Monday, June 16, 2014
Ja, vi hade egentligen tänkt åka direkt till Öland på fredagen, bland annat för att fira Anitas födelsedag på flott restaurang och vara med på lite herpetologiexkursioner. Schysst kombo, tänkte vi. Men annat kom emellan...
Världens minsta tranart (90 cm) behöver inte stå så långt bort för att se liten ut! Det finns 15 arter i tranfamiljen.
Den där jungfrutranan som setts utanför Örebro men som vi inte hade hunnit åka och titta på, hade nu dykt upp utanför Skultuna i Västmanland. Trots att den är världens minsta tranart, är det en tung art med blott ett dussin fynd i Sverige. Varken jag eller Anita hade sett den i landet. Nu ville vi se den, och på tolvslaget natten till i fredags rullade vi ut från Lillstugan.
Jungfrutranan höll ständigt koll på förbiflygande kajor och ringduvor...
Kvart i fem var vi framme och möttes av de tjugotal skådare som redan fanns på plats. Vi såg genast tranan ute på en åker i sällskap med kajor och ringduvor. Inga andra tranor gjorde den sällskap. Längs en grusväg som skar mellan fälten stod redan några fotografer och tog bilder. Nu gjorde det lite ont att inte ha sin vanliga kamerautrustning med sig. 1D-huset och 500-telet med extendern låg på service, men jag hade dammat av min gamla 7D med 300-telet som fick utgöra nödlösningen för dagen.
Det var spännande när jungfrutranan klev allt närmare vår bil...
Det var inte särskilt långt ut till jungfrutranan, men den tycktes inte bli särskilt oroad av fotograferna på grusvägen. Vi gjorde också ett försök, men beslöt oss för att rulla ner bilen en bit på grusvägen och vänta. Den lilla tranan kom efterhand allt närmare och nu fick vi se den riktigt fint från vår låga position i bilsätet. Den putsade sig, utstötte små läten och vingade sig till allas förtjusning.
En koll bakåt!
Vi hade tur. Någon timme senare lyfte tranan och återvände ner till Närke. Där går den än och finns långt ut på Hammarmaden med ett stort antal vanliga tranor.
Mmmm, underbart läcker fågel! Snällt av den att flyga hit från de centralasiatiska vidderna!
Trots sin litenhet mäter vingspannet 150-170 cm. Vår egen trana har ett vingspann på 180-200 cm.
Till slut började tranan gå bortåt igen och vi fortsatte ner till Öland som planerat...
Posted by Lars Petersson at 8:16 PM
Saturday, May 24, 2014
Svarthakedoppingarna i sin lilla sjö där vattnet är så stilla att spegeln endast krusas av doppingarna själva. Måste kännas skönt efter en vinter ute på öppet, oroligt hav.
Posted by Lars Petersson at 12:08 AM
Saturday, May 10, 2014
Fortfarande medtagen och mindre än ett dygn efter gårdagens operation på ortopedkliniken är vi på väg till sydligaste Skåne. Vi kunde inte motstå larmen om den superstationära natthägern som varit sin damm trogen i närmare fem dygn. Utan assistans och bistådd entusiasm från min kära sambo hade jag aldrig klarat det. Men hägern var på vår sida och jag kan med viss möda ladda upp en första bildruta. More to come, när rehabiliteringen fått fortgå en smula...
Posted by Lars Petersson at 11:57 PM
Thursday, May 1, 2014
Vill man uppleva extrema egenskaper eller företeelser i naturen ska man definitivt vara fågelskådare! Hos fåglarna är det extremt långt mellan minst och störst, grått och färggladast eller kortast och längst "what ever".
Det är lite så här jag minns den, då jag såg den för första gången för många år sedan. Högt upp i en regndisig andinsk skog. En magisk upplevelse, som sedan dess har närt en dröm...
Sword-billed Hummingbird har helt uppenbart längst näbb av alla drygt tiotusen fågelarter. I förhållande till kroppslängd alltså. Arten är ganska stor för att vara en kolibri med en kroppslängd på ungefär 10 cm och en näbb som är lika lång. Hos honorna, som i genomsnitt har kortare stjärtpennor men längre näbb än hannarna, kan näbben därför bli längre än resten av kroppen! Och det är ju extremt extremt!
