Blog

Fåglar jag gärna hade sett hemma - i alla fall lite oftare!

Bilderna från vår Georgienresa ligger nu uppe i sitt galleri! Jag tänkte jag skulle knyta ihop säcken och blogga lite om några fågelarter som må vara vanliga söderöver. Men att hitta dem här hemma förblir oftast oinfriade förhoppningar. Men ingenting är omöjligt när det gäller fåglar. Det visar ju om inte annat fyndet av den spanska sparven i Rydaholm härom veckan!



Jag lovar att jag kollar varenda häger här hemma, men det hjälps inte. Om det en enda gång faktiskt skulle vara en purpurhäger så är artbestämningen säkrad omedelbart. När jag sett vår egen gråhägers purpurfärgade kusin utomland har det i alla fall aldrig rått något tvivel om vad det är. Jag hoppas att jag har kameran skjutklar när den väl dyker upp hemma vid Södergårdsviken. Om inte annat för att undanröja tvivel hos alla dem som kommer att missa fågeln. Purpurhägrar i Sverige har nämligen ovanan att hålla sig undan i täta vassar och försvinna spårlöst…



Under den senaste månaden har det glidit runt en prärietrana i våra nordiska grannländer, en fågel som borde vara samma individ som funnits bland rastande vanliga tranor i Spanien i vintras. Visst borde denna exotiska trana även kränkt svensk territorium vid några tillfällen, och det är nästan skämmigt att ingen svensk skådare har lyckats få syn på den i landet. En tranart som är lite mer sannolik på svensk mark är jungfrutranan, med något Sverigefynd varje årtionde. I östra Georgien lyckades vi få se en flock på 24 fåglar som var på flytt norrut. Som tur var valde de att skruva ett par varv i en termikbubbla just som de passerat oss och ljuset kom till sin fördel.



Bland tärnorna är det något visst med släktet Chlidonias, i Europa en trio arter som är mer eller mindre sällsynta hos oss. Svarttärnan ser vi ju hemma i Södergårdsviken på vårsträcket i stort sett varje år. Härom veckan hade vi rekordmånga 13 stycken som upptäcktes en sen eftermiddag från farstukvisten. Gissa om man hoppades på att en vitvingad tärna var med i den samlingen, men icke. Den vitvingade är ju den vackraste av de tre arterna enligt mig. Den raraste i den här skaran är skäggtärnan. Jag har bara sett den två gånger i landet, bland annat i Draven för ett antal år sedan. Men det räcker att man åker till t.ex. Polen så kan man vissa år se ganska mycket skägg och vitvingad tärna, medans svarttärnan är den fåtaligaste.



Efter en lång natt på jobbet i september 1994 väcks jag ur min sömn mitt på förmiddagen. Telefonören i andra änden har dock fullt giltiga skäl att väcka upp mig. Det sitter en biätare på telefontrådarna i Vällersten strax utanför stan! På en halvtimma eller så är jag på plats och får se fågeln omedelbart. Även på den tiden plåtade jag en del, så jag fick några bilder på godbiten. Och bilden hamnade i "Vår Fågelvärld" under rubriken "Aktuella obsar". Det var nog första gången jag fick något publicerat, och med en fin fågel-T-shirt som gage. Sedan dess har jag haft nöjet att fotografera på många olika arter biätare, framför allt i Afrika. Men i Georgien fick jag mina bästa lägen hittills på den europeiska biätaren.



Blåkråkan är en art som vållar en euforisk hysteri bland de flesta skådarna när den dyker upp i landet, även hos dem som sett den tidigare. Vi i Värnamotrakten har ju blivit särskilt bortskämda med denna juvel då vi haft den hos oss vid tre tillfällen i modern tid. Fågeln som dök upp 1973 var visserligen lite före min tid som fågelskådare, men blåkåkan utanför Hånger 1982 minns jag tydligt. Så small det till igen 2010! Fullt pådrag den här gången och hundratals skådare var snabbt på plats. Bland alla bilder som togs då så blev mitt eget verk omslagsbild till årsboken "Fågelåret"! I Georgien var blåkråkan fortfarande talrik.



Vi satt och fikade i Lasse Larssons bil nere på Ölands södra udde för snart två veckor sedan. Regnet kom och gick så det var skönt att ha lite tak över huvudet när man hällde upp kaffet. Då hörs ett citronärlelikt ”chriip” utanför bilen och en gul fågel sitter på en sten 30 meter rakt ut. Det är en gulärla, men det var värst vad svart den var på huvudet. Vi tre i bilen hinner se den ordentligt om än kort innan den flyger bort mot Schäferiängarna. Det var en svarthuvad gulärla, endast sedd ett dussintal gånger i landet. Mina bilder från tillfället blir inte så skarpa som på den här fågeln i Georgien, men Ottenbyfågeln fångas senare på fågelstationen och bestäms säkert till Motacilla flava feldegg.





