Blog

30 degrees C in Scania!

Bee Orchid, a new species on Swedish grounds since 2014 and still very rare in the south. For the first time we were allowed to visit one of the secret sites. Perhaps a bit late in the season, we found only three still in bloom.

Corn Bunting. A very common bird in southern Europe but a scarce breeder in Scania. This male sang on an unexpected site, its song couldn't be mistaken for anything else.


White Stork went extinct in Sweden in 1954 but is now recovering well after many decades of captive-breeding. However, it can be difficult to find a bird that has not been in the hands of the researchers.

We counted up to six storks on the field just outside our weekend cottage.  Despite the ongoing pandemic, we almost felt like being abroad.

A midnight memory from Jordan.

Suddenly, out of the blue, one gets extremely close to something that is almost beyond imagination. For sure we had our hopes to find a Desert Owl on the night drives while scanning for foxes and hyenas in the desert, using our torches to find any glimpse of an eye reflection.

The legendary birds on São Tomé.

Certain birds have a special nimbus around them. Not necessarily because they are beautiful, nor do they need skills of remarkable behaviors. No, the birds I am thinking of have one thing in common; I have felt a strong desire to see them for as long I can remember. Typically, they have their home in remote places, sometimes there is a rumor that they are already extinct from Earth.

The Sao Tome Ibis is a good example of these enigmatic, legendary birds. To me this was the quintessential São Tomé bird long before I set foot on the island. So rare that it was not seen for more than 60 years until its rediscovery in 1989. We were fortunate to first hear them at night from our muddy campsite in the wet forest. Then, the day after, we could enjoy two birds at close range perched in the trees only a couple of hundred meters away from the tents...


As for the Ibis, the Sao Tome Fiscal has a critically small population and the birds were not seen for most of the 20th century. We had to trek up the hills and deep into the forest to reach the few territories that are known. This Fiscal is unique in being the only Lanius Shrike that lives in the rain forest. And indeed it was raining, but we were rewarded greatly!

Den mäktigaste ugglan i världen!

Den stora honan av Blakistons fiskuv spanar efter forellen i strömmen.

Jovisst, av alla 238 ugglearter på vår jord ska ju någon vara störst! Och i östligaste Asien finns den, Blakistons fiskuv, eller Blakiston’s Fish Owl på engelska. Den är, när man väger in alla parametrar, lite större än berguven som ju även finns i vårt land. Blakistons fiskuv kan mäta så mycket som 190 cm i vingbredd och väga 4 kilo, ungefär som en rätt stadig örn. I andra ändan av storleksskalan finns den hundra gånger mindre kaktusugglan(Elf Owl) i södra nordamerika, blott blåmesstor och en matchvikt på 40 gram.

Men nu skulle vi se Blakistons fiskuv, eftersom vi rest genom hela Japan från längst i söder ända upp till Hokkaido i norr. Vid en liten bäck just norr om den lilla staden Rausu fiskar uvarna varje kväll, året runt. Detta fenomen har uppmärksammats av folk på platsen och ett litet enkelt hotell ligger sedan många år invid fåglarnas fiskevatten. Man sitter inne i byggnaden och väntar i skymningen med kameror och kikare beredda vid fönsterluckorna. Allteftersom mörkret lägger sig ökar spänningen bland de tillresta fotograferna och fågelskådarna.

Väntan kan bli lång vissa kvällar, men så hörs plötsligt ett djupt och mäktigt ”Boo-boo hoo-ho” som går rakt genom kroppen på besökarna. Ståpäls!!! Och så sveper den väldiga uven in från mörkret och tar direkt en liten forell i bäcken! Kamerasmattret är intensivt, men ugglan låter sig inte störas. 

Honan går rakt ner på fisken med sina skarpa klor...

Så upptäcks ytterligare en bjässe i ett träd intill. Det är hannen, och han börjar spela för honan ”Boo-boo hoo-ho”. Det är magiskt, även om hela spektaklet är lite arrangerat med lampor och förmodligen den utsatta goda fisken. Det här var ”the Grand Finale” på vår Japanresa, och jag tror vi kommer berätta om detta länge…


Hannen är i regel något mindre än honan, men fortfarande en av ugglevärldens mest imponerande fåglar!

Svarthalsad trast i Växjö!

Sju veckor in på det nya året har det inte hänt så mycket ur fågelskådarsynpunkt. Visst, vädret är ovanligt milt för årstiden, och vårfåglarna står redan på tröskeln. I veckan som gick såg vi sånglärkor sträcka norrut, och gässen blir allt fler på åkrarna runt Lillstugan. Dessutom har både lodjur, utter, mink, iller och räven markerat sin närvaro vid Södergårdsviken i form av tassavtryck i kortlivade snölager.

