Thursday, April 7, 2016
Ikväll gick verkligen en dröm i uppfyllelse! Helt oanat och utan planering.
Så här gick det till. Torsken hade precis satts i ugnen, där den skulle tillbringa närmsta halvtimman. Alltså lite tid över för annat. Klockan var halv 8, så lite skådarljus fanns kvar utanför dörren. Greppade kikaren och tog ett span över Södergårdsviken. Nere på vallen gick ett djur, 800 meter bort. OK, vems hund är det? Va, inte en kotte i närheten! Hög bakdel...hmmm..LODJUR!!!
Ikväll gick verkligen en dröm i uppfyllelse! Helt oanat och utan planering.
Så här gick det till. Torsken hade precis satts i ugnen, där den skulle tillbringa närmsta halvtimman. Alltså lite tid över för annat. Klockan var halv 8, så lite skådarljus fanns kvar utanför dörren. Greppade kikaren och tog ett span över Södergårdsviken. Nere på vallen gick ett djur, 800 meter bort. OK, vems hund är det? Va, inte en kotte i närheten! Hög bakdel...hmmm..LODJUR!!!
In i Lillstugan med andan i halsen, ropandes åt sambon. Ugn och spis av, kamera och jacka på! Vår kära hyresvärdinna Ann som var ute på kvällspromenad (i riktning lodjur) uppmanades att kvickt sätta sig i baksätet. Inom en minut var vi nere med bilen på halva avståndet. Efter några nervösa sekunder återupptäcker vi djuret som så småningom börja gå lugnt på vallen mot pumphuset. Vi ser att det sitter ett halsband på djuret, går den att individbestämma? När lodjuret passerat pumpen upptäcker den oss och börjar galoppera mot skogen, och snart är några underbara ögonblick över. Tänk, vi som kryssade den Iberiska panterlon för bara några veckor sedan, och snart åker vi till Alaska för att, bland mycket annat, hoppas på kanadensisk lo.
Jag och Anita hade bestämt oss för att i år skulle vi verkligen satsa lite för att få se det "svenska" lodjuret. Det är det svåraste att se av världens fyra lodjursarter, även om Lillstugan praktiskt taget ligger mitt i ett lodjursrevir . Vi har varit ute och smygkört under morgnar och kvällar i områden där vi vet att det någon gång ska ha setts lo, men också förvissade om att chansen är en på tusen. Så det är klart, vi blev väldigt överrumplade när det faktiskt skedde på detta vis.
Det skymmer, ljuset är snålt, men bildbeläggen duger väl...?
En YouTuberulle kan man se här! https://youtu.be/nq1QLAmiW0s
Posted by Lars Petersson at 7:21 PM
Monday, February 29, 2016
Den sena eftermiddagssolen värmde både uven och själva bilden!
Igår åkte vi tidigt hemifrån Lillstugan, och kursen var satt mot Bohuslän. Vägen kändes ganska lång, men vi fick trevligt sällskap av Michael från Borås. Vi kunde utbyta lite historier från våra respektive utlandsresor under vintern, så tiden gick ändå ganska fort.
Målet för dagen var att försöka se någon av de lunnefåglar som setts i vattnen vid Ramsvikslandet på sistone. Det gick bra till slut, trots den besvärliga dimman som satte ner sikten avsevärt under förmiddagen. I det färglösa och snåla ljuset kändes det inte särskilt meningsfullt att fotografera. Faktiskt togs det inte en enda bild under dagen. Men vi var glada för att få ha sett lunnen, som har blivit så svår att se i svenska vatten.
Klockan närmade sig fem på eftermiddagen och vi hade kommit en bra bit på hemväg. Vädret hade skiftat och landskapet badade nu i ett generöst solljus. ”Vi stannar till vid uvberget, det ligger ju bara en kort sträcka från vägen”! Sagt och gjort. Vi parkerar bilen och hoppas på att uven ska börja ropa någonstans ifrån, trots att det kanske är lite tidigt. Vi hinner inte gå särskilt många meter från bilen, då uven fullkomligt överrumplar oss. Den sitter alldeles intill på en fallen gran och ”solbadar”. Det ser faktiskt ut som den sitter och njuter i kvällssolen. Och vi har tur, bara 10 minuter senare har solen försvunnit ner mellan granarna bakom oss, och det varma ljuset är borta. Men berguven satt lungt kvar där den satt...
