Blog

Lappuggla i Småland!

Idag på förmiddagen kom meddelandet om en lappuggla i Småland. Fågeln skulle hålla till strax söder om Unnaryd så vi skulle kunna vara där på ungefär en timma. Sagt och gjort, det blev att vi åkte dit. Ett gäng skådare fanns förstås redan på plats och höll ugglan under uppsikt när vi kom fram. Det var verkligen sällsamt att se denna "Tita Grå" i de skira, nyutslagna bokarna.


Lappugglor är kända för att vara helt orädda för människor. Men när vi gick lite närmare flög ugglan upp i ett granparti och kom utom synhåll. Hade vi skrämt bort den? Då kom ugglan ljudlöst glidande rakt mot mig och satte sig 15 meter från mig. Helt öppet!

Just nu tycks det "krylla" av lappugglor i södra Sverige. Trevligt för oss skådare kanske, men orsaken till detta flöde av ugglor torde vara en akut brist på mat för fåglarna i sina egentliga hemmamarker norröver.

Se mina canvastavlor på Gnosjö konsthall!

…eller i brist på konsthallar i Gnosjö är det kommunbiblioteket som gäller. Maj månad ut hänger ett dussin av mina motiv på med anknytning till natur- och fågellivet vid Store Mosse på biblioteket.

Ädla spinnare!

Sedan jag flyttade ut till Lillstugan för snart åtta år sedan har jag lättare och nästan med automatik kunnat öka variationen i mitt fotograferande. Från nästan enbart fåglar kan det numera handla om allt från källarspindlar, fladdermöss till bokskorpioner! Numera lyser ofta vår fjärilslampa om helgkvällarna. Trots att det varit lite väl kyligt på sistone har vi ändå hittat några nattflygande juveler. En nattfjärilsart som jag velat se i många år är påfågelspinnaren. Äntligen satt den där i lampans sken en rätt kylslagen kväll för några veckor sedan. Det är en stor och vacker fjäril, och de trådsmala antennerna avslöjade att det var en hona. Hannen av arten flyger mest omkring på dagen då den letar parningsvilliga hondjur.



En annan mycket efterlängtad och dagflygande nattfjärilsart såg vi så sent som igår. Jag och Anita fick sällskap av Sven Johansson då vi styrde kosan mot Mårås bokskog utanför Hyltebruk för att se nagelspinnaren. Det dröjde inte länge innan vi fick se den första hannen som lite vinglande men med snabb flykt drog förbi mellan de nyutslagna bokarna. Honorna lär sitta stilla och vänta på att hannarna ska hitta dem. Vi lyckades tillfälligt hejda spinnarens framfart med håven och kunde då ta några bilder. Dess latinska namn "Aglia tau" härrör från de tau-liknande teckningarna på fjärilens vingar.



















Hannen hos många nattfjärilsarter bär dubbelkammade antenner som funkar som "brudradar". Antennerna fångar upp honornas feromoner på långt håll...



En tredje mycket läcker spinnarart är skäckspinnaren och den har vi också fått besök av hemma vid Lillstugan under senare tid. Den kanske är den minst ovanliga av de tre arterna men enligt mitt tycke den vackraste. En sak som ofta slår mig är att de engelska namnen på våra fjärilar är så mycket vackrare än de svenska. Påfågelspinnaren heter Emperor Moth, nagelspinnaren har namnet Tau Emperor och skäckspinnaren heter Kentish Glory…

Orrmorgon!

Knappt hade vi kommit hem från fredagens dvärgbeckasinkväll vid Blådöpet innan det var dags att åka ut igen. Och nu gällde det att komma iväg i tid. En klar natt som den här hade det börjat ljusna vid horisonten redan vid halv fyra! När vi parkerat bilen var tupparna redan i full gång med spelet, men vi lyckades ändå smyga in i Leifs orrkoja utan att störa iväg några fåglar från spelet. Genom gluggarna kunde man skönja orrtupparnas vita akterpartier där de sprang omkring i ljungen och utmanade närmsta tuppgranne. Det var fortfarande ganska mörkt så kamerorna fick vänta ett tag till.



Just vid den här tiden i slutet av april brukar höneveckan infalla. När jag satt för två år sedan vid det här datumet var hönorna redan tidigt på plats, men innan jag hann ta bilder kom en duvhökshona och slog en tupp. Hönorna stack och spelet kom förstås helt av sig för resten av morgonen.



Förhoppningen var alltså att få till lite bilder med orrhönor på spelet. Men konstigt nog kom det aldrig in några den här morgonen, så tupparna fick spela på "till ingen nytta"! Kanske hönorna fått sitt i vår och redan ligger på sina reden?
10-12 tuppar fick vi se på spelet den här morgonen. Och vilket kanonväder! Klar himmel utan att det för den skull var svinkallt och ingen markdimma heller. Det blev riktigt gott ljus när solen väl kom upp över horisontlinjen.

