Av världens cirka 238 hackspettarter, blev den här Blond-crested Woodpecker (blond kastanjespett på svenska) den 200:e hackspettarten jag sett. Bilden tog jag i Reserva Ñacunday i Paraguay i september 2022. Det var också den 136:e hackspettarten på foto. Nu i dagarna börjar jag ladda upp bilder till Paraguaygalleriet.
Höstflyttningen har avslutats för de flesta fåglar och vintern står för dörren. Vi befinner oss i årets mörkaste tid. Ibland kan det kännas minst sagt deprimerande. Men fantastiskt tröstande saker kan hända i fågelskådarens värld. En ”megararitet” kan dyka upp ur tomma intet och skänka glädje åt många. Från gångna år kan jag minnas stensvala, rödhalsad snäppa, tundrasparv, blek tornseglare, svartand och isabellatörnskata. Alla i november. Den här gången kan vi njuta av en riktigt läcker hanne rubinnäktergal, och med sin attraktionskraft slår han alla de fåglar som jag just räknade upp.
Rubinnäktergalen småsjöng då och då i novembermörkret! Hur rubinnäktergalen fått sitt namn ger väl sig självt?
Rubinnäktergalen toppar säkert listan över ”most wanted” bland fågelskådare landet runt. Särskilt som bara ett dussin skådare fick se en liten skymt av landets första rubin för några år sedan. Den här gången har rubinnäktergalen verkligen bjudit på sig med fina närstudier, även om han ibland flugit in i skuggorna och hållit sig undan i timtal. Arten har sin förekomst i Sibirien och övervintrar normalt i sydostasien.
Det krävdes många timmar av väntan innan rubinen visade sig så här fint.
I skrivande stund har rubinen varit på plats i västgötska Vargön i en hel vecka, och vi har varit dit två gånger. Vid första besöket lyckades en av oss missa fågeln då den mest höll sig dold en tujahäck. Så det fick bli ett återbesök. Den här gången fick jag även få med mig några bilder hem.
Kungsfiskaren är en av våra mest färggranna fåglar och en stor favorit för många fågelskådare. Den finns högt upp även på min topplista, men det är inte ofta jag får chansen att se den på riktigt nära håll. Hos oss befinner sig kungsfiskaren i utkanten av sitt utbredningsområde, som annars är vidsträckt i Europa och Asien. Från att ha varit en ganska ovanlig fågel i Sverige, har mildare vintrar under senare decennier gjort att fler fåglar klarar sig här. Därmed inte sagt att det blivit lätt att få bilder på denna juvel. Men den här individen var annorlunda och mycket samarbetsvillig. Ljuset som reflekterades från snön och isen gav extra lyster åt fågelns färger.
Äntligen har vi fått lite snö och is! Uttrar har vi här i grannskapet säkert året runt, men det är först när vi får lite iskanter som vi brukar se utter vid vår lilla å. Igår stämde allt. Vi fick en underbar utterstund, och uttern fick i sig åtskilliga abborrar. Sorgligt nog ser både snö och is ut att regna bort idag…
Gårdagens hårda västanvindar lockade oss ner till Laholmsbukten. Kanske kunde vi få chans på några spännande havsfåglar? Om inte annat finns väl toppskarvar och skärsnäppor ute på Bjärehalvön…
Redan på väg ner till kusten började rapporterna strömma in om den ena klykstjärtade stormsvalan efter den andra. Vid Skummeslövstrand verkade de komma nära.
Väl på plats hann vi inte ens ur bilen innan en ”klyka” passerade ganska nära stranden. Men det skulle bli fler chanser. Vi placerade oss en bit norrut och hade turen att kunna följa några fåglar som kom emot oss in över stranden, något som är ganska ovanligt.
Under detta pandemins år 2020 har den livsstil som jag haft under hela mitt vuxna liv förändrats drastiskt till det sämre. Inga utlandsresor har genomförts och ingen fågelskådning i exotiska miljöer. Men mina egna problem förbleknar givetvis när jag tittar mig omkring och ut i världen. Människor förlorar sina jobb. Vänner och anhöriga förlorar sin hälsa och till och med sina liv. Men det gäller att försöka blicka framåt och samtidigt glädja sig åt det som finns inom räckhåll. Fåglar finns fortfarande och vissa är roligare än andra att titta närmare på. Jag tänker på rariteterna, mer eller mindre felflugna fåglar. På starka vindar har de parerat högtryck och lågtryck och till slut slagit sig ner i den svenska myllan för lite vila och mat. En del har färdats längre än andra, och ofta med östligt ursprung så här på höstkanten. Här är fyra exempel från de senaste veckorna då exotiska fåglar kommit hit, istället för jag till dem.
