Blog

Natthägern i Albäcksskogen!

Fortfarande medtagen och mindre än ett dygn efter gårdagens operation på ortopedkliniken är vi på väg till sydligaste Skåne. Vi kunde inte motstå larmen om den superstationära natthägern som varit sin damm trogen i närmare fem dygn. Utan assistans och bistådd entusiasm från min kära sambo hade jag aldrig klarat det. Men hägern var på vår sida och jag kan med viss möda ladda upp en första bildruta. More to come, när rehabiliteringen fått fortgå en smula...

Sword-billed Hummingbird - extremt extrem!

Vill man uppleva extrema egenskaper eller företeelser i naturen ska man definitivt vara fågelskådare! Hos fåglarna är det extremt långt mellan minst och störst, grått och färggladast eller kortast och längst "what ever".


Det är lite så här jag minns den, då jag såg den för första gången för många år sedan. Högt upp i en regndisig andinsk skog. En magisk upplevelse, som sedan dess har närt en dröm...

Sword-billed Hummingbird har helt uppenbart längst näbb av alla drygt tiotusen fågelarter. I förhållande till kroppslängd alltså. Arten är ganska stor för att vara en kolibri med en kroppslängd på ungefär 10 cm och en näbb som är lika lång. Hos honorna, som i genomsnitt har kortare stjärtpennor men längre näbb än hannarna, kan näbben därför bli längre än resten av kroppen! Och det är ju extremt extremt!


Här vid Yanacocha bör man inte missa svärdnäbben. Vi såg i alla fall minst två hannar och flera andra kolibriarter såsom Sapphire-vented och Golden-breasted Pufflegs, Buff-winged Starfrontlets och Great Sapphirewings m.fl....

Ska man se den så bör man ta sig ganska högt upp i Anderna, gärna till över 3000 meters höjd. Här är skogarna ofta hemsökta av regn och träden ligger inbäddade i moln. Men fågelskådningen i den här miljön är bland den bästa i världen. Artrikedomen är stor och det var här som jag såg svärdnäbben ett par gånger 1995. Ganska hastigt, högt upp i regndisig grönska. Kolibrier är också extremt snabba fåglar och gillar man "hummare" får man lära sig att njuta snabbt när man väl får ögonen på dem.


Ja jisses vilken näbb, va!!?!!

Men mycket har hänt sedan 1995. Naturreservat och naturturism i Sydamerika har utvecklats något helt enormt sedan dess. Nu finns det många riktigt bra ställen med fågelmatning och "feeders" för kolibrier och andra fåglar. Därför lyckades jag äntligen förverkliga en mångårig önskan under vinterns resa till Ecuador;  att riktigt njutobsa och fotografera på Sword-billed Hummingbird.


Hannarna hos Sword-billed Hummingbird är mörkare på strupen och har lite kortare näbb än honorna.


Fyra bildrutor sammanlagda till en liten filmsnutt. Till höger, men utanför bild, hänger en "feeder" med sockervatten.

Orrspel på Annandag Påsk!

Förra veckans orrgömsling gav en hel del nya perspektiv åt mitt arkiv av orrbilder. Gömslet är beläget på en ganska blöt mosse, till skillnad från Leifs gömsle som låg på en ljunghed. Nu togs bilderna i en lägre vinkel än vad jag varit van vid och bakgrunden var annorlunda. Nytt gömsle, nya bilder. Kul att det kom några hönor till spelet också!


Vy över orrspelet i första ljuset!


Solen är på väg upp och ger en glimt i orrtuppens öga!


Ensamma tuppar toppspelar ofta, men här fanns ju 10-11 tuppar...


En orrtupp i luftsprånget! På spelplatsen gör tupparna de här vingburna hoppen med ojämna intervall.


Gör en tupp luftsprånget följer de andra efter....


Och ännu en! Det går som en våg genom hela spelplatsen...


Det bubblande kuttret som ljuder över orrmossen avlöses emellanåt av ett "t s c h o-y s c h" (Erik Rosenbergs bokstavering) som yttras när tuppen sträcker på sig och håller ut vingarna en aning...


Maktkamp!


En underdånig tupp ska veta sin plats!


Det ska synas vem som är herre på täppan!


Fast ibland kan man ta en paus och spana efter hönor...