Citronärlor har jag sett flera gånger i hemmamarkerna, tre gånger för att vara exakt. Förutom en egenupptäckt utfärgad hanne vid Osudden 1999 är kanske den långstannande hannen ute på Svänömaden vid Kävsjön 2003 extra minnesvärd. Den fågeln hade hittat en fast punkt i gulärlekolonin och uppvaktade honorna där. Men nu har åren gått sedan dess och det vore verkligen på tiden att jag får hänga in den igen, varför inte i sumpen utanför sovrumsfönstret! I Georgien hittade vi en flock om ett 20-tal fåglar som rastade i deltat utanför Batumi.



Jag tror inte den rödhuvade törnskatan är sedd någon gång i Jönköpings län? Och min enda egna obs i Sverige var på den fågel som gästade Glumslövs backar härom året. Vid det tillfället var det sent på förmiddagen så ljuset var hårt och det var mycket "värmedaller" i luften. Det vore finfint om nästa rödhuvade törnskata ville sitta och posera i en lugnare optisk miljö! Och gärna i mina hemmamarker!



Visst brukar man få höra gyllingar på Öland om man är där på försommaren. Och jag har även hört och sett den på hemmalokalerna vid åtminstone fyra tillfällen. Men det blir alltid väldigt korta obsar på fåglar som gör allt för att dölja sig i lövverket och därmed inga fotolägen att tala om. Dessutom rör det sig oftast om unga, outfärgade hannar som når hit in i mörka Småland. I trakterna kring Medelhavet med omnejd är sommargyllingen betydligt mer oblyg, och så var fallet även i Georgien. Den här hannen tog det ändå ett tag att hitta i grönskan, och utan Anitas skarpa blick kanske vi inte hade sett den alls!? Inte så skygg kanske, bara så svår att få ögonen på…



Så fort man kommer en bit söderut från Sverige så är kornsparven så vanlig på många håll att den ibland får det nedsättande epitetet "skräpart"! Men i vårt land finns den endast regelbundet i sydligaste Skåne där det finns en liten lokal population, och det är extremt sällsynt med fynd i Småland! Jag har inte lyckats få se skånefåglarna på trots en del försök de senaste åren, men jag tror på ödets ironi och hoppas jag snart för höra den skramliga kornsparvsången från kohagen här hemma!

Ölandstur med oväntad vändning - hemåt!

Inför förra helgen hade vi, eller kanske framför allt jag, bespetsat oss på att försöka se den videsparv som hittats strax utanför Degerhamn. Men trots flera timmar på plats, inklusive övernattning på lokalen, blev det ingen videsparv den här gången heller. Jag har ju aldrig sett arten, en svensk häckfågel, och i min "liferlista" på snart 7000 kommer det fortsatt inte finnas något X invid artnamnet!


En ung aftonfalkshanne (2K) bjöd på en liten flyguppvisning mellan de långa sittningarna i lövdungen.

Men det blev en del andra minnesvärda upplevelser på ön. Vid fyrvägen visade en vit stork upp sig fint då den flygpatrullerade kanten av Ottenby lund. Nere i fyrträdgården fanns det gott om mindre flugsnappare och en engelsk sädesärla och svartbenta strandpiparen syntes på lite håll bakom Fågel Blå. En stor mängd lågt flygande hussvalor vid fågelstationen triggade mig till att försöka få bättre artporträtt än vad jag tidigare haft på arten. Från en lund med ett fint bestånd av våradonis vid Mörbylilla kollade vi på aftonfalk. En yngre hanne satt och kurade i blåsten men gjorde också några kortare flygturer.
Lördagens soliga men blåsiga väder skulle sedan övergå till en regnig söndag med inslag av åska. Det blev ett spännande läge för den som förväntar sig rara fåglar. Nu skulle det visa sig om de varma luftmassorna från sydost fört med sig något "tungt". Nu hände det väl inte direkt något i den vägen, men vi hittade själva en sjungande flodsångare vid södra lundspetsen och en gulärla av den sydostliga rasen "feldegg" nere vid udden. Vi var väl kanske inte helt först med att se ärlan, men det var kul att själv få upptäcka den på lätet! Det finns bara ett dussintal godkända fynd av rasen i landet, och som jämförelse är t.ex. citronärlan 20-25 gånger vanligare! Ruskvädret tvingade dock iväg oss från udden och vi satte vår kurs mot lundarna.


Brushanespel alldeles intill fyrvägen! En härlig upplevelse den här regniga förmiddagen..

