Återkommande traditioner förgylls av de personligheter som man år efter år möter inom själva traditionens ramar. Och att bevaka örnarna på Store Mosse under vintermånaderna har efter åtta säsonger blivit som en tradition. Faktiskt nästan som en livsstil… Och en grej som vi örnbevakare snart märker är att örnarna har egna personligheter. Och örnar som återkommer år efter år känner vi nu riktigt väl. En av de mesta återvändarna är Fox, en kungsörn som nu så här efter årsskiftet är inne på sitt tionde levnadsår. För oss är han känd sedan sex vintrar tillbaka. Inte så konstigt att han återvänder heller kanske. Han är herre i det lokala kungsörnreviret och besöker i stort sett dagligen utfodringen. Hans maka Foggy är mer sporadisk, kanske för att hon är en kraftfullare jägare och helst tar sin egen föda. Men Fox är en liten örn, och när andra kungsörnar kommer till bords får han ofta flytta på sig. Till och med de tuffa ungfåglarna ger han vika för. Kanske har han insett att ska man leva länge i kroknäbbarnas värld ska man vara försiktig och inte ge sig in i bråk.
Nu när vi för tillfället har en så mild vinter kryper sig vårkänslorna på Fox. Han får lust att plocka med pinnar till redet och kanske hoppas han att Foggy tittar på. Fox är redo för ännu en vår med diverse häckningsbestyr.
Under några vintrar på 80-talet kunde man se vitvingad trut i Falkenbergs hamn. Och het kryssare som jag var på den tiden så åkte jag förstås dit för att se denna högarktiska gäst. Sedan dess har jag själv knappt sett något av denna art. Det kan i viss mån bero på att jag under en lång period avstod ifrån att åka land och rike runt efter sällsynta fåglar. Det kan också bero på att den vitvingade, i likhet med den större men snarlika vittruten, blivit alltmer fåtalig i våra hamnar under senare decennier. Kanske den globala uppvärmningen har fått dessa arktiska fåglar att övervintra längre norrut? Sedan ett antal veckor finns nu en vitvingad trut i Helsingborgs hamn. I söndags var vi där och såg på den och vi kunde dessutom få bilder på närgränsen. För att få foto på flygande fågel offrade vi lite av matsäcken som slänges i vattnet en bit bort längs kajen. Truten flög fram och åter mellan mumsbitarna!
Förra lördagen sken solen från en klarblå himmel över Dalarna, och just den här lördagen var det självaste julaftonen. Nu är ju varken jag eller Anita av den sorten att vi sitter hemma och knäcker nötter bara för att det är jul. Istället bar det av till Görel och Viggo invid Norans strand. De har en gråspett som dagligen kommer och besöker deras fågelmatning under en stor del av året. Det är också så att jag fram till just denna dag inte hade gråspetten i mitt bildarkiv, vilket gjorde besöket lite extra trängande. Redan när vi just hade svängt av från Idkerbergetvägen fick vi lov att stanna bilen. En fågel satt en bit fram mitt på vägen. Det var en stor duvhökshona som satt på något nyslaget. Hon försökte flytta sin måltid bort från vägen, men då vi närmade oss fann hon för gott att lyfta och försvinna med bytet bort bakom vägens krök. En bildserie visar att det var en orrhöna hon hade i klorna! Den hängde tungt under höken då hon försvann.
Väl borta vid Norans bruk blev det en ganska lång väntan i Görels trädgård. Jag satt på pass och väntade i över halvannan timma vid de upphängda talgbitarna. Men när jag gett upp och kommit inomhus dök förstås gråspetten upp alldeles utanför köksfönstret. Nu följde en katt-och-råtta-lek runt huset i jakt på det efterlängtade fotot. Spetten var ganska skygg och vågade sig inte fram när jag stod synlig. Till sist fick jag en möjlighet när den klättrat högst upp i en ask (?) där dessutom det sista eftermiddagsljuset nådde fågeln.
