Ljusglimtar i höstmörkret!
Under detta pandemins år 2020 har den livsstil som jag haft under hela mitt vuxna liv förändrats drastiskt till det sämre. Inga utlandsresor har genomförts och ingen fågelskådning i exotiska miljöer. Men mina egna problem förbleknar givetvis när jag tittar mig omkring och ut i världen. Människor förlorar sina jobb. Vänner och anhöriga förlorar sin hälsa och till och med sina liv. Men det gäller att försöka blicka framåt och samtidigt glädja sig åt det som finns inom räckhåll. Fåglar finns fortfarande och vissa är roligare än andra att titta närmare på. Jag tänker på rariteterna, mer eller mindre felflugna fåglar. På starka vindar har de parerat högtryck och lågtryck och till slut slagit sig ner i den svenska myllan för lite vila och mat. En del har färdats längre än andra, och ofta med östligt ursprung så här på höstkanten. Här är fyra exempel från de senaste veckorna då exotiska fåglar kommit hit, istället för jag till dem.
Tallsparven har sin hemvist i Asien öster om Ural och ända bort till Stilla havet. Drygt 20 godkända fynd finns i vårt land och nästan alla har varit hannar, då honorna är nästan omöjliga att skilja i fält från den nära släktingen gulsparv. Jag såg den här arten redan 1988 på Öland då en fin hanne visade upp sig i en björk full av gulsparvar. Fågeln på bilden här ovanför är en halvt utfärgad yngre hanne som hittades utanför Ronneby i slutet på oktober och stannade i några dagar.
Den bleka tornseglaren är snudd på ännu sällsyntare än tallsparven. Men när den siktas i landet är det ofta sent på hösten när vår vanliga tornseglare sedan länge flyttat söderut. De båda arterna står varande nära och kan vara svåra att skilja. Bra foton krävs ofta för att belägga en säker artbestämning. Bland annat ska man titta efter fjälligheten i dräkten, den mörka masken kring ögat, vingens form och var det inte något med näbbens storlek… Just i höst verkar fler bleka tornseglare än normalt ha nått norra Europa, och ungefär ett halvdussin fåglar kan ha setts i Sverige under de senaste veckorna. Arten finns normalt i medelhavsländerna och lite öster därom. Vi försökte först på en fågel som setts vid Borgholm på Öland flera dagar i sträck, men kom ändå dit för sent. Några dagar senare hittades en seglare till på Öland, men nu på norra udden. När den hade varit området vid Långe Erik trogen i fyra dagar åkte vi dit och kunde äntligen få kryssa den!
I Dalarna finns ett litet samhälle som heter Venjan, och i det lilla samhället upptäcktes en korttålärka av de lokala skådarna. Lärkan i sig är ingen jätteraritet i Sverige och jag har sett ”ett antal” redan tidigare i landet. Inte ens min Anita som är från Dalarna och har sin dalalista tyckte att det var riktigt motiverat att göra den långa resan. Men så hände något som förändrade allt! Efter några dagar fick korttålärkan sällskap av en fink, som först ansågs vara en ökentrumpetare, en riktigt ”tung” raritet från Nordafrika och arabvärlden. Bilder kavlades ut på fågeln i sociala medier, och snart ändrades uppfattning om arttillhörigheten. Fågeln ombestämdes till…
MONGOLFINK! Otroligt vad en ladugårdsbacke ute i ”ingenstans” kan härbärgera! Två rariteter av rang, och finken är det tredje fyndet i hela Västra Palearktis (Europa, Nordafrika och Mellanöstern ungefär). Vi satte av från Småland i nordlig riktning på kvällen, sov i bilen och var på plats när dagen grydde. De båda fåglarna sågs direkt i morgonljuset och det var stor glädje bland de många som hade tagit sig dit. Men om man ändå får lov att klaga lite så blev bilderna kanske inte så roliga då fåglarna födosökte mest i de leriga traktorspåren och konstant hade mer eller mindre geggiga näbbar.