vuxna djur. Däremot ser vi lökgrodans gigantiska yngel, som då och då kommer upp till ytan för att ta luft. Ynglen vi ser är närmare decimeterlånga och blir ännu större innan de utvecklas till vuxna grodor!
Men vi ser en del annat skoj här också. Lite oväntat hittar vi ett litet bestånd majnycklar, en orkidéart jag hade tänkt kryssa på en annan lokal dagen därpå. Men det gick väl bra att göra det här också, förstås! Majnycklarna sägs vara ovanliga, men vi fick faktiskt se dem på ytterligare två platser dagen efter.
I gräset omkring dammarna var det gott om sniglar, och jag gav mig till att ta några bilder på dem. Jag tänkte att har man bara skarpa och detaljerade foton så ska det väl gå att artbestämma dem. Nu har jag förstått att ska man särskilja arterna åt i släktet Arion måste man skära upp och studera könsdelarna på djuren! Det är lite väl brutalt för min smak så jag avstår hellre krysset.
Mitt i natten har vi ännu inte gett upp hoppet om att få se lökgrodan. Då hittar vi helt igenom nykläckta trollsländor, tre stycken ganska tätt tillsammans invid sina just avlagda larvkostymer, s.k. exuvium. De är helt gröna även om någon har antagit en brunare nyans på bakkroppen. Det blir till att gå ner på alla fyra igen och föreviga det magiska ögonblicket med ficklampan som enda ljuskälla! Så här unga trollsländor har ju inte färgat ut ordentligt, så jag tror att de får förbli obestämda till art...
I lördags morse styrde vi kosan mot Blekinge. Solen sken från en klarblå himmel över Småland men en bit in över Blekingegränsen tornade molnen upp sig. Den här skiftningen i vädret var oväntad och kom mycket ovälkommet, och vi befarade nu att chanserna för att se den rara mnemosynefjärilen skulle krympa till nära noll. Utanför Ronneby mötte vi upp med vår gode vän som skulle ta oss med till en av lokalerna för arten. Väl där mötte vi andra skådare som sökte arten, bland annat några danskar som över några år redan hade gjort fyra försök utan att få se fjärilen. Det såg minst sagt mörkt ut den här gången också då vädret hotade att bli än sämre.
Hannen
Efter att ha spanat av ängarna i området i en timmas tid utan napp var vår ledsagare tvungen att ge sig av. Jag och Anita satte oss lite modstulna vid bilen och tog en fika. Då kommer Ronnebymannen Janne Svantesson kutande och meddelar att han upptäckt två mnemosynefjärilar åt de danska gästerna. Schyst att han tänkte även på oss! Vi lämnade kaffet och hängde på! Snart står vi med de andra och turas om att fotodokumentera djuren. Det sägs vara en hanne och en hona, båda relativt små exemplar. De är helt fräscha och ger intrycket av att precis ha brutit sig ur pupporna. Det var ju bara härom dagen som årets första fjäril hade setts på vingarna!
Honan
Mnemosynefjärilen i Blekinge är av underarten agriope och är unik för landskapet. Det tros finnas endast några hundra exemplar av just det här taxonet!