När vi kom dit möttes vi av ett par skådare som dittills hade gått bet. Trasten hade inte synts till. OK, nu hade vi en halvtimma på oss innan vi skulle bli tvungna att åka vidare till ett årsmöte. Men så flyger en koltrast in mot tomten, och snart upptäcker Anita ytterligare en trast, den svarthalsade!



Nu anländer det fler skådare, och det blir lite stimmigt när alla inte får syn på trasten med en gång. Fågeln sitter och chillar inne i en buske, och syns inte särskilt bra. Hur man än står så har man grenar och kvistar ivägen. Lika bra att hålla sig kall, och avvakta. Så för några sekunder flyger den svarthalsade trasten ner på gräsmattan och man får i grevens tid chans att ta några bilder. Det är dags att dra vidare. 

Ölandsrariteter!

Hösten 2016 går så sakteliga över i vinter, och det börjar kännas som det är hög tid att summera alla fina minnen. För det har varit en fantastisk höst, som till och med väckt upp en slumrande kryssare som jag! En stadig och mer än månadslång frisk ostvind mot vårt land har frammanat en fantastisk "show" av sällsyntheter österifrån. Jag minns hösten 1987 (fast alltmer diffust) på ett liknande sätt, särskilt de sibiriska järnsparvarna vid Segerstads fyr. Men nu, nästan 30 år senare är det så mycket som är annorlunda. Nu finns det mångdubbelt fler vaksamma och kunniga fågelskådare som hjälps åt att hitta de rara fåglarna. Och många av oss har bra kameragrejer att dokumentera med, och informationen sprids blixtsnabbt i otaliga fora. Nu åkte jag inte och tittade på allt, men det jag ändå hann se resulterade i en ganska hyfsad samling raritetsfoton.



Azurmes 13 oktober vid Grönhögen. Det var så här det började! En Azurmes i Sverige är en fågel jag bara måste se, särskilt som jag kunde nå den på bara 2 ½ timma. För mig hade den en lika stark dragningskraft som ismåsen i Halland för 12 år sedan. Det var "bare å åk"! Azurmes har jag till på köpet inte ens sett utomlands, så det blev en riktig "lifer". Snygg, söt och elegant är den till på köpet, och trots alla andra goda rariteter på Öland den här hösten blir den tveklöst den mest minnesvärda. 

 
Azurmesen födosökte i mållorna tillsammans med ett stort antal blåmesar och andra arter. Men den flög ofta ut till kalkhällarna och stenskravlet i strandkanten.



En lite annorlunda pose, när vinden tar tag i flankfjädrarna på azurmesen!



Tajgablåstjärt 13 oktober vid Grönhögen. Azurmesen upptäcktes förmodligen tack vare att det fanns en blåstjärt i krokarna som drog många skådare. Det var bara ett par hundra meter mellan fåglarna! Tajgablåstjärt var förr en otroligt sällsynt raritet i vårt land, men numera ses några fåglar varje höst i landet. Inte desto mindre är det en grann och näpen fågel, en fröjd för ögat och kameran!



Isabellastenskvätta 17 oktober vid Seby gravfält. Egentligen var jag på väg för att titta på en ökenstenskvätta. Men när jag kom fram till fågeln visade det sig att det inte alls var någon ökenstenskvätta, även om det hade setts en sådan i området tidigare. Det var istället en isabellastenskvätta! Desto bättre för mig, för jag hade inte arten på min Sverigelista! Nu var det ett visst drev på fågeln, då skådare och fotografer försökte komma närmare. I sådana här situationer blir det ofta svåra avvägningar, och folk visar prov på olika grad av omdöme. Hänsyn ska tas till fågeln, till andra skådare på plats och så till dem som ännu inte hunnit fram. Jag valde att gå bort till ett stenröse hundra meter bort där jag satte mig att vänta. Och tänk, efter en halvtimma gjorde isabellastenskvättan mig sällskap!



Kungsfågelsångare vid Skärlöv 17 oktober. En härlig liten senhöstraritet som jag i och för sig sett ett flertal gånger genom åren, men som oftast blir bästa fågelart vid ett höstbesök på ön. Enligt plan så ska de egentligen lämna sina häckningsområden långt borta i Sibirien för att övervintra i Sydostasien. Men med ostliga vindars hjälp drivs en del av dem västerut och hamnar varje höst på Öland.



Dvärgsparv vid Risingehamn 17 oktober. Dvärgsparven finns sparsamt som häckfågel i den nordligaste delen av vårt land, och gör om hösten en lång flyttning mot sydost för att övervintra i Sydostasien. Men när ostvindarna ligger på, blir kursen mer sydlig. Då ses fler dvärgsparvar i södra delen av landet, och jag kan tänka mig att 2016 blir ett rekordår för arten i södra Sverige.