Posted by Lars Petersson at 4:30 PM
Monday, December 21, 2015
Under en Kenyaresa med Göteborgsornitologerna i 90-talets början besökte vi det lilla skogsreservatet Arabuko-Sokoke invid Indiska oceanens strand. Vi hade haft en mycket framgångsrik fågelresa under Lasse Larssons ledning, och det kändes som om vi hade fått se nästan allt. Vi närmade oss 700 arter... I Arabuko-Sokokereservatet finns flera fågelarter med mycket små, fragmentariska förekomster i Östafrikas skogsrester. En av dessa fåglar är den lilla Sokoke Scops Owl (sokokedvärguv) och den är verkligen liten. Som en stenknäck, kanske.
Men jag minns hur vi då, för nästan 25 år sedan, försökte komma igenom den täta snårskogen med ficklamporna i högsta hugg. Nog hörde vi uven, men hur vi än kämpade kom vi inte tillräckligt nära för att få ögona på den.
Det gnagde i nästan 25 år!
Men jag minns hur vi då, för nästan 25 år sedan, försökte komma igenom den täta snårskogen med ficklamporna i högsta hugg. Nog hörde vi uven, men hur vi än kämpade kom vi inte tillräckligt nära för att få ögona på den.
Det gnagde i nästan 25 år!
Men den här gången, strax före jul förra vintern, hade vi den inhemske guiden David Ngala till vår hjälp. Han har jobbat med att skydda skogen och dess innevånare i årtionden. Och naturligtvis kunde han visa oss ugglorna. Jag och Anita fick tillfälle att se dem två gånger. Dels med skådargänget under Heliangelusresan, och sedan på egen hand några dagar senare.
Det var under det andra besöket som vi hittade de två uvarna i paret sittande tätt tillsammans. Så små och uttrycksfulla, inte alls skrämda över vår närvaro. Men de höll oss under uppsikt. David berättade att det finns tre färgmorfer av Sokoke Scops Owl. Grå, rödbrun och orange. De här två är oranga.
Det finns 236 ugglearter i världen. Av dessa tillhör 51 släktet Otus, som alla är mindre eller pyttesmå ugglor. Otus-uvarna har ofta väldigt snäva utbredningsområden, ibland på svårtillgängliga öar ute i haven. Så det blir svårt att se dem alla. För egen del har jag sett eller hört 19 av de 51, men bara fått bild på 6 av arterna.
Posted by Lars Petersson at 8:23 PM
Wednesday, May 27, 2015
Synen av en hastigt förbipilande eleonorafalk är en skönhetsupplevelse!
Härom veckan återvände jag och sambon till ön där min karriär som fågelskådande resenär en gång började. Året var 1983, och förväntningarna för en finnig tonåring var skyhöga när kikaren för första gången svepte över Mallorcas landskap. Minnena har till viss del bleknat sedan dess, men förväntningarna infriades säkert då 30 nya fågelarter antecknades i obsboken. Då var det stort att få kryssa styltlöpare, cettisångare och många andra. Men jag såg ingen eleonorafalk den gången eftersom jag var där i mitten av april. Falkarna kommer till sina sommarvisten i Medelhavet först i månadsskiftet april-maj. Det skulle dröja ytterligare två år då jag i mitten av maj 1985 gjorde ett återbesök till ön. Jag minns hur jag vid det besöket efter flera falklösa dagar plötsligt stod och njöt av en stor flock eleonorafalkar som jagade över Albuferas våtmarker. Kanske var de så många som 30!
Eleonorafalken går in för landning på klippan.
Vi hade några rätt tydliga mål och förhoppningar för vår vecka på Mallorca i år. Balearisk sångare har numera egen artstatus sedan den splittats från den sardinska sångaren. Den ville vi se, och fick också se. (Den sardinska sångaren såg vi fint på Sardinien härom året).
