Blog

Esmeraldas Woodstar!

Det har gått en hel vecka sedan vi kom hem från våran månadslånga resa i Ecuador. Det är alltid en hel del att stå i efter en så pass lång tids bortavaro från Lillstugan, men nu känns det som man har börjat komma i fas med saker och ting. Det kan sägas att resan förlöpte i tre olika etapper. Huvudresan i södra Ecuador under tre veckor med kompisgänget och Roger som arrangör/guide. Vi hade ju alla skådat i landet tidigare, så nu koncentrerade vi oss på specialarterna och för min del att få så bra foton som möjligt på dessa. Sedan följde min och Anitas extravecka i Pichinchaprovinsen i nordväst. Målarten för Anita var Toucan Barbet och jag ville plåta loss ordentligt på alla kolibrierna i området, inte minst på den urläckra Sword-billed Hummingbird. Vi lyckades på det hela taget väldigt bra med alla våra föresatser. Vi såg totalt i gänget ca 77 arter kolibrier, låt vara att jag själv missade några av dessa. Men det blev i alla fall foto på de flesta! Den tredje etappen var en dags söndagsskådning i Everglades i Florida på hemvägen. Det är alltid kul att skåda i USA, och även om vi inte hann med så mycket så var det trevligt med lite omväxling i skådandet innan det bar av hemåt.

Ett av de fräckaste av alla kolibrimöten var med den diminutiva Esmeraldas Woodstar, hotad till sin existens på grund av sina små populationer. Den är endast 6 cm kort, näbb och stjärtpennor inräknade. Några arter är dock ännu mindre, bl.a. världens minsta, Bee Hummingbird som finns på Kuba.

Vi mötte Esmeraldas Woodstar i Ayampe som ligger nära stillahavskusten. Den lilla hannen återvände till sin gren gång på gång där han hade koll ut över reviret. Den satt dock lite högt upp i en sluttning, 15 meter från vår obsplats. 15 meter låter kanske nära, men för en fotograf kändes det lite långt när det rörde sig om en så liten fågel. Jag fick lov att klättra upp för den branta slänten, och den lilla revirinnehavaren lät mig komma ganska tätt inpå utan att han lät sig störas.



Nu börjar jag ladda upp bilder i Ecuadorgalleriet, och det blir så småningom fler bilder som jag gillar lite extra från resan här.

God start på nya året!

Ja, det har inte blivit så mycket rapporterat från vår pågående södra Ecuadorresa hittills. Dagarna i fält är förstås intensiva och kvällarna går åt till välbehövlig avkoppling och genomgång av obsar och nertankning av bilderna till hårddiskar mm. Och när tiden väl infunnits sig för hemrapportering har alltför god mat och dryck gjort sitt till för att förhindra något vidare arbete vid datorn, om man säger så… Fotomaterial av Long-wattled Umbrellabird, Rufous-necked Woodrail, Orange-throated Tanager, Jocotoco Antpitta, Golden-plumed Parakeet, Red-faced Parrot, Neblima Metaltail och manga andra kommer att presenteras senare på hemsidan.

Men ikväll gör jag en extra ansträngning ändå! Årets första skådarinsats tilldrog sig i reservatet Yunguilla, beläget i en liten dalgång utanför La Union och mestadels uppodlad som på så många andra ställen. Det unika med det här stället är att här finns det Pale-headed Brush Finch, vars hela världspopulation endast uppgår till några hundra fåglar! När jag var i Ecuador senast 1995 hade den här arten inte setts på närmare 30 år, och fanns endast att beskåda i fågelboken. Men 1998 upptäcktes den igen, och har efter det bevakats av Fundacion Jocotoca och andra. Numera är vem som helst välkommen hit och kan få hjälp av reservatets ranger att hitta fåglarna.
Det är kul när en så hemlighetsfull och oåtkomlig fågelart plötsligt bjuder på sig och låter oss besökare bidra till dess fortlevnad…

Gott Nytt År!

