måndag, 21 december, 2015
Under en Kenyaresa med Göteborgsornitologerna i 90-talets början besökte vi det lilla skogsreservatet Arabuko-Sokoke invid Indiska oceanens strand. Vi hade haft en mycket framgångsrik fågelresa under Lasse Larssons ledning, och det kändes som om vi hade fått se nästan allt. Vi närmade oss 700 arter... I Arabuko-Sokokereservatet finns flera fågelarter med mycket små, fragmentariska förekomster i Östafrikas skogsrester. En av dessa fåglar är den lilla Sokoke Scops Owl (sokokedvärguv) och den är verkligen liten. Som en stenknäck, kanske.
Men jag minns hur vi då, för nästan 25 år sedan, försökte komma igenom den täta snårskogen med ficklamporna i högsta hugg. Nog hörde vi uven, men hur vi än kämpade kom vi inte tillräckligt nära för att få ögona på den.
Det gnagde i nästan 25 år!
Men jag minns hur vi då, för nästan 25 år sedan, försökte komma igenom den täta snårskogen med ficklamporna i högsta hugg. Nog hörde vi uven, men hur vi än kämpade kom vi inte tillräckligt nära för att få ögona på den.
Det gnagde i nästan 25 år!
Men den här gången, strax före jul förra vintern, hade vi den inhemske guiden David Ngala till vår hjälp. Han har jobbat med att skydda skogen och dess innevånare i årtionden. Och naturligtvis kunde han visa oss ugglorna. Jag och Anita fick tillfälle att se dem två gånger. Dels med skådargänget under Heliangelusresan, och sedan på egen hand några dagar senare.
Det var under det andra besöket som vi hittade de två uvarna i paret sittande tätt tillsammans. Så små och uttrycksfulla, inte alls skrämda över vår närvaro. Men de höll oss under uppsikt. David berättade att det finns tre färgmorfer av Sokoke Scops Owl. Grå, rödbrun och orange. De här två är oranga.
Det finns 236 ugglearter i världen. Av dessa tillhör 51 släktet Otus, som alla är mindre eller pyttesmå ugglor. Otus-uvarna har ofta väldigt snäva utbredningsområden, ibland på svårtillgängliga öar ute i haven. Så det blir svårt att se dem alla. För egen del har jag sett eller hört 19 av de 51, men bara fått bild på 6 av arterna.
Upplagd av Lars Petersson kl. 20:23
onsdag, 27 maj, 2015
Synen av en hastigt förbipilande eleonorafalk är en skönhetsupplevelse!
Härom veckan återvände jag och sambon till ön där min karriär som fågelskådande resenär en gång började. Året var 1983, och förväntningarna för en finnig tonåring var skyhöga när kikaren för första gången svepte över Mallorcas landskap. Minnena har till viss del bleknat sedan dess, men förväntningarna infriades säkert då 30 nya fågelarter antecknades i obsboken. Då var det stort att få kryssa styltlöpare, cettisångare och många andra. Men jag såg ingen eleonorafalk den gången eftersom jag var där i mitten av april. Falkarna kommer till sina sommarvisten i Medelhavet först i månadsskiftet april-maj. Det skulle dröja ytterligare två år då jag i mitten av maj 1985 gjorde ett återbesök till ön. Jag minns hur jag vid det besöket efter flera falklösa dagar plötsligt stod och njöt av en stor flock eleonorafalkar som jagade över Albuferas våtmarker. Kanske var de så många som 30!
Eleonorafalken går in för landning på klippan.
Vi hade några rätt tydliga mål och förhoppningar för vår vecka på Mallorca i år. Balearisk sångare har numera egen artstatus sedan den splittats från den sardinska sångaren. Den ville vi se, och fick också se. (Den sardinska sångaren såg vi fint på Sardinien härom året).
Eleonorafalken häckar tillsammans med andra artfränder i kolonier i klippstup.
Eleonorafalkar äter framför allt av de flyttande småfåglar som rastar eller sträcker förbi kusterna.
