Ölandsrariteter!

Hösten 2016 går så sakteliga över i vinter, och det börjar kännas som det är hög tid att summera alla fina minnen. För det har varit en fantastisk höst, som till och med väckt upp en slumrande kryssare som jag! En stadig och mer än månadslång frisk ostvind mot vårt land har frammanat en fantastisk "show" av sällsyntheter österifrån. Jag minns hösten 1987 (fast alltmer diffust) på ett liknande sätt, särskilt de sibiriska järnsparvarna vid Segerstads fyr. Men nu, nästan 30 år senare är det så mycket som är annorlunda. Nu finns det mångdubbelt fler vaksamma och kunniga fågelskådare som hjälps åt att hitta de rara fåglarna. Och många av oss har bra kameragrejer att dokumentera med, och informationen sprids blixtsnabbt i otaliga fora. Nu åkte jag inte och tittade på allt, men det jag ändå hann se resulterade i en ganska hyfsad samling raritetsfoton.



Azurmes 13 oktober vid Grönhögen. Det var så här det började! En Azurmes i Sverige är en fågel jag bara måste se, särskilt som jag kunde nå den på bara 2 ½ timma. För mig hade den en lika stark dragningskraft som ismåsen i Halland för 12 år sedan. Det var "bare å åk"! Azurmes har jag till på köpet inte ens sett utomlands, så det blev en riktig "lifer". Snygg, söt och elegant är den till på köpet, och trots alla andra goda rariteter på Öland den här hösten blir den tveklöst den mest minnesvärda. 

 
Azurmesen födosökte i mållorna tillsammans med ett stort antal blåmesar och andra arter. Men den flög ofta ut till kalkhällarna och stenskravlet i strandkanten.



En lite annorlunda pose, när vinden tar tag i flankfjädrarna på azurmesen!



Tajgablåstjärt 13 oktober vid Grönhögen. Azurmesen upptäcktes förmodligen tack vare att det fanns en blåstjärt i krokarna som drog många skådare. Det var bara ett par hundra meter mellan fåglarna! Tajgablåstjärt var förr en otroligt sällsynt raritet i vårt land, men numera ses några fåglar varje höst i landet. Inte desto mindre är det en grann och näpen fågel, en fröjd för ögat och kameran!



Isabellastenskvätta 17 oktober vid Seby gravfält. Egentligen var jag på väg för att titta på en ökenstenskvätta. Men när jag kom fram till fågeln visade det sig att det inte alls var någon ökenstenskvätta, även om det hade setts en sådan i området tidigare. Det var istället en isabellastenskvätta! Desto bättre för mig, för jag hade inte arten på min Sverigelista! Nu var det ett visst drev på fågeln, då skådare och fotografer försökte komma närmare. I sådana här situationer blir det ofta svåra avvägningar, och folk visar prov på olika grad av omdöme. Hänsyn ska tas till fågeln, till andra skådare på plats och så till dem som ännu inte hunnit fram. Jag valde att gå bort till ett stenröse hundra meter bort där jag satte mig att vänta. Och tänk, efter en halvtimma gjorde isabellastenskvättan mig sällskap!



Kungsfågelsångare vid Skärlöv 17 oktober. En härlig liten senhöstraritet som jag i och för sig sett ett flertal gånger genom åren, men som oftast blir bästa fågelart vid ett höstbesök på ön. Enligt plan så ska de egentligen lämna sina häckningsområden långt borta i Sibirien för att övervintra i Sydostasien. Men med ostliga vindars hjälp drivs en del av dem västerut och hamnar varje höst på Öland.



Dvärgsparv vid Risingehamn 17 oktober. Dvärgsparven finns sparsamt som häckfågel i den nordligaste delen av vårt land, och gör om hösten en lång flyttning mot sydost för att övervintra i Sydostasien. Men när ostvindarna ligger på, blir kursen mer sydlig. Då ses fler dvärgsparvar i södra delen av landet, och jag kan tänka mig att 2016 blir ett rekordår för arten i södra Sverige.



Sibirisk järnsparv vid Degerhamn 17 oktober. Utan tvekan årets invasionsart! Fram till i år hade 9 sibiriska järnsparvar setts i landet. Med andra ord en "tung" raritet. I höst har över 70 fåglar setts på olika håll i landet, varav många på Öland! Helt sanslöst, alltså! Till och med i Småland har ett par fynd gjorts. Själv har jag utan särskilt stor ansträngning sett 6 av dessa och kunnat njuta av dem på nära håll och fått bilder.



Nordsångare vid Kastlösa 30 oktober. I många år har jag tänkt befinna mig i Abisko i midsommartid för att se nordsångare. Men jag har inte riktigt fått till det. Faktiskt så fick jag för första gången se arten i somras, men i Alaska där den också finns. Men nu var det dags för Sverigekryss! Kastlösafågeln hade redan funnits på plats under en period, men varit lite svårsedd och rapporterades inte alls under flera dagar. Men när det återigen verkade möjligt att se den så åkte vi dit. Väl framme var det inga konstigheter, många andra skådare var redan där och kunde peka ut var den var. Stod man still kom den snart fram ur den låga växtligheten och lät sig fotograferas på nära håll! Sällsynt häckfågel i norra Sverige, och ännu mer sällsynt gäst i söder.



Bergtajgasångare vid Mellby 30 oktober. Arten hade jag sett en gång tidigare på Öland, fast det var många år sedan. Den här individen rörde sig otroligt snabbt och oförutsägbart, och det blev en sann utmaning att överhuvudtaget få en bild på den. Bergtajgan är betydligt fåtaligare än sin nära släkting tajgasångaren och mycket snarlik.



Isabellatörnskata i Mellbytorp 10 november. Till att börja med är isabellatörnskator väldigt sällsynta i landet. Och det som gör det än mer knepigt är att det oftast är ungfåglar som kommer hit. I ungfågeldräkten är de mycket svåra att skilja från sin släkting turkestantörnskatan. Efter att ha sett två näst intill obestämbara ungfåglar tidigare känns det skönt när det dyker upp en något äldre fågel som är lättare att bestämma till art.

Än är hösten inte riktigt slut. Kanske kommer det mer?