Det blev ändå snart till att tvärnita en bit upp på fyrvägen! Alldeles intill på östra sidan gick en liten flock brushane, 4-5 hannar och två honor. De ägnade sig mest åt födosök i det blöta gräset, men hannarna fick också tillfälliga utbrott av spellusta! Det här blev ett sällsynt läge för att plåta på brushanespel, även om flocken snart rörde sig bort från vägen. Undrar förresten om det inte var två små grupper, för vi hittade dem igen uppåt vägen men nu var hannarna annorlunda tecknade.




















Mest födosökte brushanarna. Här är det en larv som snart ska slinka ner.


Den mulna himlen skapade ett mjukt och nätt och jämnt tillräckligt ljus för flugsnapparplåtning.

Uppe i Norra lunden fick vi lä och längs Allévägen fick vi sedvanligt fina obsar på både halsbandsflugsnappare och mindre flugsnappare. Jag kan väl inte säga annat än att mindre flugsnapparen tillhör en av de absoluta favoritfåglarna, så även den här gången dröjde vi oss kvar hos hannen som verkligen bjöd lite extra på sig själv! En flitigt sjungande lundsångare rörde sig också längs vägen, och vi fick så småningom en riktig närobs på den.

Rapporterna om en svarthakad buskskvätta uppe vid Sandby avgjorde nu hur närmsta framtiden skulle se ut. Ingen idé att vänta med den, så vi var snart uppe vid Stenåsa för att inhandla glass och sedan fortsätta. Telefonen ringer klockan 13:14 och det är Janne Wahlström i andra ändan. "Jo, vi har en spansk sparv här i Rydaholm"!!!!!!

"Jo, tjenare" hinner man ju tänka! Janne låter dock övertygad och foton ska redan vara mms:ade till Widde, men det går ju bara inte att tro på…

I Sandby 30 minuter senare ringer Janne igen just som vi tittar på buskskvättan bort i diset. "Jo, Widde har sett bilderna och säger att det mycket riktigt är en utfärgad hanne spansk sparv". Det dröjer nu inte särskilt länge innan det stora larmet går ut över landet och ett oemotsägligt fotobevis lagts upp på FB. Jag blir lite surmulen över att jag inte riktigt trodde på Janne i första vändan men nu är det bara att sätta sig i bilen och dra hemåt. Tänk, en ny art för landet, nästan hemma!!!


Även om den här bilden på den spanska sparven inte går att framhålla som tekniskt föredömlig, är det ändock ett unikt dokument över det sista som ses av landets första fynd av arten!

Under tvåtimmarsresan längs 25:an får vi rapporter som fyller oss med missmod. Fågeln har inte setts sedan den larmades första gången och det regnar i Rydaholm. Och när vi kommer fram till brottsplatsen strax efter fyra möts vi av ett hundratal lika misströstande skådare. Vi tvekar om vi ska stanna och göra den läpphängande församlingen sällskap eller fortsätta hem till hus och katt. Men då börjar någon alldeles framför oss att veva med armarna likt en vindmölla (var det du, Erik?). Fågeln är återfunnen i toppen av ett blommande körsbärsträd efter flera timmars osynlighet! Vi får fram tub och kamera även om avståndet på hundra meter känns lite för långt för fotolägen! Jag inser snabbt att de flesta av skådarna står på fel sida av villorna och fortfarande är helt omedvetna om euforin på vår sida. Det blir nu min tur att veva med armarna och snart kommer hundra skådare upp till oss med andan i halsen. Vi får alla se sparven, skönt! Jag ägnar nu all tid till att hänga med ögat i kamerasökaren i hopp om att sparven ska hoppa fram helt synligt, bort från blommor och blad. Men efter ett fåtal minuter lyfter fågeln istället och flyger bort bakom oss och tappas ur sikte bak en lövdunge en bit bort. Jag hinner få någon bild av den bortflygande fågeln, samtidigt som allt fler nyanlända skådare aldrig kommer att få se landets första spanska sparv.

Aftonfalk /  Red-footed Falcon (Falco vespertinus) Brushane  / Ruff (Philomachus pugnax) Mindre flugsnappare  / Red-breasted Flycatcher (Ficedula parva) Spansk sparv / Spanish Sparrow (Passer hispaniolensis) Sveriges första First for Sweden Male display Ruff Brushanespel

Slutet för Syriens eremitibisar?

2009 fick jag plåta på tre syrianska eremitibisar strax utanför Palmyra! Nu känns det märkligt och mycket tragiskt att bara en fågel finns kvar.