Där är hon!


Den här hönan verkar vara med på noterna!


Tuppen jobbar hårt i cirklar runt hönan...


En rödbröstad höna, nästan som en tjäderhöna!


En annan höna, blekare tecknad...


Ungtuppen stod lite avsides. Inte riktigt med i matchen ännu!

Den blå huggormen!

En helt nyömsad huggormshanne kan i sällsynta fall vara så här blå!

Igår ville vi göra något annorlunda, även om vi som fågelskådare inte på något sätt lider brist på variation när vi är ute i fält och skådar fågel.
Sagt och gjort. Vi begav oss till Bokhultet i Växjö för att vara med på den exkursion som smålandsherpetologerna skulle hålla där. Våra förhoppningar stod i att kanske få se en och annan amfibie eller till och med en orm. Men vädret såg inte ut att vara det bästa. Det var grått och några få plusgrader. Regnet hängde i luften.


Melanism förekommer även bland huggormar, och det är inte helt ovanligt med svarta exemplar!

Knappt tio personer hade mött upp, och snart var vi på väg mot det första stenröset. Turligt nog bröt solen snart igenom de regntunga molnen och en gnutta hopp spreds i gruppen.
Erfarna herpetologer med tillstånd att handskas med reptiler i det vilda var med. Det tog inte lång stund innan de första två huggormarna kunde studeras både ingående och på nära håll. Den svaga solen hade tydligen förmått värma på tillräckligt för att djuren skulle komma fram ur sina gömmor.


Samma individ som ovan. Hos den här svarta huggormen syns lite blå nyanser och den arttypiska ljusa "mungipan". En Black-Adder!

Det hela blev en mycket trevlig upplevelse. I allt såg vi sju huggormar, varav sex var hannar. Som en extra bonus såg vi dem i en mängd färgvarianter, varav den blå hannen fick störst uppmärksamhet. Vi fick lära oss mycket om framför allt huggormar som vi inte visste förut!


Den här huggormen har en tämligen normal färgteckning. Men det "dimmiga" ögat tyder på att den inte har ömsat skinnet ännu. Även "fjället" över ögat ömsas i samma veva som resten av kroppen.


Förklaringen till att vi såg mestadels hannar är att honorna väntar tills senare då hannarna fått tid på sig att värma sin säd i vårsolen. Först då har de något att erbjuda när det ska till!


Dagens huggormshona! Hon har typiskt nog en brunare teckning och en annan form på svansspetsen.


Den blå huggormen ur ett ormvråksperspektiv! Kanske ett lämpligt motiv för ett "Alla hjärtans dagkort"!?


Den blå nyansen hos den här huggormen är inte unik, men sällsynt nog för att imponera på de mest erfarna herpetologer.

Drag på rödbröstade fåglar!

Igår lördag var det dags för drag! Otåligt hade landets först anträffade kaspiska pipare stått och väntat på södermanländska Mörkö ända sedan i tisdags. Alla som haft möjlighet, eller tagit sig möjligheten hade redan varit där under veckan. En del hade fått utstå eländigt väder eller långa håll. Somliga hade bjudits på närobsar från den relativt oskygga fågeln. En kaspisk pipare är inte särskilt stor, så för att få bra bilder krävs en gnutta tur med just avståndet mellan fotograf och objekt. Vi hade valt eftermiddagen, smått omedvetna om att solen då var på fel sida. Dessutom var ljuset till en början allt för hårt. Tålmodigt väntade vi på att piparen skulle komma närmare, men det ville sig inte riktigt. När solnedgången närmade sig bjöds det ändå på ett ganska behagligt varmt ljus över godsägarens åkrar...


Kaspisk pipare häckar på de västasiatiska stäpperna och flyttar vintertid till Afrika. Kul att någon ibland flyger fel...! Den här individen sågs även i Finland innan den otroligt nog upptäcktes på Mörkö!

På vägen upp till Mörkö mellanlandade vi på Visingsö. Den rödhalsade gåsen hade kommit dit redan förra helgen och snart sällat sig med de vitkindade gässen. Kul att se den här utpräglade tundragåsen i Småland. Värmedallret vid Erstadskärret blev svårbemästrat trots att vi kom ganska nära.