Nya Guineasäcken är ihopknuten!

Nu står väskorna packade igen nere vid dörren. Snart lämnar vi Lillstugan för fyra veckor i Ecuador med massor av kolibrier, tangaror, antbirds och mycket annat. Så mycket nya arter blir det förstås inte. Jag var ju där i ett halvår 1995. Men en del nya lokaler och till och med arter har blivit kända för vetenskapen sedan dess, så visst kommer krysslistan ökas på. Nu längtar jag efter fotolägen!


En Mountain Owlet-nighjar gömmer sig i undervegetationen!

Men först vill jag knyta ihop säcken ordentligt när det gäller sommarens resa till Västpapua. Sista anhalten på den turen var till Arfakbergen, känt framför allt för sina många paradisfåglar. Nu kändes det som vi faktisk hade lite otur med just paradisfåglarna i Arfak. De ville helt enkelt inte komma fram till sina spelplatser och vi satt ofta förgäves i timmar i de gömslen som fanns uppställda. En hel del regn hade vi förstås också, men det var ingen överraskning. Men det var så skönt att vi till slut lyckades se en av de riktigt häftiga arterna på Nya Guinea; Feline Owlet-nighjar. Utan den hade den här resan inte riktigt kommit i hamn...


Ugglenattskärrorna är varken ugglor eller nattskärror, utan alldeles egna. Mer närbesläktade med kolibrier och seglare enligt nya rön! Fan tro't!


En färglös Vogelkop Bowerbird. De samlade på färgglada blommor och bär förut. Nu tycks kapsyler och nudelpåsar stå lika högt i kurs!


Bowerbirds bygger helt sanlösa arenor där hannen försöker impa på honorna med inredningsdetaljer!


Arfak Honeyeater vid dukat bord!


Scrubwrens är små och anspråkslöst tecknade. Men en Perplexing Scrubwren har i alla fall ett kul namn!


Smoky Robin hittade vi på de högre höjderna i Arfak. Arten är en av Nya Guineas många tunga Robins!


En hona av Black Sicklebill hivar i sig frukten från en Pandanas. Hannarna av den här arten är skygga men deras kulsprutesång hördes på flera håll i Arfak!


När den här Long-tailed Paradigallan dök upp passade mitt objektiv på att imma igen. Det kom olägligt, för arten är en av de mest eftersökta av Nya Guineas paradisfåglar.


Kronan på verket! Under de sista skådartimmarna på ön hittade faktiskt Seth en av resans absoluta höjdare. Feline Owlet-nightjar har fått namn efter de kattlika "morrhåren"!

Ismåsen - fågelfotografernas nya kelgris!

Listan kan göras lång, men det räcker väl med att nämna blåstjärten i Osby 2010, praktejdern i Marstrand 2010, träsksångaren i Bleckåsen 2011, vitnäbbade islommen i Hedfjärden 2013 eller ökenstenskvättan i Trosa samma år. Eller varför inte ismåsen i Ledskär 2004!? Alla rariteter, vackra fåglar som oblygt bjudit på fotolägen på extremt nära håll och under en sådan lång tid att alla hunnit dit och fått chansen.
Nu är det dags igen! Åk ner till Båstads hamn och njut av ismåsen!  Sedan en vecka finns den på plats och igår var jag och sambon nere i Skåne tillsammans med många andra. De flesta var utrustade med kameror med mer eller mindre långa telen.
Men vi blev nog lite bekymrade när vi svängde av E6:an norr om Hallandsås. De så klara och soliga morgontimmarna var på väg att snabbt förbytas till ett grått snöoväder. Taket över Laholmsbuktens vatten var blygrått.
Men nu var vi redan framme. Vi fick snabbt anvisningar att gå ut på östra piren för att se ismåsen som stått och chillat där en hel timme.
Men måsen blev så småningom ganska aktiv, delvis med hjälp av goda fiskfiléer som serverades åt den. Under nära fyra timmar kunde vi kolla in denna härliga mås från ishavet. Och vädret växlade frisk. Det haglade, snöade och blåste rätt rejält, men det blev också några korta minutrar av solsken när molnen slets sönder av ovädersvinden.