Syrien går förhoppningsvis en ny vår till mötes så småningom, men nu verkar det vara slut med landets lilla population av eremitibisar. Fram till 2002 var eremitibisen endast känd från Marocko, där några hundratal fåglar fortfarande utgjorde hela världspopulationen. Men så kom nyheten om att tre par upptäckts i Syrien, hårt tryckta av lokala jägare. Jag fick själv förmånen att se dem 2009, då kanske bara fyra fåglar fanns kvar. Idag tycks endast en fågel återstå, ensam vid den forna boklippan. Det är för sorgligt…

Du kan läsa om ibisens tragiska öde här.

Kaukasisk orre!

Hur det kom sig att det skulle dröja så många år vet jag inte. Annat har liksom kommit emellan. Men ända sedan tidiga skådarår har den här arten dragit i mig. Nära släkt med vår egen orre, men ändå så exotisk och på något vis oåtkomlig. Utbredningen är begränsad till Kaukasusbergen och arten har länge varit dåligt utforskad. Den förekommer i de brantaste sluttningarna och är känd för att hålla ett långt avstånd till människan. Den besökande fågelskådaren får vanligtvis nöja sig med orrar på kilometeravstånd där fåglarna avtecknar sig som svarta skuggor på motsatta fjällsidan. Ett magert utbud av foton på webben understryker också fåglarnas svåråtkomlighet.


Till Kazbegi och den gamla 1300-talskyrkan reser fågelskådare, skidåkare och fotvandrare.

Jag och Anita fick erbjudandet att följa med bulgaren Dobromir Domuschiev som redan var bekant med skådningen i Kaukasus i allmänhet, men inte varit i Georgien på våren. Det var inte svårt att tacka ja. Vi bestämde oss för att göra en gemensam satsning på att komma den kaukasiska orren lite närmare än vad som är vanligt, så gömslen och sovsäckar fick ta plats i packningen. Vi begav oss till Kazbegi nära den ryska gränsen med stora förhoppningar.


Dobromir och Anita spanar uppåt fjället där 3-4 kaukasiska orrtuppar redan siktats. Vi kommer att välja att placera våra gömslen vid pilen, ca 500 höjdmeter upp (ca 2700 möh).


Vi får hjälp av en häst att ta upp packningen till snögränsen. Därefter får vi pulsa 2 timmar i meterdjup blötsnö på den branta fjällsidan. Väl uppe såg vi orrarna hyfsat nära på de snöfria ytorna. Vi ser spelet, som består av ett meterhögt hopp, inte olikt språnget som vår vanliga orre ofta gör. Tupparna spelar solitärt, och det är ofta flera hundra meter till nästa tupp. Då och då flyger de till varandras arenor och när en tupp landar triggar det de andra att göra språnget! Trots att vi nu kanske bara är ca 200 meter från fåglarna nås vi inte av några läten.


När solen gått ner bakom bergsryggen ser vi två tuppar som utmanar varandra. Vi har ännu inte nått upp till platsen där vi sätter upp gömslet!


Tupparna ryker ihop och ger varandra några tjuvnyp.


En överflygande kaukasisk orrtupp bjuder däremot på en häftig ljudupplevelse! Ett vinande ljud hörs när fågeln glidflyger, liksom från en projektil eller kula. När vingarna slår alstras ett kvittrande ljud. En mycket säregen känsla!


Vi hoppades på att någon orre skulle komma nära gömslet, men fåglarna blev misstänksamma. Jag stannar själv ytterligare ett dygn i det lutande gömstället för att maxa chanserna. Vid ett tillfälle sticker en tupp upp huvudet bakom en gräsvål endast 30 meter bort, och jag håller andan. Tar tuppen två steg till kan jag få drömfotot! Men tuppen tar inga risker och flyger istället bort och bråkar med en annan tupp.


En fågel fotograferad på morgonen några hundra meter från gömslet. Det lär vara en fjolårstupp.


En närupplevelse gav dock gömslet. Den här rävtiken kände kanske doften av min choklad...? Pälsen tycks ha en ljusare nyans på de kaukasiska rävarna än hos våra.


Den kaukasiska orren tycks hellre promenera över snön mellan barfläckarna, snarare än att ta till vingarna.


En tupp landar på snön.


Det var på vandring ner från fjället som jag tog de här bilderna då orrarna gick på snön. Hårt ljus och svart fågel på snö bjuder fotografen på extra utmaningar!


Vattenpiplärkan här är av rasen coutellii, och är en av de allra talrikaste fåglarna på det kaukasiska fjället. Rödstrupiga piplärkor hördes också sträcka över. Alpkajan drog omkring i stora flockar och från gömslet hörde vi också en vaktel som snurrade runt innan den sträckte vidare. Varhelst björkar växte sjöng berggransångarna. Dock orsakade det stabila vädret att både bergrödstjärtar och större rosenfinkar hade försvunnit upp på högre höjder. Båda dessa arter hade setts i flockar nere i byn veckan före!