Sibirisk järnsparv vid Degerhamn 17 oktober. Utan tvekan årets invasionsart! Fram till i år hade 9 sibiriska järnsparvar setts i landet. Med andra ord en "tung" raritet. I höst har över 70 fåglar setts på olika håll i landet, varav många på Öland! Helt sanslöst, alltså! Till och med i Småland har ett par fynd gjorts. Själv har jag utan särskilt stor ansträngning sett 6 av dessa och kunnat njuta av dem på nära håll och fått bilder.



Nordsångare vid Kastlösa 30 oktober. I många år har jag tänkt befinna mig i Abisko i midsommartid för att se nordsångare. Men jag har inte riktigt fått till det. Faktiskt så fick jag för första gången se arten i somras, men i Alaska där den också finns. Men nu var det dags för Sverigekryss! Kastlösafågeln hade redan funnits på plats under en period, men varit lite svårsedd och rapporterades inte alls under flera dagar. Men när det återigen verkade möjligt att se den så åkte vi dit. Väl framme var det inga konstigheter, många andra skådare var redan där och kunde peka ut var den var. Stod man still kom den snart fram ur den låga växtligheten och lät sig fotograferas på nära håll! Sällsynt häckfågel i norra Sverige, och ännu mer sällsynt gäst i söder.



Bergtajgasångare vid Mellby 30 oktober. Arten hade jag sett en gång tidigare på Öland, fast det var många år sedan. Den här individen rörde sig otroligt snabbt och oförutsägbart, och det blev en sann utmaning att överhuvudtaget få en bild på den. Bergtajgan är betydligt fåtaligare än sin nära släkting tajgasångaren och mycket snarlik.



Isabellatörnskata i Mellbytorp 10 november. Till att börja med är isabellatörnskator väldigt sällsynta i landet. Och det som gör det än mer knepigt är att det oftast är ungfåglar som kommer hit. I ungfågeldräkten är de mycket svåra att skilja från sin släkting turkestantörnskatan. Efter att ha sett två näst intill obestämbara ungfåglar tidigare känns det skönt när det dyker upp en något äldre fågel som är lättare att bestämma till art.

Än är hösten inte riktigt slut. Kanske kommer det mer? 

Skymningsorre!

Även om jag och Anita begåvats med fler lodjursobservationer (2) i år än vad man kunnat drömma om, fortsätter vi hoppfulla att göra våra kvällsrundor längs avsides skogsvägar. Det är alltid lika spännande! Vad dyker upp bakom nästa krök? Den väg som vi förr kallat hökugglevägen efter invasionen för några vintrar sedan, heter nu plötsligt lodjursvägen. Tänka sig!

Under gårdagskvällens tur var jag ensam, då Anita förnärvarande utforskar Färöarna. Det blev ett par älgar, några kaniner, en kattuggla, två rådjur samt tre orrtuppar. Just orren på bilden stod kvar framför bilen, och ville liksom inte flytta på sig. Jag kunde till och med kliva ur och ta några bilder, med bilens lampor som enda ljuskälla. Säkert blev den lite bländad av det starka skenet, men på tio sekunder var det hela över och tuppen flög iväg. Den här fågeln måste vara kläckt i sommar, då de lyrformade stjärtfjädrarna inte vuxit ut ännu. Det blev en lite annorlunda orrbild.

Närkontakt med lodjuret!

Vi sa det, efter det att vi hade haft turen att få se lodjuret för tre veckor sedan... Jo vi sa att om vi nu påstår att vi sett en varg, fotodokumenterad eller ej, så kommer ingen att tro oss. Eller en björn! Alldeles för bra för att vara sant, förstås. Det skulle osa katt lång väg. Kanske skulle man bli kallad copycat till ökända fotografen i Mullsjöskogen? Kanske bäst att inte stöta på något lodjur heller på ett tag...?
Men vi har väl ändå hållit ögona öppna, kört bakvägar i skogen och så, mest i skymningstimman... 

Ändå, strax före sju på kvällen, så hoppar ett djur över vägen. Stort som ett rådjur typ, fast ändå inget rådjur. "Var det där ett rådjur", sa jag. Vi saktade in, stannade och bakom granarna 25 meter in går ett LODJUR! Stor kalabalik med kamera och kikare som man plötsligt glömt hur man hanterar. Jag missar skärpan, och svär. Lodjuret såg ut att fortsätta in i skogen. Besvikelsen till trots över missade fotomöjligheter kommer jag och Anita överens om att inte gnälla. Vi har ju fått se lodjur igen, bara 23 dagar efter det magiska mötet hemma vid Södergårdsviken. 
Då plötsligt, kommer djuret fram i vägkanten, mindre än 50 meter framför oss. Ny fotochans och lodjuret står kvar när ögonkontakt knyts mellan beundrare och den beundrade. Att få vänta i nästan 50 år på första lodjursmötet är inget konstigt, snarare får man anse sig ha haft en otrolig tur som överhuvudtaget fått möta detta mytiska djur en gång i livet. Att då få ytterligare ett möte bara 23 dagar efter det första får anses som orimligt tursamt.