Här vid Yanacocha bör man inte missa svärdnäbben. Vi såg i alla fall minst två hannar och flera andra kolibriarter såsom Sapphire-vented och Golden-breasted Pufflegs, Buff-winged Starfrontlets och Great Sapphirewings m.fl....
Ska man se den så bör man ta sig ganska högt upp i Anderna, gärna till över 3000 meters höjd. Här är skogarna ofta hemsökta av regn och träden ligger inbäddade i moln. Men fågelskådningen i den här miljön är bland den bästa i världen. Artrikedomen är stor och det var här som jag såg svärdnäbben ett par gånger 1995. Ganska hastigt, högt upp i regndisig grönska. Kolibrier är också extremt snabba fåglar och gillar man "hummare" får man lära sig att njuta snabbt när man väl får ögonen på dem.
Ja jisses vilken näbb, va!!?!!
Men mycket har hänt sedan 1995. Naturreservat och naturturism i Sydamerika har utvecklats något helt enormt sedan dess. Nu finns det många riktigt bra ställen med fågelmatning och "feeders" för kolibrier och andra fåglar. Därför lyckades jag äntligen förverkliga en mångårig önskan under vinterns resa till Ecuador; att riktigt njutobsa och fotografera på Sword-billed Hummingbird.
Hannarna hos Sword-billed Hummingbird är mörkare på strupen och har lite kortare näbb än honorna.
Fyra bildrutor sammanlagda till en liten filmsnutt. Till höger, men utanför bild, hänger en "feeder" med sockervatten.
Posted by Lars Petersson at 3:51 PM
Sunday, March 30, 2014
Igår lördag var det dags för drag! Otåligt hade landets först anträffade kaspiska pipare stått och väntat på södermanländska Mörkö ända sedan i tisdags. Alla som haft möjlighet, eller tagit sig möjligheten hade redan varit där under veckan. En del hade fått utstå eländigt väder eller långa håll. Somliga hade bjudits på närobsar från den relativt oskygga fågeln. En kaspisk pipare är inte särskilt stor, så för att få bra bilder krävs en gnutta tur med just avståndet mellan fotograf och objekt. Vi hade valt eftermiddagen, smått omedvetna om att solen då var på fel sida. Dessutom var ljuset till en början allt för hårt. Tålmodigt väntade vi på att piparen skulle komma närmare, men det ville sig inte riktigt. När solnedgången närmade sig bjöds det ändå på ett ganska behagligt varmt ljus över godsägarens åkrar...
Kaspisk pipare häckar på de västasiatiska stäpperna och flyttar vintertid till Afrika. Kul att någon ibland flyger fel...! Den här individen sågs även i Finland innan den otroligt nog upptäcktes på Mörkö!
På vägen upp till Mörkö mellanlandade vi på Visingsö. Den rödhalsade gåsen hade kommit dit redan förra helgen och snart sällat sig med de vitkindade gässen. Kul att se den här utpräglade tundragåsen i Småland. Värmedallret vid Erstadskärret blev svårbemästrat trots att vi kom ganska nära.
Rödhalsad gås är en mycket liten gås, till och med ännu mindre än de redan små vitkindade gässen...
Posted by Lars Petersson at 4:59 PM
Saturday, March 15, 2014
Inte hade vi varit hemma så länge innan reslustan återigen blev väldigt påträngande. Nog skulle det finnas utrymme för en vecka någonstans, helst lättillgängligt och där man inte behövde planera så himla mycket. Det hela landade i Kanarieöarna. Visserligen hade vi båda varit där förut, men vi tyckte ändå att det fortfarande fanns en hel del spännande där som lockade. Jag hade ju faktiskt inte varit där och fotodokumenterat ordentligt, och Anita dippade på lagerduvan vid sitt besök. Sagt och gjort, flygstolar bokades liksom hotell och hyrbilar. Färjeturen mellan Teneriffa och La Palma och flyg mellan Teneriffa och Fuerteventura ordnades det också med innan avfärden från Lillstugan. Sedan flöt allt på bra på dessa tre öar, som är så olika varandra och därmed borgar för ett närmast komplett utbud ur fågelfaunan.
Trumpetlätet från ökentrumpetaren hörs lite varstans på Furteventura. Hannens näbb är ordentligt röd!