Den rödpannade gulhämplingen är också vanlig, men lite mer svårfångad då flockarna rör sig nervöst över området. Ofta hittar man dem vid raviner med tallvegetation.


Vi hade fyra obsar på lammgam de här dagarna runt Kazbegi.


En helt adult lammgam är en läckerbit, väl underbelyst av snötäcket.

Sardinien och Korsika!

Vi såg fem-sex orkidéarter, varav flera fortfarande obestämda. Fjärilsnycklarna stod i sin prakt, medans andra redan var överblommade!

Väskorna står packade vid dörren, men än finns det några minuter över innan jag och sambon ger oss av igen, den här gången mot Kaukasus. Utnyttjar tiden till att sammanfatta hur vi kom ut med vår resa till Sardinien och Korsika. Förutom härliga lägen på alp- och bleka tornseglare fanns det ju en hel del annat som lockade. Jag har ju varit på Korsika en gång tidigare, för 23 år sedan. Så nötväckan och siskan var redan klara. Men nu var vi förstås också sugna på att få dem fotodokumenterade. Och då, för många år sedan var ju sardinsk sångare redan klar, eftersom jag sett den på Mallis på 80-talet. Så den sardinska sångaren struntade jag i att leta efter på Korsika då. Men sedan splittades ju arten, och Mallisfåglarna fick heta balearisk sångare. Nu fick vi se till att se och plåta på så många taxa som det bara gick.


Moby trafikerar det smala sundet mellan Sardinien och Korsika. Turen tar 45 minuter.


På färjeturen ser man både medelhavsliror och Scopolis lira. Den senare tenderar att följa i kölvattnet.


Spanska sparvar regerade på Italienska Sardinien, medans Italienska sparvar (nedan) fanns på Franska Korsika!




Bakom kaféet Cafe Le Chalet finns en liten kulle. Där hittade vi korsikansk siska, provence- och sardinsk sångare, stärtmesar av rasen irbii och mycket mer. Det var oväntat mycket snö kvar på bergen...


De talrika forsärlorna trivdes liksom strömstaren längs med de iskalla forsarna.


Korsikansk nötväcka var en av de allra viktigaste målarterna, och är Korsikas enda endemiska fågelart. Vi hittade ett väldigt aktivt par uppe på passet Col de Sorba.


Korsikakrokusen växte talrikt på högre höjd.


Svartmesen är helt dominerande på högre höjder. På Korsika och Sardinien representeras arten av rasen sardus.


Blåmesen på Korsika är av rasen ogliastrae.


Vi hade letat i dagar längs Korsikas kuster och inne i hamnar men bara funnit medelhavstrutar. Till slut hittade vi ett par vackra rödnäbbade trutar i Proprianos hamn.


Ser du en trut med den här näbben i våra krokar, ring mig direkt!


Medelhavets vatten är så förunderligt blått, och gör sig bra med en rödnäbbad trut som förgrund!


Korsikanska siskan finns ganska talrikt på både Korsika och Sardinien. Nu var vi tillbaka på Sardinien igen och fick äntligen bra lägen på fåglarna i sent eftermiddagsljus.


Till skillnad från de flesta andra Sylviasångarna var sammetshättan inte särskillt svårfångad på bild. Man hörde dess knatter i var och varannan buske.


Efter att ha kämpat med fåglarna på Korsika, bjöd äntligen en sardinsk sångare på sig på själva Sardinien.

Nu är det bara en halvtimma kvar innan vi låser dörren. Jag får se till att få upp ett bildgalleri när vi kommer hem från Georgien!

Småländska gjusar i Dutch Birding!

På 7 punkter beskriver Strandbergs artikel varför gjusen från Färjansö 25 april 2011 är en hanne!

I senaste numret av den välrenommerade fågeltidskriften "Dutch Birding" avhandlas ålders- och könsbestämning av fiskgjusen på närmare 20 sidor. Även de fyra raserna av den kosmopolitiska gjusen gås igenom. Författare är Roine Strandberg och han fick låna några av mina bilder till artikeln. Om du vill förkovra dig i detta så har jag en PDF som jag kan maila.

Alpseglare!

Tidig morgon vid Capo Caccia, nordvästra Sardinien! Det ökända flygbolaget "BrianAir" tog oss ner till Alghero kvällen innan för den blygsamma summan 149 kronor. Nu står vi här vid randen av ett lodrätt stup, så högt att det suger till i magen när man går för nära kanten. Medelhavstrutar, toppskarvar och klippduvor flyger då och då ut från klippan under oss, och en stund innan hittade vi ett par klipphöns alldeles intill vägkanten. Men det som framför allt tilldrar sig vårt intresse nu är de flera hundra seglarna som jagar omkring som projektiler i lufthavet.