Sedan ett antal år har jag också närt en önskan om att få riktigt bra fotolägen på balearisk lira och eleonorafalk. Det gick inget vidare med liran. Vi såg flera liror från Formentorklipporna, men avstånden blev alltför stora för fotolägen. Någon båttur hade nog krävts, men de planerna kom på skam.
Klippor och hav är eleonorafalkens element!
Falkar fick vi däremot se både mycket, många och nära. Vi såg dem (återigen) jaga över Albufera, och vi såg dem flyga under klippstupen på Formentorhalvön. Men även om vi såg dem fint, bjöd fåglarna inte riktigt på de chanser jag hoppats på.
Eleonorafalken förekommer i ljusa och mörka morfer samt mellanformer. Här en mörk!
Vilken tur då att vi tog båtturen ut till lilla Sa Dragonera strax utanför Mallis västkust! Där finns ett koncentrerat bestånd av eleonorafalk fördelat på flera kolonier. Miljön påminner om den på Formentor, fast i mycket mindre skala. En stig går längs hela ön, och man har på flera ställen bra överblick över klippstupen där falkarna håller hus. Vi såg säkert uppemot 10 fåglar som lekte i uppvindarna vid stupen, och så här i maj när falkarna är nyanlända är det kanske extra fart på dem när de fajtar om de bästa boplatserna.
Formentorklippan är ett klassiskt ställe för eleonorafalken, men miljön på Dragonera är snarlik så där trivs falkarna också.
Falkfrossa? Nja, i alla fall skakade mina armar efter att jag försökt följa falkarnas luftdueller genom mitt blytunga 500-tele under ett par timmars tid...
Balearisk sångare håller sig helst i knähög vegetation eller på marken. Den är vanlig, men kan ändå vara knepig att få syn på.
Balearisk sångare i ett hastigt sångutbrott! Den här arten är den enda landendemiska för Balearerna.
söndag, 23 november, 2014
En underbart vacker skäggmeshanne i profil!Skäggmesen är en av de mest exotiska fågelarterna man kan se i mina hemmamarker. Både vad gäller utseende och ursprung. Och den är helt hemlig för "vanligt folk" eftersom de inte går att se i skogen, trädgården eller annan torr mark. Nej, det är de stora vassbältena som är dess hemvist. Det är där de finner sin mat, bygger sina bon och föder sina ungar. Kanske kan någon pimpelfiskare eller skridskoåkare råka stöta på dem, om de vintertid förirrat sig in i vasshavet!?
Att sitta mellan vasstråna i spagat är naturligt för skäggmesen. Det finns få horisontella sittplatser i vassriket.Igår lördag var det dags att på allvar testa min nya kamera, en Canon EOS 7D mkII. Vi hade tagit oss ner till Hjälmarydsviken vid Bolmen, för här hade skäggmesen setts ganska nyligen. Och visst fanns de här! En grann hanne och hans mer slätstrukna hona. Vi fick fina fotolägen för skäggmesar är inte särskilt skygga av sig.
Skäggmesen antas ibland tillhöra den asiatiska papegojnäbbfamiljen, men ibland närmare släkt med lärkorna! Men den är absolut ingen mes, namnet till trots!
En skäggmeshanne visar sig inte utan sin "Fu Manchumustasch"!Under somrar med gynnsamma betingelser kan de få fram upp till 4 kullar och ungar från den första kan själva gå till häckning samma säsong! Även om antalet fåglar minskar kraftigt under stränga vintrar kan de därför snabbt öka i antal igen.
Skäggmesen har ett östligt ursprung och sågs i Sverige först 1965. Nästa år blir det alltså 50-årsjubileum! Sedan dess har den fått fäste i ett flertal vassjöar runt om i södra Sverige.
Fågeln som sällskapade med den vackra hannen såg mest ut som en hona. Men den gula näbben avslöjar att detta är en ung hanne.
söndag, 9 november, 2014
De flesta härfåglar jag sett i vårt land har varit bortflyende fåglar på kurragömmahumör. Så var verkligen inte fallet med denna individ, och som bonus lyfte den på "tuppkammen" flera gånger!