För två år sedan kom duvhöken och slog en av tupparna! Det blev inga hönebilder då heller…

En elegant med smak för gräshoppor!

Få fågelfamiljer visar upp en sådan mångfald i beteende, levnadssätt och utseende som rovfåglarna! Säger man rovfågel förs tankarna kanske till kraftfulla örnar, asätande gamar eller kanske en störtdykande fiskgjuse. Jag har sedan länge en särskild favorit bland dessa kroknäbbar; Den afrikanska svalgladan (Scissor-tailed Kite på engelska).
Tills helt nyligen hade jag bara sett den en gång, och det var för tjugo år sedan. Det var en ensam fågel som ryttlade över den kenyanska savannen 1992. Arten lär ha blivit lite svårare att se sedan dess i just Kenya, men i halvökenartade områden i det vida Sahelbältet finns det fortfarande svalglador på många håll.















Under vår nyligen avslutade Kamerunresa fick vi riktiga närkontakter med dussintals fåglar! Speciellt vid ett tillfälle kom vi dem riktigt nära. Vi hade gett oss ut i stenöknen för att leta efter den sällsynta guldnattskärran. Sökandet gick längs en uttorkad bäckfåra kantad av spridda buskage. Stora mängder vandringsgräshoppor flög upp för våra fötter och som från ingenstans dök gladorna upp! Helt oskyggt började de fem-sex fåglarna dyka ner mellan oss och ta för sig av gräshopporna som togs både flygande och från buskarna. Insekterna förtärdes sedan högt upp i lufthavet, liksom vår lärkfalk äter sina trollsländor. Vilka graciösa och vackra rovfåglar, till det yttre i storlek som en tornfalk men nättare i kroppen.

Svalgladorna rastar och övernattar i flock såsom många andra rovfåglar.

Smålom!

I morse hade vädret slagit om. De klara, svinkalla gryningarna med strålande soluppgång tycks vara historia för ett tag. Nu har vinden växlat över och några blöta dagar väntar framöver. Vi gav oss ändå ut tidigt, och begav oss ner mot lomsjön. Skulle smålommarna vara på plats även i år? Ett bubblande orrspel hördes någonstans långt bortifrån när vi följde stigen ner mot vattnet. Och visst fanns lommarna där! Vi stannade en kort stund hos fåglarna och lämnade innan det egentligen hade blivit tillräckligt ljust för foto.

Här under är några bilder från förra sommaren. En fågel startar springande på ytan och landar med fötterna släpande bakom sig. Landningen avslutas surfandes och en kaskad av vatten står runt lomkroppen!

Sjöstedts sparvuggla!

Luftfuktigheten är påträngande hög och värmen tryckande. Natten har inte gett någon svalka och svetten pärlar sig på kroppen.
Morgonen står för dörren men det är fortfarande svart i regnskogen så vi ligger kvar en stund till. Den tunna tältduken släpper igenom ett dovt, lite harklande hoande. Ljudet kommer från en av Afrikas mest eftersökta, men minst observerade ugglearter; Sjostedt’s Barred Owlet. Eller Sjöstedts sparvuggla som vi skulle säga på svenska.
Här i nationalparken Korup i västligaste Kamerun ges kanske den bästa möjligheten att komma i kontakt med arten. De få bilder som redan finns publicerade är ofta härifrån, inte så långt från typlokalen Mount Cameroon. De länder som arten finns i besöks inte så ofta av fågelskådare och det krävs riktigt fin regnurskog för att fågeln ska trivas.






När det börjat ljusna en liten aning tar vår excellente guide David med oss ut, bort från stigarna i riktning mot ugglan. Steg för steg närmar vi oss försiktigt ljudets källa. Till slut får vi syn på den, högt under regnskogens tak. Jag får lov att skruva upp ISO-talet åtskilligt i det skumma ljuset men får ändå nöja mig med slutartider på 1/60 sekund. Inte så lätt när man inte har ett riktigt stativ till hands!



Visst är det trevligt att den rara ugglan bär en svensks namn! Bror Yngve Sjöstedt föddes nästan exakt 100 år före mig, gjorde flera expeditioner till Afrika, skrev avhandlingar, blev professor och kurator vid Naturhistoriska i Stockholm. Uppenbarligen gjorde han redan tidigt intryck på tysken Anton Reichenow, för det var han som beskrev arten 1893 och gav ugglan sitt namn efter den blott 27-årige Yngve!

Japp, jag är hemma från Kamerun igen! Under våren blir det väl fler glimtar från resan här, varvat med lite bilder från mer nordliga breddgrader skulle jag tro. Så småningom sätter jag förstås också upp ett galleri med bilder från Kamerunturen.

Förberedelser!