Capo Caccia! Här är det en njutning att skåda alpseglare! De flyger över dig, under dig och i ögonhöjd...



Nästan alla är alpseglare, men där finns också några bleka tornseglare. Länge har jag velat få ett bra läge att plåta alpseglare, och nu är stunden inne. Men seglarna är snabba som blixten, och armarna värker snart av tyngden av mitt "betong-500-tele". 



Största utmaningen kommer när seglarna dyker ner mot klippan och autofokusen tappar greppet om fåglarna. Det blir till att skruva manuellt på gluggen.









Även runt kastellet vid Bonifacio på Korsika ser vi gott om seglare några dagar senare, och bilderna på de bleka är tagna där. För övrigt är våra ambitioner att se så många specialare som möjligt under vår vecka på öarna. Fler bilder kommer så småningom...

I väntans tider!

Den här vintern har varit lång, och den fortgår i flera avseenden. Isen ligger tjock på sjöarna, det är 10 minus på morgnarna och det ligger fortfarande en del snö i skuggpartierna. Men nu är det april och vårsolen bränner bort den sista snön allt eftersom. De vårfåglar som dykt upp har varit mycket få, och det tycks som att några till och med vänt tillbaka. Aldrig har det väl hänt att jag ännu 1 april inte sett en vipa!? Tiden verkar ha stannat...
Det har varit stiltje även på den här bloggen ett tag. Tid, ork och inspiration behövs i lagom proportioner för att det ska bli något upplagt. Nu gör jag ett försök, och det får bli en liten resumé över senaste månadens natur och fotohändelser.



I värmlänska Kristinehamn såg vi den andra svarthalsade trasten (för oss) den här vintern. Den här gången var det en yngre hanne, så den hade verkligen lite svart på bröstet. Fågeln vi såg i Målilla tidigare var ju en hona och väldigt slätstruken i dräkten.



Via Anitas gamla hemtrakter i Borlänge blev det några trevliga nedslag i Västmanland på hemvägen. I en stormfälld skog koncentrerades de tretåiga hackspettarna i sin jakt på barkborrar. Vi fick ett trevligt möte med en hona. Skogsmatningen utanför Ramnäs bjöd på diverse skogsmesar, hackspettar och 4-5 nötkråkor. De sistnämndas oskygghet slog oss med häpnad! Vi hade tagit med oss jordnötter att bjuda på och man hann knappt lägga ut dem innan nötkråkorna slog sig ner vid dem. Här hemma är de ju så svåra att komma inpå.





Ett par helger senare for vi ner till västkusten. Nu i mars kunde man ju förvänta sig lite fler nyanlända fåglar vid kusten än hemma. Men det var trögt även här. Någon enstaka gravand och vipa hade kommit, men inte så mycket mer. Vi for upp till Årnäshalvön för att titta på vattenpiplärkan som funnits där en tid. Och det gick bra. När väl flocken med skärpiplärkor var funnen såg vi snart vattenpiplärkan.  Det är nästan så man skäms, men det var faktiskt första gången jag såg arten i landet.








På hemvägen från kusten slog det mig att vi skulle passera ganska nära ett uvberg. Jag hade varit där för några år sedan, utan att ha lyckats få kontakt med ugglan. Nu gick det bättre, och vi hade bara hunnit kliva ur bilen när uvropen nådde oss. Vi gick in en bit i området, och ett par uppmärksamma korpar hjälpte oss att få syn på uven mot solnedgångshimmeln. Efter en stund flög den över mot berget och fortsatte ropa från en grantopp. Go känsla.







Eftersom vintern fortfarande höll i sig trots att vi nu befann oss i mitten av mars, gällde att fortsätta leta intressanta fotoobjekt ur vinterfågelfaunan. Så en solig lördag tog vi oss ner till Munkahusviken i Blekinge. Här har jag vid ett tidigare tillfälle sett rördrom, men ack så flyktigt och utan att några bilder blev tagna. Den här gången dröjde det inte länge förrän vi fick syn på drommen smygandes invid en brygga på andra sidan viken. Vi fick lov att ta oss runt och vänta på att den skulle kliva fram eller bjuda på en flygtur. Och visst lyfte den, men tyvärr med kursen lite åt fel håll. Det blev den första rördrom jag plåtat på. Världens tre övriga Botaurusdrommar har jag haft fotodokumenterade sedan länge...



Förra veckan blev det allt tätare möten med gladorna här hemma, framför allt i Tånnötrakten. Jag fick vid ett tillfälle ett riktigt kanonläge, och den här redan mycket vackra rovfågeln avteckande sig extra fint mot den blå himlen samtidigt som den blev väl belyst underifrån av snötäcket. Jag tröttnar aldrig på att plåta glador!