Tack till Görel och Viggo för det här fototillfället!
Förutom örnbevakningen på Store Mosse så går fotograferandet in i en lågintensiv period nu. Tur att man fortfarande har gott om material att jobba med från årets resor, och sedan en tid reser jag i mina digitala arkiv från Kalifornien och Arizona. Den 5 maj skådade vi vid Salton Sea, en stor saltsjö i en annars ökenartad omgivning i södra Kalifornien. I lagunerna som kantar sjön sjuder fågellivet och många fiskätande fåglar hittar här sin föda. Ett minnesvärt tillfälle var när flera dussin skräntärnor hade samlats på ett ställe och ständigt dök i en fiskrik vattensamling. Det blev rejäla plask då fåglarna slog i ytan efter att ha tagit fart från kanske 15-20 meters höjd. Skräntärnan är ju dessutom världens största tärna med en vikt på uppåt 800 gram! Vilken skillnad mot de amerikanska småtärnorna vi redan sett någon dag tidigare. De väger endast 40-50 gram. Det kan alltså gå 20 småtärnor på en skräntärna!! Annars jagar de på samma sätt.
Amerikansk småtärna till höger, och ovan och under skräntärnor. Jag kunde förstås inte låta bli att göra ett montage på ett av dyken.
När skräntärnorna tog sig upp från vattenytan igen var näbben full av lera. Uppenbarligen slog de i botten i det grunda vattnet. Då drar de näbben i vattenytan en sträcka innan de åter tar höjd… Eller är det så att tärnorna gör som saxnäbbarna; drar en silverlinje i vattenytan för att locka fram småfisken?
I Båstads hamn rastar några spännande fåglar efter den hårda blåsten ute på Kattegatt. Det är en exklusiv trio av arter som sökt sig till det lite lugnare vattnet bakom en pir. Det är en brednäbbad simsnäppa, ett par unga dvärgmåsar och en lika ung tretåig mås. Arterna har ett subarktiskt ursprung och är alla vackert tecknade i svartvitt. Under den sista eftermiddagstimman bryter solen igenom och skänker ett välbehövligt ljus åt fotograferna som samlas vid fåglarna. Simsnäppan guppar omkring som en kork och snappar ständigt små mumsbitar från ytan. Dvärgmåsarna hovrar ovanför som fjärilar medans den tretåige tar det lite lugnare på vattnet.
I år firar den Polska Ornitologiska Föreningen "OTOP" 20 år, ett faktum som säkert passerar obemärkt förbi för de flesta svenska fågelskådare. Så också för mig om det inte varit så att deras tidskrift "Ptaki" hade hört av sig. "OTOP" har en stjärtmes som logotyp och redaktören Elżbieta Stepnowska tyckte att en av mina stjärtmesbilder skulle pryda omslaget på ett av årets nummer… Kul!
För nionde vintern är jag med och bevakar de kungs- och havsörnar som besöker vår utfodring på Store Mosse. Då, för ungefär tio år sedan inträffade två saker som har gjort det här till en stor begivenhet varje vinter; Uppförandet av ett avläsningsgömsle nära örnarna och de digitala kamerornas genombrott. Till det ”roliga” kommer också ett ansvarsfullt åtagande att läsa av och rapportera alla ringmärkta örnar och dokumentera örnarnas dräkter. När utfodringarna startade på 70-talet var det primärt för att ge örnarna tillgång till giftfri föda då naturen var full av miljögifter. Nuförtiden skulle säkert örnarna klara sig gott på eget rov.
I går måndag satt jag själv för första gången den här säsongen. Förväntningarna var lite blandade. Solskensdagar brukar örnarna inte strömma till. Kanske föredrar de då att ägna sig åt sin traditionella jakt och ligga högt upp i skyn och spana? Å andra sidan har åtminstone någon örn skymtat på webbkameran nästan varje dag senaste veckan, och duvhöken har ofta varit första besökaren under någon morgontimma.