En tung raritet, född i den ständiga midnattsolen. Den här fågeln är en årsunge som ju är den vanligaste åldern på ismåsar som dyker upp på våra sydliga breddgrader.


Ismåsen har landat i Båstads hamn. Jag såg arten senast i halländska Ledskär 2004...


Det har setts drygt 15 ismåsar i landet de senaste hundra åren..


Time for close-ups!






Kanske lite alternativ kost mot den serverade fiskfiléen snappas upp på havsytan.


Ismåsen i en flygtur under något av snöfallen.








Lite bakgrundsbelysning gör ismåsen änglalikt vit!


Ismåsen var säkert Båstads proppmättaste fågel igår lördag.


Plötsligt träffas ismåsen av solens strålar. Det varar några sekunder...






Ismåsen i sprutet från bränningarna som slår in mot piren.

Solskensöppning i utfodringssäsongen!

Precis när de första solstrålarna nått ner på mossen dök kungsörnen upp!

I måndags var det äntligen dags för Anita och mig att gå in i gömslet för första gången i vinter. Det var fyra minusgrader på morgonen och himmeln i horisonten hade redan börjat ljusna när vi stängde dörren. Det skulle bli en klar dag med flödande sol över mossen. Men känslorna över väderläget var lite kluvna. Visst, solsken ger mer ljus in i gluggen, och det är ju bra när man ska plåta snabbflygande örnar. Å andra sidan kan det bli problem med fula skuggor och färgtemperaturer man inte är helt bekväm med. Dessutom brukar solskensdagar ge färre besökande örnar utanför gömslet. Ofta är de hellre ute och flygspanar i sådant väder.Men vi hade tur. En havsörn och två kungsörnar, alla 3K-fåglar, hade vänligheten att dyka upp. Det blev några foton trots allt. I vinter har redan fem kungsörnar och två havsörnar noterats, och det är bra så här tidigt på säsongen...


"Gordon", en 3K kungsörn går ner för landning på vår nya "kulle"!


Nästa kungsörn, även den 3K, var ringmärkt i Västerbotten 23 juni 2011. Snygg inflygning till sitträdet!


Dagens havsörn, en 3K-fågel,  heter "Elvis"! Havsörnarna är i högre utsträckning ringmärkta än kungsörnarna, men Elvis är omärkt. Många av våra havsörnar är födda på östersjökusten.


Lågsniff över gömslet! Vill man studera ruggningsförloppet i pennorna är det inga problem!


Utfärgningen på näbben och i stärten är typisk för en havsörn i Elvis ålder...


Kan en havsörn samsas med en kungsörn på samma gren?


Nej, 221Z tyckte nog att det blev för obekvämt med Elvis så nära inpå...

Mer eller mindre exklusiva finkar!

Steglitsen ses rätt regelbundet under vår och höst, men är väldigt fåtalig vid Södergårdsviken.

Det är förvinter och jag sitter i Lillstugan och hoppas på den stundande snöstormen som utlovats inför helgen. Jag hoppas mycket på den, för det finns väl inget tråkigare för en fotograf med naturen som arbetsfält än en grå barmarksvinter.
Men under de senaste veckorna har några arter här i krokarna lyst upp tillvaron. Jag tänker närmast på ett par arter finkar, som vanligtvis är ovanliga i mina traker.


Ett par steglitser var regelbundna vid Lillstugans matning för ett par veckor sedan. Det bjöds på fotolägen som aldrig förr!


Den svarta "borsten" vid näbbasen bör innebära att det här är en hanne.


I söndags var jag nere i Växjö och kollade in en flock bändelkorsnäbbar som setts till och från i stans oxlar.


I flocken om 11 fåglar fanns flera hannar. Men en riktigt adult fågel brukar vara rödare än så här...