Det här djuret är av allt att döma samma som vi såg hemma 6 april. Enligt ansvariga på länsstyrelsen kan det vara lohonan Änga, som sändarförseddes som två-åring 2010 men vars batterier sinade för några år sedan. Men hon tycks hålla ett revir här söder om Bor, och nu hoppas vi att hon kanske fått träffa någon viril lohanne i vintras...

Vilket tomt-X!

Ikväll gick verkligen en dröm i uppfyllelse! Helt oanat och utan planering.

Så här gick det till. Torsken hade precis satts i ugnen, där den skulle tillbringa närmsta halvtimman. Alltså lite tid över för annat. Klockan var halv 8, så lite skådarljus fanns kvar utanför dörren. Greppade kikaren och tog ett span över Södergårdsviken. Nere på vallen gick ett djur, 800 meter bort. OK, vems hund är det? Va, inte en kotte i närheten! Hög bakdel...hmmm..LODJUR!!!



In i Lillstugan med andan i halsen, ropandes åt sambon. Ugn och spis av, kamera och jacka på! Vår kära hyresvärdinna Ann som var ute på kvällspromenad (i riktning lodjur) uppmanades att kvickt sätta sig i baksätet. Inom en minut var vi nere med bilen på halva avståndet. Efter några nervösa sekunder återupptäcker vi djuret som så småningom börja gå lugnt på vallen mot pumphuset. Vi ser att det sitter ett halsband på djuret, går den att individbestämma? När lodjuret passerat pumpen upptäcker den oss och börjar galoppera mot skogen, och snart är några underbara ögonblick över. Tänk, vi som kryssade den Iberiska panterlon för bara några veckor sedan, och snart åker vi till Alaska för att, bland mycket annat, hoppas på kanadensisk lo.



Jag och Anita hade bestämt oss för att i år skulle vi verkligen satsa lite för att få se det "svenska" lodjuret. Det är det svåraste att se av världens fyra lodjursarter, även om Lillstugan praktiskt taget ligger mitt i ett lodjursrevir . Vi har varit ute och smygkört under morgnar och kvällar i områden där vi vet att det någon gång ska ha setts lo, men också förvissade om att chansen är en på tusen. Så det är klart, vi blev väldigt överrumplade när det faktiskt skedde på detta vis.



Det skymmer, ljuset är snålt, men bildbeläggen duger väl...?

 

En YouTuberulle kan man se här! https://youtu.be/nq1QLAmiW0s

Berguv i eftermiddagssol!

Den sena eftermiddagssolen värmde både uven och själva bilden!

Igår åkte vi tidigt hemifrån Lillstugan, och kursen var satt mot Bohuslän. Vägen kändes ganska lång, men vi fick trevligt sällskap av Michael från Borås. Vi kunde utbyta lite historier från våra respektive utlandsresor under vintern, så tiden gick ändå ganska fort.
Målet för dagen var att försöka se någon av de lunnefåglar som setts i vattnen vid Ramsvikslandet på sistone. Det gick bra till slut, trots den besvärliga dimman som satte ner sikten avsevärt under förmiddagen. I det färglösa och snåla ljuset kändes det inte särskilt meningsfullt att fotografera. Faktiskt togs det inte en enda bild under dagen. Men vi var glada för att få ha sett lunnen, som har blivit så svår att se i svenska vatten.

Klockan närmade sig fem på eftermiddagen och vi hade kommit en bra bit på hemväg. Vädret hade skiftat och landskapet badade nu i ett generöst solljus. ”Vi stannar till vid uvberget, det ligger ju bara en kort sträcka från vägen”! Sagt och gjort. Vi parkerar bilen och hoppas på att uven ska börja ropa någonstans ifrån, trots att det kanske är lite tidigt. Vi hinner inte gå särskilt många meter från bilen, då uven fullkomligt överrumplar oss. Den sitter alldeles intill på en fallen gran och ”solbadar”. Det ser faktiskt ut som den sitter och njuter i kvällssolen. Och vi har tur, bara 10 minuter senare har solen försvunnit ner mellan granarna bakom oss, och det varma ljuset är borta. Men berguven satt lungt kvar där den satt...