Men lagom till 11-kaffet drog en ståtlig kungsörnshanne in från mossen och satt sedan helt nära gömslet. Örnen var inte ringmärkt, men åldersbestämdes snart till 3K, dvs 2,5 år gammal.
Att det var en hanne grundade jag på att den hade en relativt kort näbb och inte kändes så där jättestor. Annars brukar alla örnar se väldiga ut på så nära håll och särskilt första dagen på säsongen då man inte är riktigt varm i kläderna. Honorna är generellt större och mer grovnäbbade.
För något år sedan gick jag med i Skillingaryds fotoklubb, trots att det kanske hade varit naturligare om jag valt Värnamos klubb. Jag bor ju i Lillstugan bara tio minuter från Värnamo stad. Men genom nyvunna bekanta kom jag ändå till Skillingaryd, vars klubb är öppen för ny teknik och medlemmarna kan sägas representera ett utsnitt av befolkningen; äldre och ung, han och hon osv. När man kommer med i fotoklubbssvängen blir man snart varse att det ska tävlas med foton till höger och vänster. Det var något helt nytt för mig och jag var lite avvaktande till en början. Jag tänkte att bara man är nöjd med sina egna bilder så räcker det väl med det…? Men med tävlandet kommer rättfram och objektiv kritik från någon utomstående jury, och visst undrar man ibland hur andra ser på ens bilder. Om morsan alltid säger att bilderna är fina så blir man till slut skeptisk!
Igår fredag var det dags för den årliga Storfototräffen, i år i Huskvarna. Medlemmar från fem klubbar i västra länshalvan hade lämnat in 94 tävlingsfoton, som hade skickats till Norrköping för bedömning. Norrköpingsklubben delade upp bidragen i fyra kvalitetsmappar. Trots att Skillingarydsklubben hade lämnat in relativt få bilder var hälften av bilderna i bästa mappen från oss! Helt fantastiskt!!
Och det gick bra för mig. När det var sex bilder kvar hade ingen av mina tre bidrag fallit ifrån! Det blev första plats, och tredje samt sjätte…! Och som sagt, bra placeringar för flera klubbkompisar och klubben totalt tog storslam!
1:a Juryns motivering: Spännande bild med vackert ljus, bra skärpa på ögat drar blickarna till sig direkt, lätt att se huvudmotivet men samtidigt lite mystik, vad söker den?
3:e Juryns motivering: Verkligen på rätt ställe vid rätt tidpunkt, spännande och kul med fisken gapande i klorna, bra komposition.
6:e Juryns motivering: Lite dokumentär känsla, bra ljus och komposition, vacker bild och stämningsfull.
Sitter uppe i novembernatten och jobbar vidare med bilderna från Kalifornien. På Mount Pinos fick vi bl.a. kanonobsar på både dvärgnötväcka (Pygmy Nuthatch) och rödbröstad nötväcka (Red-breasted Nuthatch). Nötväckorna är bland de roligaste fåglarna att skåda tycker jag, och till dags dato har jag lyckats få se drygt hälften av världens 27 arter. De flesta hör hemma i Asien och fem finns i Nordamerika. Australien och Sydamerika saknar dem helt och i Afrika finns bara två i norr, vår egen och kabylnötväckan. Den sistnämnda lever på ett mycket litet bergsområde i norra Algeriet, helt nära Medelhavets kust. Den vill jag se! Snart!!
Här en liten video på rödbröstad nötväcka från Mount Pinos, Kalifornien.
Ikväll fick jag tips om en trevlig nyhet som publicerats på SOFs hemsida. Vår blåkråka utanför Rydaholm förra augusti får vara omslagsfågel på "Fågelåret 2010"! Och den som tog bilden råkar vara jag!! Hoppas jag kan dela glädjen med alla som var där och fick se den. Vi var många fotografer på plats för att föreviga denna ädelkråka, och vi kommer att minnas den länge än! Läshär vad jag skrev när det begav sig.