Februari månad går mot sitt slut och nu i helgen känns det tydligt att naturen står inför omskakande förändringar. För några dagar sedan försvann all snön i ett svep. Solen värmer och skatorna flyger in i byns största gran med pinnar. Nu så här på nattskvisten ropar en kattuggla uppifrån Högatåget när jag tar en nypa frisk luft utanför Lillstugan. En vindpust som inte alls är kall för med sig en doft av sjö och jord.
Men nu är tiden knapp. Jag står i förberedelser i stort och i smått. Det lite mindre projektet är en drygt treveckorslång resa till Kamerun. Jag och sju kompisar kommer att matas med naturupplevelser i ett intensivt tempo och jag har bunkrat upp med extra minneskapacitet för att kunna ta hand om alla de bilder jag förväntar mig at få. På onsdag åker vi.



Och så har jag hunnit bli klar med alla fågelbilder, ekorrbilder, ödlebilder och alla andra bilder från USA-resan i maj 2011. Att det skulle ta sån tid! Men Nordamerika är nog det mest naturfotovänligaste området jag känner, och det blev också väldigt många bilder.

Ovan en Bridled Titmouse (eller sonoratofsmes på svenska) plåtad i Arizona. Trots flera ytliga likheter med vår egen tofsmes är de inte särskilt nära släkt enligt taxonomerna…
Till vänster en Pine Gopher Snake. Jag vet inte om den har något svenskt namn, men den är rätt stor men tämligen harmlös för människor.

Idag var jag och fick mina läckande kängor bytta mot nya i Falkenberg. Lika bra att få det gjort före resan. På hemvägen hann jag göra ett stopp vid Slättösand. Kompisar hade sett större korsnäbb här nyligen och på nära håll. Det hade hunnit bli sent på eftermiddagen och solen stod lågt. Någon korsnäbb flög över, men bland reservatets bergtallar kunde jag inte hitta någon. Ibland ger sig småfåglar till känna om man visslar som en sparvuggla, så det gjorde jag. Men inga korsnäbbar. Däremot blev det fart på tofsmesarna. En mes satte sig i en talltopp och varnade och snart kom fler in för att hålla ett öga på den befarade ugglan.


Den sista strålen eftermiddagssol letar sig ner till tofsmesen under bergtallen.

Och örnutfodringssäsongen är slut för min del. När jag kommer hem från Afrika igen är fläsket uppätet och örnarna dragit ut, i de flesta fall norrut till sina hemmamarker. Nu i måndags satt jag i gömslet och fick återigen närkontakt med Fox och Foggy. Det blev en liten filmsnutt på Fox när han satt alldeles utanför gömslet och ropade ut över mossen. Det är ett rop vi hoppas kunna få höra på fler ställen i Småland under sommaren…

Riktigt örngott efter en lång, sömnig dag i gömslet!

Det är inte alla dagar som är särskilt händelserika vid vår örnutfodring. Ofta är det trögt med kroknäbbar i början av säsongen, i december. Men efter nyår brukar det lossna. Nu när hela januari gått kan vi räkna samman 6 kungsörnar och 3 havsörnar. Det är klent, rentav den sämsta säsongen någonsin. En hyfsad dag för bara några år sedan kunde man ha tio örnar framme under bara en dag! Det känns väldigt avlägset nu. Vi frågar oss varför det blivit så dåligt, men den ena efter den andra förklaringen faller efterhand. Kanske hittar vi svaret om vi förstår varför vi knappt har några korpar vid utfodringen längre. Gårdagens tre korpar vågade sig knappt fram, till skillnad från kajor och kråkor som kalasade oblygt på bordet. För tre-fyra år sedan slogs över 100 korpar om fläsket på mossen.


I Fox öga speglas den nedåtgående solen och ett örngömsle. I gömslet sitter en fotograf som hoppas att Fox ska ta en flygtur i det sista ljuset så att det blir lite fina flygbilder. Men Fox har andra planer...

Gårdagens sittning i gömslet började annars som den brukar. Den gamla duvhökshonan var först på plats i soluppgången och gjorde sig bra på bild när hon tronade på vildsvinet. Efter det att hon gett sig av efter nio följde en mycket lång och händelselös dag. Det var svårt att hålla sig vaken. Men när klockan närmar sig fyra hör jag att mossens stammisar är på ingång. Det är det trogna paret Fox och Foggy, ett stadigt par sedan sex år tillbaka. Man kan väl säga att de nu nått kungsörnens medelålder, 10 respektive 11 år gamla. En sådan här vinter är man glad att åtminstone dom kommer in för en matbit någorlunda regelbundet. När de ätit sig mätta och eftermiddagssolen gått ner visar det sig att glöden mellan makarna finns kvar. Fox bryter en liten kvist som lämnas över till Foggy, och hon accepterar genast kärleksgåvan. Fox är snart uppe på Foggys rygg och jag kan bevittna en kungsörnsparning. Det är förmodligen första gången något sådant fotodokumenteras i Småland.