Är man korsnäbb får man lägga huvet lite på sned när det ska drickas ur grunda pölar!


En ung bändelkorsnäbb är i huvudsak grå, men de karaktäristiska vingbanden röjer artens identitet.


Honor av bändelkorsnäbb är gröngula som hos de andra korsnäbbsarterna. Men den streckiga undersidan antyder att den här fågeln är ur årets kullar?

Vargspeglingen vann publikens pris!

Igår var vi på Fotomässan i Stockholm, i första hand för att närvara vid prisutdelningen i Vilda Blickar. Den här fototävlingen arrangerades av Svenska Rovdjursföreningen och InsideNature naturfotoresor, och förstapristagaren skulle få en fotoresa till Alaska. Redan innan söndagen stod det klart att av de 250 inskickade tävlingsbidragen hade jag fått med två bilder bland de 12 finalbilderna. Dessutom ska tre av mina bilder finnas med i Svenska Rovdjursföreningens kalender nästa år.


Min vargbild, tagen i Borås djurpark, vann publikens pris på fotomässan.

Vann gjorde Gunnar Aus med en djurparksbild på badande björnar. Enligt de uppställda reglerna skulle bilder på vilda djur premieras, så att Gunnars bild vann ändå säger ju något om styrkan i hans vinnarbild. Mina egna två bilder placerade sig inte bland de tre första, men de tog hem ett par specialpriser. Vargbilden fick förstapriset av Scandinavian Photo och samma bild fick publikens pris, framröstad av mässbesökarna. Min lodjursbild kom tvåa enligt publikrösterna.


Publiken placerade min lodjursbild som tvåa. Även den här bilden tagen i Borås djurpark. De här två bilderna, samt en kungsörnsbild kommer med i Rovdjursföreningens kalender nästa år.

Länken till Youtubefilmen nedan beskriver den trevliga stämning kring arrangemanget och filmsekvenserna i början på björnarna får ju en att bli riktigt sugen på att sätta sig i ett björngömsle vid finsk-ryska gränsen!

http://youtu.be/B_tK7x5LVnM

Nästa söndag blir det besök på Fotomässan i Älvsjö!

Det finns naturligtvis mycket att botanisera med bland alla montrar och scener på en sådan här stor mässa. Men anledningen till att vi för ovanlighetens skull besöker en fotomässa är att jag deltar i fototävlingen "Vilda blickar".  Svenska Rovdjursföreningen och InsideNature naturfotoresor arrangerar fototävlingen och av 250 inskickade bilder har jag fått med två foton bland de 12 finalbilderna. Den inbördes ordningen bland dessa 12 är okänd fram tills på söndagen 24 november kl. 13.20. Då, på Adobe stage, rangordnas bilderna och vinnaren får en fotoresa till Alaska! Tvåan och trean får sitta i björngömsle i Finland. Bilderna kommer att ställas ut i InsideNatures monter under mässan. Wish me luck!!!


Två av finalbilderna är mina! Vilka? Kolla på min facebooksida https://www.facebook.com/lars.petersson.9678

Två rara i helgen!

Långa stunder stod den unga purpurhägern helt öppet, kanske 75 meter från oss!

Det har varit lite svårt att komma iväg någonstans i höst, men i söndags blev det en rejäl tur norröver. Redan klockan 03:30 bar det av från Lillstugan och målet var den minimala sjön Fatburen utanför Hedemora i Dalarna. Sedan två veckor hade det funnits en ung purpurhäger i sjön och för Anita hägrade både Sverigekryss och en ny art för den så viktiga dalalistan. Normalt är purpurhägrar som besöker vårt land ruskigt svåra att få korn på, men den här fågeln hade ofta setts stå helt öppet invid ett fågeltorn och bara väntat på att låta sig beskådas och bli fotograferad. Vi hängde in hägern direkt! Och vilken tur vi hade. Dagen efter vårt besök hade fågeln flytt fältet efter en natts bitande kyla och inte setts på lokalen något mer...