Återkommande traditioner förgylls av de personligheter som man år efter år möter inom själva traditionens ramar. Och att bevaka örnarna på Store Mosse under vintermånaderna har efter åtta säsonger blivit som en tradition. Faktiskt nästan som en livsstil… Och en grej som vi örnbevakare snart märker är att örnarna har egna personligheter. Och örnar som återkommer år efter år känner vi nu riktigt väl. En av de mesta återvändarna är Fox, en kungsörn som nu så här efter årsskiftet är inne på sitt tionde levnadsår. För oss är han känd sedan sex vintrar tillbaka. Inte så konstigt att han återvänder heller kanske. Han är herre i det lokala kungsörnreviret och besöker i stort sett dagligen utfodringen. Hans maka Foggy är mer sporadisk, kanske för att hon är en kraftfullare jägare och helst tar sin egen föda. Men Fox är en liten örn, och när andra kungsörnar kommer till bords får han ofta flytta på sig. Till och med de tuffa ungfåglarna ger han vika för. Kanske har han insett att ska man leva länge i kroknäbbarnas värld ska man vara försiktig och inte ge sig in i bråk.
Under några vintrar på 80-talet kunde man se vitvingad trut i Falkenbergs hamn. Och het kryssare som jag var på den tiden så åkte jag förstås dit för att se denna högarktiska gäst. Sedan dess har jag själv knappt sett något av denna art. Det kan i viss mån bero på att jag under en lång period avstod ifrån att åka land och rike runt efter sällsynta fåglar. Det kan också bero på att den vitvingade, i likhet med den större men snarlika vittruten, blivit alltmer fåtalig i våra hamnar under senare decennier. Kanske den globala uppvärmningen har fått dessa arktiska fåglar att övervintra längre norrut?
Förra lördagen sken solen från en klarblå himmel över Dalarna, och just den här lördagen var det självaste julaftonen. Nu är ju varken jag eller Anita av den sorten att vi sitter hemma och knäcker nötter bara för att det är jul. Istället bar det av till Görel och Viggo invid Norans strand. De har en gråspett som dagligen kommer och besöker deras fågelmatning under en stor del av året. Det är också så att jag fram till just denna dag inte hade gråspetten i mitt bildarkiv, vilket gjorde besöket lite extra trängande. Redan när vi just hade svängt av från Idkerbergetvägen fick vi lov att stanna bilen. En fågel satt en bit fram mitt på vägen. Det var en stor duvhökshona som satt på något nyslaget. Hon försökte flytta sin måltid bort från vägen, men då vi närmade oss fann hon för gott att lyfta och försvinna med bytet bort bakom vägens krök. En bildserie visar att det var en orrhöna hon hade i klorna! Den hängde tungt under höken då hon försvann.
I Båstads hamn rastar några spännande fåglar efter den hårda blåsten ute på Kattegatt. Det är en exklusiv trio av arter som sökt sig till det lite lugnare vattnet bakom en pir. Det är en brednäbbad simsnäppa, ett par unga dvärgmåsar och en lika ung tretåig mås. Arterna har ett subarktiskt ursprung och är alla vackert tecknade i svartvitt. Under den sista eftermiddagstimman bryter solen igenom och skänker ett välbehövligt ljus åt fotograferna som samlas vid fåglarna. Simsnäppan guppar omkring som en kork och snappar ständigt små mumsbitar från ytan. Dvärgmåsarna hovrar ovanför som fjärilar medans den tretåige tar det lite lugnare på vattnet.
I går måndag satt jag själv för första gången den här säsongen. Förväntningarna var lite blandade. Solskensdagar brukar örnarna inte strömma till. Kanske föredrar de då att ägna sig åt sin traditionella jakt och ligga högt upp i skyn och spana? Å andra sidan har åtminstone någon örn skymtat på webbkameran nästan varje dag senaste veckan, och duvhöken har ofta varit första besökaren under någon morgontimma.
Ikväll fick jag tips om en trevlig nyhet som publicerats på