Idag blev jag bokstavligen tagen på sängen när jag blev väckt ur middagsslummern av sambon. "SVARTAND I SKÅNE"! En kvart senare var vi iväg med kaffe och kameror i högsta hugg. Väl framme i Dagshög (intill Torekov) möttes vi av glada skådare och en fin svartandshanne som sam på behörigt avstånd, minst 500 meter ut längs stranden. Inget vidare läge för fotograferna idag i alla fall, även om det var många som inkasserade ett "dokumentationsfoto" till arkivet. Men rätt kul ändå!
För den som inte vet så är svartanden en nära släkting till gräsanden, men tämligen färglös.
I alla fall, på hemvägen passerar vi Eldsberga. Här visste vi att det fanns en härfågel sedan någon dag. Och den bjöd verkligen på sig, vilket är ovanligt för arten. På nära håll kunde vi njuta av den alltmedan kvällsmörkret föll över det halländska landskapet...
onsdag, 29 oktober, 2014
Upplagd av Lars Petersson kl. 19:51
söndag, 26 oktober, 2014
Så fort jag får ordning på grejerna flyger rallhägern! Bortåt! Det såg inte ut att bli fler fotochanser den här gången...
En del gånger är det lite roligare än vanligt att dra på rariteter. Idag blev en sådan gång. Vi var egentligen i färd med att försöka se någon skäggmes i Vidösterns vassar, i brist på bättre ideer. Men en natthäger inte alltför långt bort lät ju roligare. Bara en timma bort! För det var natthäger som först felaktigt angavs i meddelandet vi fick. Men sedan ändrades arten till rallhäger. Så mycket bättre! Sverigekryss för sambon och en chans för mig att plåta på arten. Natthäger fick vi ju både se och plåta i Skåne för inte så länge sedan.
Rallhägern poserar fint i vegetationen bara 15 meter från oss.Väl framme i Jönköping och Rocksjön möts vi av glada miner från många välkända ansikten. Vi behöver inte oroa oss, för rallhägern sitter jättetryggt bara 15 meter från gångbron där de hänförda skådarna trängs. Så jag tar det lugnt och ställer ner min utrustning en bit före bron. Då flyger hägerskrället och ett fototillfälle ser ut att glida mig ur händerna.
Ytterligare en flygtur ut mot Rocksjön och sedan in i videt igen, oftast halvt skymd i vegetationen... För att göra historien lite kortare kan jag säga att efter en knapp timma är ordningen återställd. Rallhägern är tillbaka vid bron och bjuder på både flyguppvisningar och poserar snällt i videt som kantar vattendraget. En del fotografer knorrar över att ljuset nu blivit för snålt, men nyanlända skådare kan pusta ut. De åkte inte förgäves...
Rallhäger i Småland kändes inte som en omöjlighet. 1998 fanns en fågel vid Draven, men den bjöd inte på sådana här närobsar...
Ibland verkade fågeln lite rastlös och tycktes flera gånger tro att det var bättre fiske på andra sidan kanalen.
...och nog fanns det firrar i vattnet!
söndag, 5 oktober, 2014
Det är inte bara fåglar längs vägen som är värd ens uppmärksamhet när man är ute och kör. Det finns andra djur att hålla koll på och visa hänsyn till på själva vägen också.
Lördagseftermiddagen bjöd på två herpetologiska upplevelser i form av först en kopparödla och sedan en huggorm! Båda hade krupit upp på vägbanan för att söka värme i eftermiddagssolen. De ville säkert stanna kvar och gona sig i solen, men lät sig övertalas om en säkrare tillvaro i dikeskanten!
fredag, 3 oktober, 2014
Upplagd av Lars Petersson kl. 20:30
söndag, 28 september, 2014
...har under stundom förekommit de senaste veckorna. Faktiskt helt under ytan i något fall! Varför ta sig upp från markplanet om man redan kryper omkring på alla fyra med kameran...?
Det är vacker färg på bläckfisksvampen, men stanken är vidrig vilket lär locka till sig flugor som hjälper svampen att sprida sporerna!