Få, om ens någon purpurhäger har på svensk mark låtit sig beskådas så ingående som Fatburenfågeln.


Med lite tålamod, alternativt tur kunde de tillresta skådarna få bevittna kortare flygturer!


Den unga ökenstenskvättan på Edanö i Trosa håller till i en minst sagt urban miljö!

När vi lämnat Dalarna bakom oss tog vi vägen hem över Trosa. I bebyggelsen ute på Edanö höll det till en ökenstenskvätta sedan någon dag. Även denna fågel drog en stor publik och var liksom purpurhägern väldigt samarbetsvillig. När vi kom dit satt fågeln och chillade under en BMW, så det såg ut att kunna bli lite knepigt att få någon vettig bild på stenskvättan. Men efter en stund hoppade fågeln fram så vi kunde ta lite bilder precis innan det skulle bli alltför mörkt.


En hög makadam påminner kanske mer om artens vanligtvis tämligen torra hemvist!?

Wilson´s Bird-of-pardise!

Det är dunkla morgontimmar. En Wilson's Bird-of-paradise lyser ändå om än halvt dold bakom kvistar och blad.. Iso 6400 krävdes här för att få 1/200 sek.

"Världens bästa fågel" är ett epitet som ofta tillskrivs just den här arten. Den är oftast allra högst upp på fågelskådarens önskelista när Nya Guinea ska besökas för första gången. Wilson's BoP är också den art som återkommande ligger som nummet 1 när fågelresan ska sammanfattas och bästa fågel "Bird-of-the-Trip" skall koras. Och minsann, så blev det även på vår resa i somras. Läckra arter som McGregors Honeyeater, Feline Owlet-nightjar och Long-tailed Paradigalla fick se sig akterseglade i denna popularitetsomröstning på resans sista dag. Visst, för egen del har jag väl inga invändningar mot detta, även om jag själv avvek från denna consensus och istället röstade på en morkulla!


Vilken färgexplosion! Och kolla in hjässan, obefjädrad med blottlagd knallblå hud!

Wilson's Bird-of-paradise visar nästan upp utomjordiska attribut. Hannen är tecknad i överdådigt klara färger, extravagant skruvade stjärtpennor och en obefjädrad hjässa som blottar en himmelsblå hud. När han får besök av en hona på spelplatsen spärrar han upp en fjädersköld i metallglänsande grönt och blottar under ropen ett svavelgult gap.

Wilson's Bird-of-paradise har ett litet utbredningsområde, begränsat till öarna Batanta och Waigeo som båda ligger på norvästsidan av Nya Guinea. Vi gjorde som de flesta andra och besökte det lite mer lättillgängliga Batanta. Härifrån var det också nära till grannön Salawati på andra sidan ett smalt sund. Vår camp låg alldeles invid stranden och stod redan klart när vi kom med båten. Ett väldigt träd skuggade våra tält och huserade en Papuan Frogmouth som låg på sitt rede. Under småtimmarna kunde man höra hannens dova rop alldeles utanför tältduken.






I position för att plocka bort nedfallna löv från arenans golv...

Första morgonen på Batanta var det dags. Klockan var 03.00 när vi började vandra på de slingriga stigarna uppför öns branter. Vi hade tre timmar på oss att nå spelplatsen för Wilson's Bird-of-paradise, 600 höjdmeter upp. Vi stod på rätt bra i mörkret och det var med nöd och näppe som de svagbenta kunde hålla jämna steg. Den här vandringen var något man långt före resan hade hört berättas om. Stigarna skulle i det närmaste vara lodräta och det hade sagts att man får dra sig upp på alla fyra på de jäkligaste passagerna! 600 meter upp i lera, regn och mörker var det man hade både fruktat och sett fram emot att få lägga bakom sig!

Men vi stod som sagt var på rätt bra och efter knappt två timmar tog det stopp! Vi var redan framme, gott och väl en timma före det skulle börja ljusna. Det kändes nästan som ett antiklimax! Redan framme när man just börjat komma in i "andra andningen". Det visade sig att man nyligen hittat en spelplats på lite lägre höjd, gissningsvis på bara ett par hundra meters höjd. OK, det var bara att sätta sig, lyssna på grodor och vifta mygg i en timma.