Rödhalsad gås är en mycket liten gås, till och med ännu mindre än de redan små vitkindade gässen...

Öken!

Inte hade vi varit hemma så länge innan reslustan återigen blev väldigt påträngande. Nog skulle det finnas utrymme för en vecka någonstans, helst lättillgängligt och där man inte behövde planera så himla mycket. Det hela landade i Kanarieöarna. Visserligen hade vi båda varit där förut, men vi tyckte ändå att det fortfarande fanns en hel del spännande där som lockade. Jag hade ju faktiskt inte varit där och fotodokumenterat ordentligt, och Anita dippade på lagerduvan vid sitt besök. Sagt och gjort, flygstolar bokades liksom hotell och hyrbilar. Färjeturen mellan Teneriffa och La Palma och flyg mellan Teneriffa och Fuerteventura ordnades det också med innan avfärden från Lillstugan. Sedan flöt allt på bra på dessa tre öar, som är så olika varandra och därmed borgar för ett närmast komplett utbud ur fågelfaunan.


Trumpetlätet från ökentrumpetaren hörs lite varstans på Furteventura. Hannens näbb är ordentligt röd!

Jag kan med en gång lyfta fram tre höjdpunker från den här kortresan. Närkontakt med lagerduvor och kanarieduvor vid Los Tilos på La Palma, tre olika taxa av koboltmesar på varsin ö samt ökenskådningen på Fuerteventura. Jag tar mig lite tid och lägger upp just några ökenarter från Fuerteventura innan jag fortsätter med bildmaterialet från Ecuador.


Under morgontimmarna ligger dvärglärkans sång som en kompakt ljudmatta över ökenlandskapet!

Vi hade framför allt två lokaler för ökentrapp på Fuerteventura. En i norr och en i söder. Vi hade två heldagar till förfogande på ön, så vi besökte båda ställena och var på plats strax efter gryningen. Vid Tindaya i norr hade vi inga problem att hitta fåglarna. Vi såg här minst fem individer varav två var hannar i fullt spel. Vilket skådespel!  En spelande ökentrapp fluffar upp halsfjädrarna till en vit boll och lägger huvudet på ryggen. Sedan företar han en rusning över det karga landskapet och det är inte utan att han liknar en huvudlös höna! Tyvärr såg vi inga trappar på riktigt nära håll, så det blev inte mycket i bildväg härifrån. Så sent som klockan 11 på förmiddagen såg vi ett trappspel, men då hade värmedallret över öknen ändå omöjliggjort fotografering. Vi fick också fina obsar på svartbukad flyghöna, ökenlöpare och ökentrumpetare här.


Hona och hanne av svartbukad flyghöna. Det gäller att de rör lite på sig, annars är de svåra att upptäcka!

Solen var precis på väg upp när vi fick ögonen på de första ökenlöparna!

Den andra dagen var vi på plats vid La Pared i söder. Vi fann en knappt körbar väg i fin ökenbiotop men vi såg knappt en fågel. Länge var dagens bästa art de dvärglärkor vars sång stod för den ständiga ljudkulissen. Men så småningom vände lyckan. En flock ökenlöpare fanns plötsligt alldeles intill bilen, och de blev bara fler och fler. En 15-20 fåglar hade vi nog! Tänk så svåra de ibland kan vara att hitta i Nordafrika eller i mellanöstern, men här på östra Kanarieöarna verkar de ha mycket goda populationer.


Ökenlöpare i löpsteget! De ränner i en väldig fart!

Men ibland stannar de till. Close Up alldeles invid vår bil!

Vi hade vänt bilen och började tänka på att lämna området, lite besvikna över att närkontakter med ökentrappen uteblivit. Då ser vi en vit boll som rusar en bra bit bort, men inte allt för långt från vägen. Vi lägger på en rem för att komma närmare. När vi väl stannar till så är fågeln spårlöst försvunnen. När vi ser den vita plastpåsen som fastnat i en buske undrar vi om vi sett rätt.


När kragtrappen delades upp i två arter fick de västliga fåglarna heta ökentrapp!

