Världens sällsyntaste orkidé?
Från Abisko var det nu 173 mil hem (suck) och jag kände mig rätt färdig med alla fågel- och orkidémöten. En "Holy Grail" återstod dock; Brudkullan på Artfjället. Brudkullan finns bara på några få fjällsluttningar i ett begränsat område, och kan säkert räknas till en av världens sällsyntaste orkidéarter. Tack till personalen på Naturumet i Hemavan som hjälpte mig med vägbeskrivningen upp för fjället. Trots exakta koordinater tog det ändå närmare en timma att hitta blommorna. Jag letade bland fjällvityxne, lappnycklar, jungfru marie och brudsporrar. Till slut fick jag ändå syn på dem, tre exemplar växande i en svacka alldeles där jag hade börjat leta. De vackra och osannolikt röda exklusiviteterna blev en av många höjdpunkter och en fin avslutning på mitt nordliga sommaräventyr!
Vi hade nu lämnat fjällvärlden bakom oss, och efter Vilhelmina var jag återigen ensam på min resa norrut. Jag kände mig något villrådig vad jag nu skulle göra, och lät nästan bilen styra själv. Men jag fick lov att bestämma mig. Kursen sattes mot Abisko, 68 mil närmare nordpolen. 15 juli, mitt på dagen, rullade jag förbi fjällstationen vid Torne träsks strand. Jag hade fått lov att ta några sovpass längs vägen. Till min stora förvåning hittade jag ganska omgående mina hett eftertraktade objekt. Visst hade jag fått anvisningar av vänner, men de båda orkideerna dvärgyxnet och lappfelan är synnerligen oansenliga arter. Tyvärr visade det sig att dvärgyxnet redan hade passerat bäst-för-datumet. Den hade stått i sin prakt redan för en vecka sedan eller tidigare. Lappfelan hade blommat över helt. Det blir helt enklet att återvända lite tidigare ett annat år. Jag stannade vid tunnelmynningarna över natten i hopp om nordsångarsång, men fågeln som hade sjungit ett par dagar tidigare hördes aldrig av.
Inte kunde man försitta chansen att få se polyglottsångare när det ändå sitter en längs vägen ner från Stekenjokk österut. Och särskilt inte eftersom jag naturligtvis inte hade dragit så långt som till Borlänge då det satt en där och sjöng för ett par år sedan. För Anita blev det ju förstås dubbelkryss och jag fick mig ett fotokryss. På onsdagseftermiddagen behövde vi hjälp att hitta den eftersom vi inte hade koll på vilken av alla björkar som var "favoritbjörken". På torsdagsmorgonen fick vi se den igen, och nu var det ännu bättre fotolägen. Tydligen samhäckar den med en härmsångare i stugbyn, alternativt hjälper ett härmsångarpar med födosöket!
_Stekenjokk,%20J%C3%A4mtland_20110712_1_700.jpg "Soluppgång över Raavrejaevrie (Raurenjaure).")
Den här sommaren fanns det för första gången på väldigt många år god chans att se både fjällräv och fjälluggla i jämtlandsfjällen! Eller snarare, vi visste precis var vi skulle titta och förväntade oss inget annat än att vi skulle få se båda arterna. Eftersom intresset var stort från många var det väl också befogat med tydliga gränser för hur nära man kunde gå. Men för egen del tyckte jag att säkerhetsmarginalerna var allt för väl tilltagna, 300 resp. 500 meter. Tyvärr var det flera, särskilt när det gällde rävarna, som struntade i uppmaningen om säkerhetsavstånden och kröp mycket närmare med kamerorna. Visst hade även jag velat gå närmare, men vi höll oss på mattan. Alla bilder på räv och uggla är alltså tagna på minst 500 meters håll. Och trodde man på den uppgift vi fick att nationella insatsstyrkan låg och bevakade ugglehäckningen tar man förstås inga risker!
Dyker det upp en raritet tillhör jag sällan dem som reagerar blixtsnabbt. Och i det här fallet höll jag mig jämväl till den linjen. I närmare tre veckor hade träsksångaren suttit ovanför det gula tegelhuset i lilla Bleckåsen och dragit sin enformiga symaskinsång. Till skillnad från den snarlika gräshoppsångaren sitter den oftast helt öppet, och till synes helt likgiltig inför närgångna betraktare. Nu hade jag ju ändå vägarna förbi, och Anita ville förstås också få sig ett sverigekryss. Vi gjorde alltså gemensam sak under några härliga dagar norrut i jämtländska fågelmarker. Arten har tidigare setts drygt tio gånger i landet och på skoj (och för jämförelse) lägger jag längst ner in en av mina bilder på träsken från Sibiriska Talan (Ochotska havet) 2008.
Efter en välbehövd sömn i min sköna slaf bak i Kian hoppar jag fram och rullar nedför E14 i riktning Åre och Östersund. Det är fortfarande tidigt så jag får genast kontakt med djurlivet längs vägen. En dalripa med en kycklingkull visar upp sig fint i vägkanten och två rävar söker mat på en rastplats. Den ena räven visar inga tveksamheter inför min närvaro utan tassar snarare fram och hoppas på att jag ska ge den något gott. Längs vägen in mot Vålådalen ser jag flera lavskrikor. Gör en liten påhälsning både på fjällstationen och naturumet och får tipset om tretåig hackspett och fler lavskrikor vid Nulltjärnarna. Jag åker dit och får snart närkontakt med några skrikor. Men de vill inte riktigt samarbeta med en fotograf med 500mm-tele. Fåglarna följer mig på så nära håll att jag hela tiden får försöka springa bort från dem. Men de flyger genast efter och sätter sig för nära! Tretåiga hackspetten uteblir däremot helt och jag rullar så småningom vidare österut.
9 juli är jag återigen över på den svenska sidan. Jag har kört via Trondheim över till Storlien där jag tänker stanna över natten. Jag minns hur jag här fick se spelande dubbelbeckasin för ett tjugotal år sedan och beslutar mig för att gå upp genom liftgatorna till spelplatsen. Uppe på fjället varnar ljungpiparna över min närvaro och några morkullor drar förbi i fullt dagsljus. Jag hittar gömslet till slut, men inser att datumet kan vara väl sent på säsongen. Det hela verkar plötsligt utsiktslöst och jag tar mig ner igen genom pisterna. Plötsligt trampar jag nästan på en fågel som genast börja flaxa till synes okontrollerat i gräset. Vid mina fötter trycker en dubbelbeckasinunge och dess mor försöker avleda mig från platsen. Jag tar snabbt några bilder och lämnar sedan fåglarna ifred. Vilken tur! För mig, alltså..
På min väg upp möts jag av flera storlabbar som har revir längs stigen och ett mycket växlande väder. Regnet stänker när jag spanar av de nu ganska fågeltomma branterna. Men lite längre bort har folk samlats på ett ställe och där kommer några lunnar inflygande till sina hålor. Men de är ganska få.
Storlabbarna har ökat kraftigt i antal och det är inte lätt för havssulorna att få hem fångsten utan att bli brutalt rånade på vägen!
I Dombås under Dovrefjället tar Terje med turister ut för att titta på myskoxe. Jag har redan under efternatten skannat av sluttningarna i hopp om att hitta dem själv, men fått ge upp. Terje har full koll dock. Vi tittar snart på en ensam tjur längs vägen upp och senare på en familjegrupp om sju djur. Vi håller oss på ett par hundra meters håll, men djuren imponerar ändå. Jag tycker de blir ännu häftigare när man tänker på att de är jättestora får och alls inga oxar!