Gryningen kom och ropen från fåglarna kom allt närmare arenan. Killarna på ön hade satt upp en skärm av palmblad som ett gömsle mellan fåglar och skådare. Så damp en hanne Wilson's Bird-of-paradise ner på arenan. Det var fortfarande väldigt snålt med ljuset, men otroligt vad röd fågelns färg var på ryggen. Det lyste verkligen! Fågeln plockade undan nedfallna blad från spelplatsen och ropade då och då så att man såg det gula gapet. Vi turades om att kika genom gluggarna i skärmen men efterhand fick jag mer tid då de andra gick iväg för att titta på någon Red Bird-of-paradise en bit bort.





När fågeln ropar ser man det gula gapet, och bröstskölden är till hälften utfäld...

Det förblev rätt skumt hela morgonen och hannen var bara nere på spelplatsen då och då, nästan ständigt skymd av kvistar. Någon gång flög den upp och satt still och ropade, men "tyvärr" då med bröstsidan mot mig. Det är ju ryggsidan som verkligen bjuder på färgexplosioner hos den här arten. En hona dök också upp en stund, bara allt för kort.


"OK! Inga honor i närheten längre? Då tar jag det lungt, sticker nog snart!"

Visst fick jag några bilder på den här fågeln, men det var svårt att få med alla härliga detaljer på samma bild. Det blev lite "bits and pieces", en stjärtskruv här, en blå nakenhjässa där...  Jag var inte riktigt nöjd och bestämde mig direkt för att gå upp hit igen när tillfället gavs två dagar senare.


Vid andra besöket var det lite mindre aktivitet. Provade med blixt, inte min stil riktigt...

Två dagar senare var det dags igen. Vädret såg länge ut att vara på min sida. Inget regn på hela dagen före. En torr arena skulle locka till mer aktivitet hos fåglarna, och jag och Mike såg fram emot bättre fotolägen. Men klockan tre på natten, när vi just skulle ur sovsäckarna, började det regna. Fasen också! Lite surmulet drack vi ändå vårt morgonkaffe och regnet bara tilltog. Kvart över fyra var det nödvändigt att bestämma sig. Gå eller inte. Mike drog sig ur och skulle istället följa med gruppen över till Salawati igen. Jag var villrådig. Killen från ön som skulle hjälpa mig genom mörkret såg verkligen ut att vilja gå och lägga sig igen. Men vad tusan, antagligen sista chansen i livet på Wilson's BoP så jag bet ihop och drog iväg.
Regnet lättade väl lite så småningom och förutsättningarna blev ungefär desamma som två dar tidigare. Men arenan var blöt, och hannen tycktes inte ha någon större lust att showa loss. Det blev ytterligare några bilder trots allt, och nu valde jag lite motvilligt att sätta blixt på kameran. Jag trivs egentligen inte så bra med blixtfotografering, men nu gjorde jag det för att få lite variation till vad jag redan hade i bildväg.

Jag drar på med lite andra bilder här nedan från Batanta och Salawati!


Ett par Yellow-capped Pygmy Parrots! De är pyttesmå, stora som kungsfåglar - 9 cm!


Frilled Monarch, en lustig monarkflugsnappare som ständigt "solfjädrar" med vingar och stjärt...


Papuan Frogmouth på bo! Trädet skuggade vår camp...


På nätterna satt den här grodmunnen och ropade utanför tälten...


En hanne av Blyth's Hornbill. Enorma men mycket vanliga i området...


Ett par makalöst fantastiska Palm Cockatoos!


En Western Crowned Pigeon, en av Nya Guineas tre gigantiska kronduvor. De är större än tjäderhönor!


Närstudie på en Western Crowned Pigeon...


Black-sided Robin, en av Salawatis skogsinvånare.