Eleonorafalken häckar tillsammans med andra artfränder i kolonier i klippstup.
Eleonorafalkar äter framför allt av de flyttande småfåglar som rastar eller sträcker förbi kusterna.
Sedan ett antal år har jag också närt en önskan om att få riktigt bra fotolägen på balearisk lira och eleonorafalk. Det gick inget vidare med liran. Vi såg flera liror från Formentorklipporna, men avstånden blev alltför stora för fotolägen. Någon båttur hade nog krävts, men de planerna kom på skam.
Klippor och hav är eleonorafalkens element!
Falkar fick vi däremot se både mycket, många och nära. Vi såg dem (återigen) jaga över Albufera, och vi såg dem flyga under klippstupen på Formentorhalvön. Men även om vi såg dem fint, bjöd fåglarna inte riktigt på de chanser jag hoppats på.
Eleonorafalken förekommer i ljusa och mörka morfer samt mellanformer. Här en mörk!
Vilken tur då att vi tog båtturen ut till lilla Sa Dragonera strax utanför Mallis västkust! Där finns ett koncentrerat bestånd av eleonorafalk fördelat på flera kolonier. Miljön påminner om den på Formentor, fast i mycket mindre skala. En stig går längs hela ön, och man har på flera ställen bra överblick över klippstupen där falkarna håller hus. Vi såg säkert uppemot 10 fåglar som lekte i uppvindarna vid stupen, och så här i maj när falkarna är nyanlända är det kanske extra fart på dem när de fajtar om de bästa boplatserna.
Formentorklippan är ett klassiskt ställe för eleonorafalken, men miljön på Dragonera är snarlik så där trivs falkarna också.
Falkfrossa? Nja, i alla fall skakade mina armar efter att jag försökt följa falkarnas luftdueller genom mitt blytunga 500-tele under ett par timmars tid...
Balearisk sångare håller sig helst i knähög vegetation eller på marken. Den är vanlig, men kan ändå vara knepig att få syn på.
Balearisk sångare i ett hastigt sångutbrott! Den här arten är den enda landendemiska för Balearerna.
Sunday, November 23, 2014
En underbart vacker skäggmeshanne i profil!Skäggmesen är en av de mest exotiska fågelarterna man kan se i mina hemmamarker. Både vad gäller utseende och ursprung. Och den är helt hemlig för "vanligt folk" eftersom de inte går att se i skogen, trädgården eller annan torr mark. Nej, det är de stora vassbältena som är dess hemvist. Det är där de finner sin mat, bygger sina bon och föder sina ungar. Kanske kan någon pimpelfiskare eller skridskoåkare råka stöta på dem, om de vintertid förirrat sig in i vasshavet!?
Att sitta mellan vasstråna i spagat är naturligt för skäggmesen. Det finns få horisontella sittplatser i vassriket.Igår lördag var det dags att på allvar testa min nya kamera, en Canon EOS 7D mkII. Vi hade tagit oss ner till Hjälmarydsviken vid Bolmen, för här hade skäggmesen setts ganska nyligen. Och visst fanns de här! En grann hanne och hans mer slätstrukna hona. Vi fick fina fotolägen för skäggmesar är inte särskilt skygga av sig.
Skäggmesen antas ibland tillhöra den asiatiska papegojnäbbfamiljen, men ibland närmare släkt med lärkorna! Men den är absolut ingen mes, namnet till trots!
En skäggmeshanne visar sig inte utan sin "Fu Manchumustasch"!Under somrar med gynnsamma betingelser kan de få fram upp till 4 kullar och ungar från den första kan själva gå till häckning samma säsong! Även om antalet fåglar minskar kraftigt under stränga vintrar kan de därför snabbt öka i antal igen.
Skäggmesen har ett östligt ursprung och sågs i Sverige först 1965. Nästa år blir det alltså 50-årsjubileum! Sedan dess har den fått fäste i ett flertal vassjöar runt om i södra Sverige.
Fågeln som sällskapade med den vackra hannen såg mest ut som en hona. Men den gula näbben avslöjar att detta är en ung hanne.