Mina möten med hökugglorna har nästan blivit till ett projekt! Jag åker ner till dem var och varannan dag och hoppas att de två ska komma varandra nära och visa på någon form av fortplantningsvilja. Men ännu har jag inte noterat något i den vägen. I vilket fall som helst är det härliga djur, som gärna tycks släppa mig inpå livet. Bilden här nedan är från en tredje uggla, som hållit till vid Torp utanför Rydaholm under vintern.





I uggleområdet vid Anneberg ser jag ofta orrar som sitter i de högsta björkarna och drar knopp. Som mest 10 ex tillsammans, varav en tupp satt och spelade för fullt.



Det må vara kallt och trögt med vårfåglarna ännu. Men det är förbaskat fint på kvällarna hemma i Södergård.

Hökugglans vinter!

Jag har ett ganska tydligt minne av mitt första möte med en hökuggla. Det var i november 1982 och ryktet (som spred sig långsamt på den tiden) om att det setts en hökuggla vid Kävsjön hade nått mig. Jag var gymnasieelev på den tiden, men den här torsdagen fick studierna stryka på foten, åtminstone under en del av skoldagen. Jag och någon kompis gav oss iväg längs leden som bär mot lilla fågeltornet. Vi hittade den, jag tror på första försöket, ganska lågt i en tall, och vi blev förstås förundrade över hur oskygg fågeln var. Man kunde ju stå alldeles intill, och ugglan oroades inte det minsta.



Vintern 1982-83 sågs det väl inte så anmärkningsvärt många hökugglor i södra Sverige. Men vintern därpå, 83-84 inträffade den stora invasionen av hökugglor från norr. Jag minns inte exakt, men hade vi inte uppåt 20 olika hökugglor bara i Värnamotrakten den vintern? Sedan följde ett antal vintrar under 80-talet då det ofta dök upp någon uggla vid just Kävsjön. Sedan dess har de i stort sett varit frånvarande i hemmamarkerna, med få undantag. Tills nu! Den här vintern med många hökugglor har jag längtat efter länge. Jag har själv hittat tre individer och med andra skådares ugglefynd så har vi den största hökuggleinvasionen på 30 år.



Dessa ugglors acceptans mot nyfikna ornitologer gör dem till tacksamma fotoobjekt. Jag har inte försuttit chansen, utan försökt ägna lite tid åt att vara dem sällskap när någorlunda väder och tid funnits. Två av ugglorna har varit långstannare mindre än en mil hemifrån mellan sjöarna Flåren och Furen. Ofta har de varit lätta att hitta då de sitter uppflugna i trädtopparna.



De sitter ofta långa perioder och bara spanar och bjuder inte på så mycket action. Men lägger man lite tid så får man ändå bevittna ett och annat jaktförsök.



Och en dag i januari hade jag riktig tur. Molntäcket var ganska uppsprucket och släppte till och från ner lite solsken över snölandskapet. En uggla som suttit högt i en grantopp gjorde först ett jaktförsök ner i snötäcket, men åt fel håll för mig och utan att fånga något byte. Men snart var det dags igen. Ugglan dök nästan rakt ner från sin höga utsiktspost och svepte sedan i hög fart  bara centimetern ovan snötäcket rakt mot mig. Hökugglan fällde i snön men tyvärr blev det ingen fångst den här gången heller. Men jag hade varit med på noterna och lyckats följa ugglans blixtattack och fått en hel serie hyfsat skarpa bilder. Nöjd åkte jag vidare.



Efter bara 800 meter får jag syn på en hökuggla till! Nu var jag nästan nere vid Anneberg där jag plåtade den sorkätande ugglan 1 december. Jag klev ur bilden med kameran i handen, men hade väl egentligen nöjt mig med att bara titta den här gången. Då lämnar ugglan sin grantopp en bit bort och kommer ner och sätter sig ca 15 meter från mig ganska lågt i en björk. Nu blev det förstås fler bilder tagna, även om jag hade lite svårt att påkalla ugglans uppmärksamhet så den tittar åt mitt håll, gärna in i kameran.



Till slut tar den span ut över hygget, och lämnar sedan sin gren och glider ganska långsamt ut och slår ner i snön. Återigen ingen fångst, men jag får ett par bilder som jag kanske är än mer nöjd med än de jag tog förut. Nu fick jag också lite mer solljus, som gav bilderna bättre färg och klarhet.