Men så hör vi korpar, och ser snart en stressad ökentrapp på vingarna som förföljs av inte mindre än fyra korpar. Fåglarna försvinner snabbt långt bort och trappen tappas ur sikte. Så var det med det, ett lovande läge som snabbt vändes till besvikelse igen. Eller?
Plötsligt står trappen där igen, inte allt för långt bort och i fint medljus. Det blir några första rutor på lite håll där bakgrunden utgörs av den knappt skönjbara horisontlinjen mellan den blåa Atlanten och himlen med samma färg.


Här är halsfjädrarna i vila. Under spelet fluffas de upp till en stor vit boll!

Sedan rör sig fågeln tillbaka mot sin spelplats, och blir då tvungen att korsa vägen som vi befinner oss på i vår bil. Den kommer riktigt nära! Tack för det, herr Trapp!


Närmare än så här behöver inte ökentrappen komma!

Ökenvarfågeln på sin taggiga utkikspost!

Glasögonsångaren fanns överallt!

Den lokala rasen av glasögonsångaren heter orbitalis, och antyder kanske att de har extra tjocka glasögon på Fuerteventura?

Nordafrikansk borstekorre. Introducerad från fastlandsafrika och inmatad till vägkanten!

Kanariebuskskvättan är den enda egna endemiska fågelarten för Fuerteventura och en av de sex Kanarieendemerna. Det här är en hanne. Vi hittade dem parvis på tre olika ställen.

Ecuadorfåglar!

Nu sitter jag här igen, mitt i natten. Om några timmar kör vi till flygplatsen med förhoppningar om kragtrappar, lagerduvor, ökentrumpetare och mycket annat. Tiden som gått sedan vi kom hem från Ecuador har mest ägnats åt att gå igenom bildmaterialet, och inte så mycket åt skådning eller fågelfotograferande här hemomkring tyvärr. Men nu blir det som en naturlig paus i det arbetet, och jag får göra en liten sammanfattning från de första 11-12 dagarna i södra Ecuador. Jag har valt ut några bilder på fåglar, några riktigt exklusiva men också vanliga arter som jag älskar att återse på Sydamerikaresorna...

Tänk att man äntligen skulle få se Orange-throated Tanager! När jag reste runt i Sydamerika 1995 var den endast känd från ett litet område i norra Peru, där den beskrevs på 60-talet. Området var lite knöligt att ta sig till och Sendero Luminoso härjade i grannskapet. Det blev inte av att göra ett försök på arten då, och jag visste också att många som trots allt for dit fick återvända utan att ha fått se fågeln.
Sedermera upptäcktes den här granna tangaran även på den ecuadorianska sidan gränsen. Området lider inte av några säkerhetsproblem så det var givet att vi skulle åka dit nu! För en fågelfotograf var det lite extra spännande då det verkar finnas väldigt få foton av någon högre klass på arten.
Först upptäckte vi en sjungande Orange-throated Tanager högst upp i toppen i ett av de höga träden. Den grå himlen bjöd på ett utmanande motljus, men vi var nog både lättade och riktigt nöjda med obsen ändå. Men det blev ännu bättre. Fler fåglar anslöt och de kom ner på lägre höjd. Två föräldrafåglar klängde runt på de mossiga grenarna och hade ett par tiggande juveniler i släptåg.



Orange-throated Tanager


Orange-throated Tanager


Orange-throated Tanager

Bland bergstangarorna finns det några arter som är lite mer sparsamt förekommande än de övriga, och just Masked Mountain Tanager är en av de finare arterna i släktet Buthraupis. När vi höghöjdsskådade på Cerro Toledo (ca 3000 m ö h) kunde vi genskjuta ett "bird party" med en hel rad trevliga arter, såsom Plushcaps och Golden-crowned Tanagers med flera. Glädjande hade även några Masked Mountain Tanagers slagit följe med flocken, och de kunde beskådas på riktigt nära håll.


Masked Mountain Tanager

När jag var på långresa i Ecuador 1995 var den här arten, Jocotoco Antpitta, inte upptäckt och beskriven. På den tiden var det ganska sensationellt och ovanligt med nyupptäckter, så när nyheten om den här Antpittan spreds några år senare väckte det stor uppståndelse. Hur kunde en så pass vackert tecknad och stor Antpitta ha undgått upptäckt genom århundradena? Nuförtiden är det lätt att se arten vid Tapichalaca. En parkvakt har gjort ett par Jocotoco Antpittas vana vid folk, och de kommer framhoppande när vaktens visslingar och rop lovar nyfångad mask!