Jag kan med en gång lyfta fram tre höjdpunker från den här kortresan. Närkontakt med lagerduvor och kanarieduvor vid Los Tilos på La Palma, tre olika taxa av koboltmesar på varsin ö samt ökenskådningen på Fuerteventura. Jag tar mig lite tid och lägger upp just några ökenarter från Fuerteventura innan jag fortsätter med bildmaterialet från Ecuador.
Under morgontimmarna ligger dvärglärkans sång som en kompakt ljudmatta över ökenlandskapet!
Vi hade framför allt två lokaler för ökentrapp på Fuerteventura. En i norr och en i söder. Vi hade två heldagar till förfogande på ön, så vi besökte båda ställena och var på plats strax efter gryningen. Vid Tindaya i norr hade vi inga problem att hitta fåglarna. Vi såg här minst fem individer varav två var hannar i fullt spel. Vilket skådespel! En spelande ökentrapp fluffar upp halsfjädrarna till en vit boll och lägger huvudet på ryggen. Sedan företar han en rusning över det karga landskapet och det är inte utan att han liknar en huvudlös höna! Tyvärr såg vi inga trappar på riktigt nära håll, så det blev inte mycket i bildväg härifrån. Så sent som klockan 11 på förmiddagen såg vi ett trappspel, men då hade värmedallret över öknen ändå omöjliggjort fotografering. Vi fick också fina obsar på svartbukad flyghöna, ökenlöpare och ökentrumpetare här.
Hona och hanne av svartbukad flyghöna. Det gäller att de rör lite på sig, annars är de svåra att upptäcka!
Solen var precis på väg upp när vi fick ögonen på de första ökenlöparna!
Den andra dagen var vi på plats vid La Pared i söder. Vi fann en knappt körbar väg i fin ökenbiotop men vi såg knappt en fågel. Länge var dagens bästa art de dvärglärkor vars sång stod för den ständiga ljudkulissen. Men så småningom vände lyckan. En flock ökenlöpare fanns plötsligt alldeles intill bilen, och de blev bara fler och fler. En 15-20 fåglar hade vi nog! Tänk så svåra de ibland kan vara att hitta i Nordafrika eller i mellanöstern, men här på östra Kanarieöarna verkar de ha mycket goda populationer.
Ökenlöpare i löpsteget! De ränner i en väldig fart!
Men ibland stannar de till. Close Up alldeles invid vår bil!
Vi hade vänt bilen och började tänka på att lämna området, lite besvikna över att närkontakter med ökentrappen uteblivit. Då ser vi en vit boll som rusar en bra bit bort, men inte allt för långt från vägen. Vi lägger på en rem för att komma närmare. När vi väl stannar till så är fågeln spårlöst försvunnen. När vi ser den vita plastpåsen som fastnat i en buske undrar vi om vi sett rätt.
När kragtrappen delades upp i två arter fick de västliga fåglarna heta ökentrapp!
Men så hör vi korpar, och ser snart en stressad ökentrapp på vingarna som förföljs av inte mindre än fyra korpar. Fåglarna försvinner snabbt långt bort och trappen tappas ur sikte. Så var det med det, ett lovande läge som snabbt vändes till besvikelse igen. Eller?
Plötsligt står trappen där igen, inte allt för långt bort och i fint medljus. Det blir några första rutor på lite håll där bakgrunden utgörs av den knappt skönjbara horisontlinjen mellan den blåa Atlanten och himlen med samma färg.
Här är halsfjädrarna i vila. Under spelet fluffas de upp till en stor vit boll!
Sedan rör sig fågeln tillbaka mot sin spelplats, och blir då tvungen att korsa vägen som vi befinner oss på i vår bil. Den kommer riktigt nära! Tack för det, herr Trapp!
Närmare än så här behöver inte ökentrappen komma!
Ökenvarfågeln på sin taggiga utkikspost!
Glasögonsångaren fanns överallt!
Den lokala rasen av glasögonsångaren heter orbitalis, och antyder kanske att de har extra tjocka glasögon på Fuerteventura?
Nordafrikansk borstekorre. Introducerad från fastlandsafrika och inmatad till vägkanten!
Kanariebuskskvättan är den enda egna endemiska fågelarten för Fuerteventura och en av de sex Kanarieendemerna. Det här är en hanne. Vi hittade dem parvis på tre olika ställen.
Posted by Lars Petersson at 3:50 PM