Ansikten som inte bara en mor kan älska!

Sedan jag flyttade ut på landet för sju år sedan har jag efterhand kommit fladdermössen allt närmare inpå livet. I stan såg man dem sällan. Men jag minns hur den gråskimligas tickande lockrop studsade mellan husväggarna under mörka höstnätter. Här runt Lillstugan finns de i större mängd och av flera arter. Stor, långörad och nordisk ses och hörs ibland från tomten. Vattenfladdermusen sveper nere vid sjökanten under sommarkvällarna och dvärgfladdermusen jagar mellan trädkronorna uppe i skogen. Men möten med dessa djur hör ju framför allt sommarhalvåret till. Många fladdermöss flyttar likt flyttfåglar söderut på hösten, och det gäller tydligen i stort sett alla arter. Men en del stannar i landet över vintern och går då i dvala. Tabergsgruvan är ett Mecka om man vill skåda sovande fladdermöss och i de kolsvarta orterna slumrar minst sex arter över vintern. Geologen Jan tog med mig och Anita in i mörkret förra helgen och det blev en oförglömlig upplevelse.












Brandt's eller mustaschfladdermus (eller båda tillsammans), det är frågan!?

Bland de arter som man hittar i gruvan är två extremt svåra att skilja, och amatörer som vi gör bäst i att lämna dem obestämda. Ska man vara säker på att det är en Brandt's eller mustaschfladdermus bör man skärskåda tänder och könsdelar, och det låter ju sig inte göras om de små liven ska få sova ifred. Pälsens färgton, näsborrens form eller svärtan i den inre delen av örat är andra karaktärer som möjligen kan peka mot den ena eller andra arten.



Till skillnad från Brandt's/mustaschfladdermöss som sover i större klasar så hänger de andra arterna solo eller kanske några få tillsammans. Vattenfladdermusen (ovan) och fransfladdermusen (th) hängde också oftast ensamna och den sistnämnda arten var en ny bekantskap för både mig och Anita. Fransfladdermusen sägs vara ganska ovanlig i Sverige men i Tabergsgruvan hänger ganska många individer.




















Det går väl inte säga annat än att vattenfladdermössen är söta, även när de sover!


I ett gammalt borrhål har den här vattenfladdermusen (?) hittat en "egen kupé" att sova i!



Den nordiska fladdermusen är en av de vanligaste av landets 19 arter, och jag hör den med min detektor utanför Lillstugan om sommarkvällarna. Någon gång skymtar jag den också när jag har fjärilslampan tänd. Då är det dukat bord kan man tänka. Den känns lätt igen på sin svarta, lite spetsiga nos och ganska långa gulaktiga ryggpäls. Men trots sin vanlighet såg vi bara någon enstaka i gruvan. Sammanlagt hittade vi kanske ett par hundra individer av de olika arterna under de två-tre timmarna vi var inne.



Den långörade fladdermusen är också vanlig hemma vid Lillstugan och jag har till och med haft den inne en gång! Det var nog också den som vi hade flest av i gruvan och det är skönt med arter som man lätt känner igen när flera andra är svåra att artbestämma. Den långörade håller sina bisarrt långa öron instoppade bak under vingen när den hänger i dvala. Det som ser ut som öron på bilden här under är det så kallade "tragus". Hos oss vanligt folk är tragus den lilla fliken som sitter invid örongången och som somliga väljer att pierca med något smycke!





Bilden här ovanför ställer en del frågor! Det är två långörade fladdermöss, och den som sitter ovanpå ser inte alls ut att sova så tungt, eller hur!? Vid fototillfället så var i alla fall djuren helt stilla. Det kan ju vara så att den övre just har varit ute och jagat insekter och nu går till vila igen. Vi såg ett par fladdermöss som jagade i gruvan vid vårt besök. Inte så konstigt kanske. Vi hade nollgradigt i en ort och ännu varmare i den övre. Normalt är det säkert betydligt bistrare klimat än så? Men det är välkänt att fladdermushannen ibland/ofta/alltid passar på att para sig med honan medans hon är i dvala! Är det möjligen det som försiggår här?



Djurlivet i gruvan sträcker sig längre än bara fladdermöss. Flera arter nattfjärilar satt i ganska stor mängd i gruvtaket. Vi bestämde flikfly och vägtornsmätare, möjligen fanns andra arter också. Dessutom sågs några vackra spindlar av inte så blygsam storlek. Förmodligen är de en tillgång för fladdermöss som vaknar till och vill "kylskåpsäta"!?



Tack till Hans och Jan som fixade det här otroligt spännande besöket i Tabergsgruvan!