Jocotoco Antpitta

I samma område som Jocotoco Antpitta har sin hemvist, finns också flera andra tunga arter. Golden-plumed Parakeets har här en liten population, som får hjälp av ett holkprojekt som bedrivs här liksom på många andra ställen.
På sena eftermiddan stod vi och väntade uppe vid vägpasset, som hade en djup dalgång på vardera sidan av vägen. Parakiterna använde öppningen i passet för att ta sig mellan dalarna, och flera fåglar passerade oss på nära håll upprepade gånger. Golden-plumed Parakeet är en sårbar art som fortfarande minskar i antal, mest beroende på att deras miljö förstörs av skogsskövling och annat.


Golden-plumed Parakeet

White-winged Brush Finch är förvisso en ganska vittspridd art, men fåglarna vid Tapichalaca tillhör rasen paynteri som tills nyligen bara var känd från Peru. Det sägs att de här fåglarna förtjänar egen artstatus, och i så fall borde heta Paynter's Brush Finch.


Paynter's White-winged Brush Finch


Paynter's White-winged Brush Finch

Laughing Falcon är en särling bland rovfåglarna och ingen äkta falk. Den är ganska vanlig i stora delar av neotropikerna, och man hör den oftare än den ses. I kvällningen när de andra fåglarna har tystnat sätter de igång och ropar. Ofta är det ett par som då ropar tillsammans i duett. Kul att den här fågeln som satt intill vägen inte flög direkt när vi stannade till, men till slut tröttnade den på oss och bjöd då på flygbilder...


Laughing Falcon


Laughing Falcon

Piura Hemispingus var en av rätt många arter under resan som är relativt lite fotograferad. Den finns bara i ett litet utbredningsområde och är inte tillgänglig på så många ställen. Vi fick riktigt fina närkontakter och det är klart att en så pass snygg fågel ska få vara med här!


Piura Hemispingus

Long-tailed Tyrant är en vanlig fågel som man ofta hittar i uthuggna ytor eller där man bränt ner skogen för att odla. Den sitter allt som oftast uppflugen i något dött träd och spanar efter insekter. Men den är lika snygg och elegant som den är vanlig, i svart, vitt och med sina långa stjärtspröt. Long-tailed Tyrant har alltid varit en favorit!


Long-tailed Tyrant

Av de omkring 70 arterna hackspettar jag sett i Sydamerika tycker jag nog att Crimson-mantled Woodpecker är en av de allra snyggaste. Men den är också en av de vanligare hackspettarna. Inte behöver en fågel alltid vara sällsynt för man ska uppskatta dess skönhet?


Crimson-mantled Woodpecker

I neotropikerna förekommer knappast några svarta kråkfåglar alls, men det finns gott om skrikor. I de flesta fall är de mer eller mindre blåa. Turquoise Jay är verkligen knallblå!


Turquoise Jay

Long-wattled Umbrellabird!

Sydamerika kallas ju med rätta ofta för "Fåglarnas kontinent". Här finns i runda slängar en tredjedel av världens fågelarter, och variationen hos de över 3000 arterna är enorm. Inte är det då så konstigt att det är just i denna världsdel som jag lagt en så stor del av mina hopsparade semesterveckor samt till nöds uttagen tjänstledighet. Närmare två år faktiskt, med 2500 X i bagaget med mig hem...



Under den just avslutade Ecuadorresan fick vi riktigt fina närkontakter med en av de häftigaste arterna; den märkliga Long-wattled Umbrellabird (eller pendelparasollfågel på svenska). Det är en av de tre arterna i Cephalopterus-släktet, och återfinns i en smal remsa väster om Anderna i nordvästra hörnet av Sydamerika. De andra två finns på östra sidan av Anderna, ut i Amazonas resp. i Centralamerika.



Nu befinner vi oss vid "Umbrellabird Lodge" i reservatet Buenaventura i södra Ecuador. Just här finns en känd spelplats för fågeln, och framåt kvällningen beger vi oss ner för stigen. Ett dovt "booom" genljuder den ganska täta skogen, och snart har vi fått ögonen på den svarta fågeln. Hannen är kråkstor, har en plym att fälla upp över huvudet och en lång, fjäderprydd säck som hänger ner från bröstet. När han inleder spelet sträcker han upp sig, liksom för att dra in luft. Sedan bugar han sig framåt, bröstpendelns fjädrar spärras ut som på en dammvippa och så säger han "BOOOM"!