Till sist en bild från senaste mötet, fast jag hoppas på fler innan vintern är slut. Förra helgen var jag nedåt Anneberg igen, och fick se två ugglor även den här gången. Himlen är gråmulen, så jag bryr mig inte åt att plåta men  går ur bilen för att titta. Så kommer en spillkråka flygande, högljutt klagande. Den får syn på ugglan och sätter sig strax inunder i aspen. Spillkråkan stör sig uppenbart på ugglans närvaro, och försöker med klagosånger och charader få ugglan att ge sig av. Spetten hackar till och med på den gren som ugglan sitter på för att liksom försöka få den ur balans. Men inget hjälper. Det är inte utan att man kom och tänka på Hacke Hackspetts insatser på Kalle Ankas julafton! Hökugglan tycks vara helt oberörd och håller sig kvar i toppen, utan att ge spillkråkan så mycket som en blick. Efter ett antal minuter tröttnar spetten och flyger vidare. Ugglan får sitta kvar.

Bilden nedan är en GIF-bild och består av 20 serietagna bilder.

Ghana!

Vi är hemma igen efter den relativt korta (10 ½ dagar i fält) resan till södra Ghana. Michael, Sören, Anita och jag anlitade det välrenommerade Ashanti African Tours som sydde ihop vår resrutt och försåg oss med guiden Francis Ntakor. Resan blev påfrestande för fågelfotografen, såsom ofta blir fallet på tropiska destinationer. Tryckande värme, extrem luftfuktighet och ogenomtränglig vegetation var parametrar som kändes igen väl från förra årets Kamerunresa. Visst är det härligt med utmaningar, men någon förmiddag gick vi i skogen utan att någon fågel öppnat för ett fotoläge innan magen knorrade efter lunch. Men det blev ändå många oförglömliga möten med Västafrikas djur och fåglar, och visst blev det några bilder att ta med hem.


En myrkott uppe i trädkronorna! Vi var nog lite förvånade att se den så högt över regnskogsgolvet!

En av de första dagarna befann vi oss på nationalparken Kakums hängbroar (canopy walkways) under regnskogens tak 40 meter över marken. I ett träd intill skymtade plötsligt en myrkott (Long-tailed Pangolin), ett slags myrsloksliknande djur utklädd till grankotte, ca 1 meter långt! Det är få förunnat att få se detta djur, och vi hade än mer tur som fick se den så pass nära, kanske 40 meter. Myrkotten snodde sävligt runt i lövverket på jakt efter insekter och sågs helt öppet då den på brandmansvis gled nedför en lian, fast med huvudet före!


En liten del av hängbron i Kakum. Det fanns sex plattformar mellan sektionerna där man stod stadigt 40 meter ovan jord. Här kommer man närmare fågellivet som föredrar högre höjder!


Svart biätare och rosenbiätare, den högra en ny bekantskap för mig. Ett kompakt motljus kompenserades delvis med två stegs överexponering!

Vi hade gjort klart för Francis vilka fåglar som var extra viktiga för oss att få se. En trio biätararter stod högt på önskelistan, och vi såg dem alla fint.


Den här rasen av blåhuvad biätare anses nu vara en egen art: Blue-moustached Bee-eater. Svenskt namn saknas.


Kunde inte bestämma mig för om jag skulle ha med bild av rygg eller bröstsidan. Fick bli båda!


En långstjärtad hök går in för landning. Det finns en rödbröstad och en gråbröstad form av arten.

Vi fick också se Long-tailed Hawk vid två tillfällen, en långstjärtad hök som jagar ödlor, smågnagare och småfågel i skogens lägre regioner och sällan ses öppet. Jag hade tur som var beredd när höken kom in för landning i ett högre träd!


Bambu av olika storlekar bildar en speciell miljö i Ankasa.


Drömfågeln nummer 1 för Ghanaresenären! ISO 3200, 1/50 sek, f/4 och underexponering krävdes för en skarp bild!

Men högst upp av alla önskade fågelarter, och säkert främsta anledningen för fågelskådaren att resa till Ghana, är den bisarra White-necked Picathartes. Den föreslås heta "vithakad kråktrast" på svenska. Namnet kråktrast speglar dock inte alls magin som omger denna fågel och den rödhättade systerarten längre österut.

Picathartes ses i stort sett bara vid de få avlägsna klippor där den häckar och kräver oftast en mer eller mindre ansträngande vandring genom skog. I skymningen kommer de in för att övernatta eller se till sina bon på klippväggarna. Det var en stor lättnad att vi fick se två fåglar den här gången. Jag dippade ju den andra arten i Kamerun förra året...

Ugglor har varit ett genomgående tema på de flesta resor jag gjort de senaste åren. På den här turen såg vi inte särskilt mycket av sånt. Men två högt värderade uvar, Akun och Fraser's Eagle-Owl lyckades vi få in på de återkommande kvällsexkursionerna.