Tallsparven har sin hemvist i Asien öster om Ural och ända bort till Stilla havet. Drygt 20 godkända fynd finns i vårt land och nästan alla har varit hannar, då honorna är nästan omöjliga att skilja i fält från den nära släktingen gulsparv. Jag såg den här arten redan 1988 på Öland då en fin hanne visade upp sig i en björk full av gulsparvar. Fågeln på bilden här ovanför är en halvt utfärgad yngre hanne som hittades utanför Ronneby i slutet på oktober och stannade i några dagar.
Den bleka tornseglaren är snudd på ännu sällsyntare än tallsparven. Men när den siktas i landet är det ofta sent på hösten när vår vanliga tornseglare sedan länge flyttat söderut. De båda arterna står varande nära och kan vara svåra att skilja. Bra foton krävs ofta för att belägga en säker artbestämning. Bland annat ska man titta efter fjälligheten i dräkten, den mörka masken kring ögat, vingens form och var det inte något med näbbens storlek… Just i höst verkar fler bleka tornseglare än normalt ha nått norra Europa, och ungefär ett halvdussin fåglar kan ha setts i Sverige under de senaste veckorna. Arten finns normalt i medelhavsländerna och lite öster därom. Vi försökte först på en fågel som setts vid Borgholm på Öland flera dagar i sträck, men kom ändå dit för sent. Några dagar senare hittades en seglare till på Öland, men nu på norra udden. När den hade varit området vid Långe Erik trogen i fyra dagar åkte vi dit och kunde äntligen få kryssa den!
I Dalarna finns ett litet samhälle som heter Venjan, och i det lilla samhället upptäcktes en korttålärka av de lokala skådarna. Lärkan i sig är ingen jätteraritet i Sverige och jag har sett ”ett antal” redan tidigare i landet. Inte ens min Anita som är från Dalarna och har sin dalalista tyckte att det var riktigt motiverat att göra den långa resan. Men så hände något som förändrade allt! Efter några dagar fick korttålärkan sällskap av en fink, som först ansågs vara en ökentrumpetare, en riktigt ”tung” raritet från Nordafrika och arabvärlden. Bilder kavlades ut på fågeln i sociala medier, och snart ändrades uppfattning om arttillhörigheten. Fågeln ombestämdes till…
MONGOLFINK! Otroligt vad en ladugårdsbacke ute i ”ingenstans” kan härbärgera! Två rariteter av rang, och finken är det tredje fyndet i hela Västra Palearktis (Europa, Nordafrika och Mellanöstern ungefär). Vi satte av från Småland i nordlig riktning på kvällen, sov i bilen och var på plats när dagen grydde. De båda fåglarna sågs direkt i morgonljuset och det var stor glädje bland de många som hade tagit sig dit. Men om man ändå får lov att klaga lite så blev bilderna kanske inte så roliga då fåglarna födosökte mest i de leriga traktorspåren och konstant hade mer eller mindre geggiga näbbar.
Den förträffliga fågelsjön en halvtimma väster om vårt hem har en stark dragningskraft på så kallade ”träsktärnor”. För svenskt vidkommande rör det sig om tre arter. Den ganska ovanliga svarttärnan, den sällsynta vitvingade tärnan, samt den högst rara skäggtärnan. Svarttärnan har tillfälligtvis häckat i Draven, och ses varje år. Den vitvingade ses med några års mellanrum i sjön, ibland i flockar då tärnorna spiller över Östersjön på ibland invasionsartat sätt i södra Sverige. Skäggtärnan är av en tyngre kaliber, och det går ofta flera år mellan fynd i landet. Men det är inte första gången arten ses i Draven. 2006 gjordes ett fynd, och jag var själv där och tog bilder vill jag minnas.