Esmeraldas Woodstar!

Det har gått en hel vecka sedan vi kom hem från våran månadslånga resa i Ecuador. Det är alltid en hel del att stå i efter en så pass lång tids bortavaro från Lillstugan, men nu känns det som man har börjat komma i fas med saker och ting. Det kan sägas att resan förlöpte i tre olika etapper. Huvudresan i södra Ecuador under tre veckor med kompisgänget och Roger som arrangör/guide. Vi hade ju alla skådat i landet tidigare, så nu koncentrerade vi oss på specialarterna och för min del att få så bra foton som möjligt på dessa. Sedan följde min och Anitas extravecka i Pichinchaprovinsen i nordväst. Målarten för Anita var Toucan Barbet och jag ville plåta loss ordentligt på alla kolibrierna i området, inte minst på den urläckra Sword-billed Hummingbird. Vi lyckades på det hela taget väldigt bra med alla våra föresatser. Vi såg totalt i gänget ca 77 arter kolibrier, låt vara att jag själv missade några av dessa. Men det blev i alla fall foto på de flesta! Den tredje etappen var en dags söndagsskådning i Everglades i Florida på hemvägen. Det är alltid kul att skåda i USA, och även om vi inte hann med så mycket så var det trevligt med lite omväxling i skådandet innan det bar av hemåt.

Ett av de fräckaste av alla kolibrimöten var med den diminutiva Esmeraldas Woodstar, hotad till sin existens på grund av sina små populationer. Den är endast 6 cm kort, näbb och stjärtpennor inräknade. Några arter är dock ännu mindre, bl.a. världens minsta, Bee Hummingbird som finns på Kuba.

Vi mötte Esmeraldas Woodstar i Ayampe som ligger nära stillahavskusten. Den lilla hannen återvände till sin gren gång på gång där han hade koll ut över reviret. Den satt dock lite högt upp i en sluttning, 15 meter från vår obsplats. 15 meter låter kanske nära, men för en fotograf kändes det lite långt när det rörde sig om en så liten fågel. Jag fick lov att klättra upp för den branta slänten, och den lilla revirinnehavaren lät mig komma ganska tätt inpå utan att han lät sig störas.



Nu börjar jag ladda upp bilder i Ecuadorgalleriet, och det blir så småningom fler bilder som jag gillar lite extra från resan här.

God start på nya året!

Ja, det har inte blivit så mycket rapporterat från vår pågående södra Ecuadorresa hittills. Dagarna i fält är förstås intensiva och kvällarna går åt till välbehövlig avkoppling och genomgång av obsar och nertankning av bilderna till hårddiskar mm. Och när tiden väl infunnits sig för hemrapportering har alltför god mat och dryck gjort sitt till för att förhindra något vidare arbete vid datorn, om man säger så… Fotomaterial av Long-wattled Umbrellabird, Rufous-necked Woodrail, Orange-throated Tanager, Jocotoco Antpitta, Golden-plumed Parakeet, Red-faced Parrot, Neblima Metaltail och manga andra kommer att presenteras senare på hemsidan.

Men ikväll gör jag en extra ansträngning ändå! Årets första skådarinsats tilldrog sig i reservatet Yunguilla, beläget i en liten dalgång utanför La Union och mestadels uppodlad som på så många andra ställen. Det unika med det här stället är att här finns det Pale-headed Brush Finch, vars hela världspopulation endast uppgår till några hundra fåglar! När jag var i Ecuador senast 1995 hade den här arten inte setts på närmare 30 år, och fanns endast att beskåda i fågelboken. Men 1998 upptäcktes den igen, och har efter det bevakats av Fundacion Jocotoca och andra. Numera är vem som helst välkommen hit och kan få hjälp av reservatets ranger att hitta fåglarna.
Det är kul när en så hemlighetsfull och oåtkomlig fågelart plötsligt bjuder på sig och låter oss besökare bidra till dess fortlevnad…

Gott Nytt År!