Sunday, November 9, 2014
De flesta härfåglar jag sett i vårt land har varit bortflyende fåglar på kurragömmahumör. Så var verkligen inte fallet med denna individ, och som bonus lyfte den på "tuppkammen" flera gånger!
Idag blev jag bokstavligen tagen på sängen när jag blev väckt ur middagsslummern av sambon. "SVARTAND I SKÅNE"! En kvart senare var vi iväg med kaffe och kameror i högsta hugg. Väl framme i Dagshög (intill Torekov) möttes vi av glada skådare och en fin svartandshanne som sam på behörigt avstånd, minst 500 meter ut längs stranden. Inget vidare läge för fotograferna idag i alla fall, även om det var många som inkasserade ett "dokumentationsfoto" till arkivet. Men rätt kul ändå!
För den som inte vet så är svartanden en nära släkting till gräsanden, men tämligen färglös.
I alla fall, på hemvägen passerar vi Eldsberga. Här visste vi att det fanns en härfågel sedan någon dag. Och den bjöd verkligen på sig, vilket är ovanligt för arten. På nära håll kunde vi njuta av den alltmedan kvällsmörkret föll över det halländska landskapet...
Wednesday, October 29, 2014
Posted by Lars Petersson at 7:51 PM
Sunday, October 26, 2014
Så fort jag får ordning på grejerna flyger rallhägern! Bortåt! Det såg inte ut att bli fler fotochanser den här gången...
En del gånger är det lite roligare än vanligt att dra på rariteter. Idag blev en sådan gång. Vi var egentligen i färd med att försöka se någon skäggmes i Vidösterns vassar, i brist på bättre ideer. Men en natthäger inte alltför långt bort lät ju roligare. Bara en timma bort! För det var natthäger som först felaktigt angavs i meddelandet vi fick. Men sedan ändrades arten till rallhäger. Så mycket bättre! Sverigekryss för sambon och en chans för mig att plåta på arten. Natthäger fick vi ju både se och plåta i Skåne för inte så länge sedan.
Rallhägern poserar fint i vegetationen bara 15 meter från oss.Väl framme i Jönköping och Rocksjön möts vi av glada miner från många välkända ansikten. Vi behöver inte oroa oss, för rallhägern sitter jättetryggt bara 15 meter från gångbron där de hänförda skådarna trängs. Så jag tar det lugnt och ställer ner min utrustning en bit före bron. Då flyger hägerskrället och ett fototillfälle ser ut att glida mig ur händerna.
Ytterligare en flygtur ut mot Rocksjön och sedan in i videt igen, oftast halvt skymd i vegetationen... För att göra historien lite kortare kan jag säga att efter en knapp timma är ordningen återställd. Rallhägern är tillbaka vid bron och bjuder på både flyguppvisningar och poserar snällt i videt som kantar vattendraget. En del fotografer knorrar över att ljuset nu blivit för snålt, men nyanlända skådare kan pusta ut. De åkte inte förgäves...
Rallhäger i Småland kändes inte som en omöjlighet. 1998 fanns en fågel vid Draven, men den bjöd inte på sådana här närobsar...
Ibland verkade fågeln lite rastlös och tycktes flera gånger tro att det var bättre fiske på andra sidan kanalen.
...och nog fanns det firrar i vattnet!
Sunday, October 5, 2014
Det är inte bara fåglar längs vägen som är värd ens uppmärksamhet när man är ute och kör. Det finns andra djur att hålla koll på och visa hänsyn till på själva vägen också.
Lördagseftermiddagen bjöd på två herpetologiska upplevelser i form av först en kopparödla och sedan en huggorm! Båda hade krupit upp på vägbanan för att söka värme i eftermiddagssolen. De ville säkert stanna kvar och gona sig i solen, men lät sig övertalas om en säkrare tillvaro i dikeskanten!
Friday, October 3, 2014
Posted by Lars Petersson at 8:30 PM
Paradisaea tycks vara logga för hela nationen Papua Nya Guinea. Överallt ser man dem i olika former. Här bak på ett av de lokala flygbolagens akterfenor!