Den här gången kom nyheten till oss i rätt tid. En lätt frukost med kaffe var redan avklarad, och vi satt och planerade vår utflykt till Kullaberg. Men den turen fick flyttas fram några timmar. Istället blev det snabb omgruppering och vi blev några av de första som kom fram till Fridsnästornet, och den stolta upptäckaren Ludde. De två tärnorna sågs direkt. De stod flera hundra meter ut i sjön och chillade på något flytande trästycke, långt bortom räckvidd för de allra längsta av objektiv. Det hela gled över till en mer social samvaro, fågelskådare emellan. Men så, ”NU FLYGER DE” ropar någon och fåglarna tar fart mot oss. Jag ser min chans och tar mig skyndsamt ner till vallen där tärnorna börjat fiska. Tänk, Draven är kilometervid, men de smäckra tärnorna väljer att bjuda på sig själva på bästa, mest lättillgängliga delen av sjön. Vi, och hundratals andra tillresta, får njuta av dem på nära håll under en hel helg.
Under detta märkliga, och för många svåra år, har inga utlandsresor varit möjliga. För egen del har detta faktum inneburit mer tid för sådant som annars inte ägnats så mycket uppmärksamhet. Här kommer ett bra exempel på det. Man ligger platt på marken och beundrar den vackra getingspindeln, som spunnit ett nät mellan grässtråna. Med hjälp av trådarna drar den gräset så att en tunnel bildas. Där kan små insekter, typ flugor, komma flygande och fastna i spindelns nät.
Getingspindeln har nyligen koloniserat södra Sverige. Först Skåne under 1990-talet, och sedan vidare norrut ändå upp till Dalarna. Fascinerande nog tar de sig vidare genom att släppa ut spinntrådar som de kan segla på i lufthavet i uppemot 10 mil eller mer!
Upplagd av Lars Petersson kl. 12:47
Aftonfalken tillhör kategorin ”subrariteter”. Med det menas att fågeln ifråga inte tillhör vår vanliga fågelfauna, men inte heller är den så pass sällsynt att fågelskådare kommer från avlägsna landsändar för att se den. Utan nånstans mitt emellan. Lagom ovanlig, alltid kul att se. De flesta år dyker det upp någon aftonfalk i närområdet. Ibland i maj i form av äldre individer, men kanske lite oftare under tidig höst när ungfåglarna rört sig bort från hemtrakterna i östra Europa.
Härom dan dök det upp en ung aftonfalk vid Grytås utanför Skillingaryd, och jag gjorde mig vägarna förbi. Ett tiotal andra skådare anslöt också. Men ingen hade åkt mer än lagom långt eftersom aftonfalken bara är lagom ovanlig men alltid trevlig att se, som sagt. Falken satt mest uppflugen på ledningsstolpar där den spanade ner på marken efter byten. Åtskilliga gånger störtade den ner och knep åt sig ett byte varpå den återvände upp på ledningen eller stolpen för att äta sin gräshoppa eller i något fall en musunge.
Aftonfalken har en egenskap som skiljer den från många andra rovfåglar, den är tämligen oskygg. Det uppskattas särskilt bland fotografer, förstås.
Igår publicerades bilder på en Steppeplevier, alltså en orientpipare i Nederländerna. Det är fjärde fyndet i Västpalearktis, så grattis till holländarna! Det får mig att minnas det tredje fyndet av denna megararitet, orientpiparen i Torslandaviken i månadsskiftet maj-juni i år. Samma dag som fågeln upptäcktes jobbade jag till ganska sent, men en bit efter 6 på eftermiddagen kom vi äntligen iväg. Väl på plats möter vi ett par hundra skådare, uppställda på led med tillbörligt Coronaavstånd mellan sig. Piparen i fråga har hållits under bevakning under större delen av dagen, men mestadels chillat halvt dold i den risiga vegetationen i hamnutfyllnaden.
Vi hade bra timing! Snart blev orientpiparen mer aktiv och gjorde små språng kors och tvärs under sitt födosökande. En kort flygtur tog fågeln över ledet av betraktare till kanten mot själva viken där den fortsatte röra sig, men nu helt öppet. 
Solen gick slutligen ner och genom ytterligare en flygtur, från västgötasidan av lokalen landar fågeln i stenskravlet på bohussidan. Där hamnar orienten i den större strandpiparens revir, vilket först väcker viss irritation. Men allteftersom solens sista strålar retirerar, lugnar sig situation. Vi återvänder till Småland efter en fin kväll, men försitter inte chansen att nattskåda längs västgötska småvägar… älg, vattenfladdermus, rävar, kattuggla, hornuggla…