Den märkligaste svampen, alla kategorier, hittade vi igår med tips från Michael. Under bokarna invid den nordvästskånska sjön kände vi stanken från bläckfisksvamparna redan innan vi fått ögonen på dem! Alltför nyfiket satte jag ner näsan lite för nära och fick då mitt livs doftchock! Stinksvampens odör kan liknas vid en blomsteräng i jämförelse. Bläckfisksvampen förekommer naturligt nedåt Australien men har med människans försorg spridits till stora delar av världen. Arten finns endast på ett par ställen i Sverige.
Hur bläckfisksvampen fått sitt namn är väl uppenbart!?
Visst ser hästskoräkan förhistorisk ut!?Redan för två år sedan fick vi lokaltips av Lasse Larsson om var man kunde hitta hästskoräkan ute på Alvaret. De förekommer sällsynt under vissa år i de grunda svämpölar som ibland bildas i det flacka landskapet. Om inte de rätta betingelserna infinner sig, kan räkans ägg "övervintra" i den torra marken i uppemot 25-30 år!
Hästskoräkan i Anitas hand ger en fingervisning om storleken, men de kan bli betydligt större!Ett än mer intressant fakta om det här djuret är att arten räknas som jorden äldsta organism. Under 220 miljoner år har hästskoräkan inte utvecklats utan hållit på sin stil. Allt medan dinosaurierna både kommit och gått!
Kanske en lätt bedagad kantjordstjärna...När vi ändå var på Öland passade vi på att titta på kantjordstjärnan hemma hos Anders i Sandby. De här sällsynta svamparna hade hittills undgått mig helt, så detta blev min första jordstjärna. Det lär finnas 21 arter jordstjärnor i vårt land varav nästan alla förekommer på Öland!
Denna blomkålssvamp var stor som en handboll och räckte till tre middagar!Vi har ätit en hel del svamp i höst, särskilt karljohan och någon stensopp. För en tid sedan när vi var ute i svampskogen kom vi fram till ett ställe där jag sett blomkålssvamp för några år sedan. Som vi gick där undrade jag om man någon gång kommer att hitta en sådan igen? Två sekunder senare hade jag just en blomkålssvamp i blickfånget, möjligen under samma gamla tall som förra gången. Återseendets glädje var stor, och vi tog några bilder men lämnade den sedan för att den skulle få växa till sig i fred. En vecka senare skördade vi den. Svampen var underbart ren från nedfallna barr och löv, inga grenar hade växt in i den och nästan inga kryp hade gjort den till sitt hem.
söndag, 28 september, 2014
Nej, vi hade egentligen tänkt fara en bit österut i Småland för att försöka se isabellastenskvättan på Mörlundaslätten. Men så började rapporter om sträckande gråliror strömma in, den ena efter den andra längs hela västkusten. Detta trots att västvindarna var ganska måttliga. Tillsammans med sambon, som fortfarande väntade på sitt första möte med en lira i svenska vatten, gjordes en ändring i planerna.
Någon timma senare befann vi oss nere vid Hovs hallar. Närmare bestämt vid bunkern som ligger några meter från strandlinjen. I en behagligt varm höstsol och i trevligt sällskap med andra skådare fikade vi och tittade på havssulor och tretåiga måsar i Laholmsbukten. Efter någon timmas spaning upptäcktes den första gråliran långt upp mot Hallandskusten. Den gjorde sina karaktäristiska bågar över horisontlinjen men tappas efter en stund. Det var långt till fågeln, flera kilometer. Men snart hittade vi ytterligare en grålira, betydligt närmare och med kurs rakt mot oss. Häftigt! Lite övermodigt tog jag tag i kameran och skyndade ner mot strandkanten. Men snöpligt nog fick jag aldrig ögonen på fågeln då den passerade oss på kanske bara 100 meter. Oflyt, gråliror ses sällan på så nära håll i vårt land. Men som plåster på såren får jag en serie bilder på en av stormfåglarna som drar förbi på sina stela vingar.
Upplagd av Lars Petersson kl. 00:37
Paradisaea tycks vara logga för hela nationen Papua Nya Guinea. Överallt ser man dem i olika former. Här bak på ett av de lokala flygbolagens akterfenor!