Blog

Skådning på låg nivå...

...har under stundom förekommit de senaste veckorna. Faktiskt helt under ytan i något fall! Varför ta sig upp från markplanet om man redan kryper omkring på alla fyra med kameran...?


Det är vacker färg på bläckfisksvampen, men stanken är vidrig vilket lär locka till sig flugor som hjälper svampen att sprida sporerna!

Den märkligaste svampen, alla kategorier, hittade vi igår med tips från Michael. Under bokarna invid den nordvästskånska sjön kände vi stanken från bläckfisksvamparna redan innan vi fått ögonen på dem! Alltför nyfiket satte jag ner näsan lite för nära och fick då mitt livs doftchock! Stinksvampens odör kan liknas vid en blomsteräng i jämförelse. Bläckfisksvampen förekommer naturligt nedåt Australien men har med människans försorg spridits till stora delar av världen. Arten finns endast på ett par ställen i Sverige.


Hur bläckfisksvampen fått sitt namn är väl uppenbart!?


Visst ser hästskoräkan förhistorisk ut!?

Redan för två år sedan fick vi lokaltips av Lasse Larsson om var man kunde hitta hästskoräkan ute på Alvaret. De förekommer sällsynt under vissa år i de grunda svämpölar som ibland bildas i det flacka landskapet. Om inte de rätta betingelserna infinner sig, kan räkans ägg "övervintra" i den torra marken i uppemot 25-30 år!


Hästskoräkan i Anitas hand ger en fingervisning om storleken, men de kan bli betydligt större!

Ett än mer intressant fakta om det här djuret är att arten räknas som jorden äldsta organism. Under 220 miljoner år har hästskoräkan inte utvecklats utan hållit på sin stil. Allt medan dinosaurierna både kommit och gått!


Kanske en lätt bedagad kantjordstjärna...

När vi ändå var på Öland passade vi på att titta på kantjordstjärnan hemma hos Anders i Sandby. De här sällsynta svamparna hade hittills undgått mig helt, så detta blev min första jordstjärna. Det lär finnas 21 arter jordstjärnor i vårt land varav nästan alla förekommer på Öland!


Denna blomkålssvamp var stor som en handboll och räckte till tre middagar!

Vi har ätit en hel del svamp i höst, särskilt karljohan och någon stensopp. För en tid sedan när vi var ute i svampskogen kom vi fram till ett ställe där jag sett blomkålssvamp för några år sedan. Som vi gick där undrade jag om man någon gång kommer att hitta en sådan igen? Två sekunder senare hade jag just en blomkålssvamp i blickfånget, möjligen under samma gamla tall som förra gången. Återseendets glädje var stor, och vi tog några bilder men lämnade den sedan för att den skulle få växa till sig i fred. En vecka senare skördade vi den. Svampen var underbart ren från nedfallna barr och löv, inga grenar hade växt in i den och nästan inga kryp hade gjort den till sitt hem.

 

Stormfågel - men ingen storm...!

Nej, vi hade egentligen tänkt fara en bit österut i Småland för att försöka se isabellastenskvättan på Mörlundaslätten. Men så började rapporter om sträckande gråliror strömma in, den ena efter den andra längs hela västkusten. Detta trots att västvindarna var ganska måttliga. Tillsammans med sambon, som fortfarande väntade på sitt första möte med en lira i svenska vatten, gjordes en ändring i planerna. 



Någon timma senare befann vi oss nere vid Hovs hallar. Närmare bestämt vid bunkern som ligger några meter från strandlinjen. I en behagligt varm höstsol och i trevligt sällskap med andra skådare fikade vi och tittade på havssulor och tretåiga måsar i Laholmsbukten. Efter någon timmas spaning upptäcktes den första gråliran långt upp mot Hallandskusten. Den gjorde sina karaktäristiska bågar över horisontlinjen men tappas efter en stund. Det var långt till fågeln, flera kilometer. Men snart hittade vi ytterligare en grålira, betydligt närmare och med kurs rakt mot oss. Häftigt! Lite övermodigt tog jag tag i kameran och skyndade ner mot strandkanten. Men snöpligt nog fick jag aldrig ögonen på fågeln då den passerade oss på kanske bara 100 meter. Oflyt, gråliror ses sällan på så nära håll i vårt land. Men som plåster på såren får jag en serie bilder på en av stormfåglarna som drar förbi på sina stela vingar.

 

Tench – Drömfåglarnas ö!

Under sommarens Nya Guinearesa gjorde vi många avstickare, och en av de mest avlägsna avstickarna gjordes till den lilla atollen Tench. Ön är så avlägsen och så liten (ca 800x600 meter) att den svårligen låter sig hittas på en karta. Men fåglarna har förstås hittat hit, bland annat den högst åtråvärda Atoll Starling. Här finns också en handfull andra landfåglar, men framför allt är det de tusentals havsfåglarna som gör intryck när man landstiger på ön.


Vi seglade 54 sjömil norrut från New Ireland över natten och närmade oss Tench i gryningen. Redan flög fetärnor och Black Noddys tätt inpå båten...


De snövita fetärnorna är nog själva sinnebilden för fågellivet på tropiska atollöar. På engelska kallas de ofta för Fairy Tern eller Angel Tern vilket är mycket passande namn. Men det officiella namnet är förnärvarande White Tern.


Fetärnorna hade inte inlett sin häckningssäsong vid vårt besök. Men de kommer inte att bygga några bon, utan lägger det enda ägget direkt på grenen!


På Tench finns både bruna och svarta noddytärnor, men de svarta är klart talrikast.


Rödfotad sula finns på ön i både vit morf och som här, i sin bruna morf.


Större fregattfåglar ser till att inga andra havsfåglar kan känna sig säker på att få behålla sin fångst. Den här unga fregattfågeln ser ut att vara på väg att råna den bruna sulan.


Melanesian Megapode är en storfotshöna och det är ute på småöarna som man oftast ser dem. De värper sina ägg under stora högar av jord och multnande växtdelar och när kycklingen kläckts får den själv gräva sig upp och får klara sig utan föräldrar!


På den här resan fick jag äntligen se Nicobar Pigeon. Vi såg dem på ett flertal ställen längs resrutten, men på Tench fick vi närobsar!


Atoll Starling förekommer enbart på mycket små öar i ett relativt litet område i västligaste Stilla havet. Tench är trots sitt isolerade läge ett av de mer tillgängliga ställena om man vill se den.


Beach Kingfisher patrullerar strandzonen.

 

20-procentsugglan!

Tidigt i morse, när solen just nått horisontlinjen, krypkörde jag under den gamla eken igen. Om man ändå är i krokarna brukar jag göra så, att slänga ett öga upp mot hålet i det av ålderdom knäckta, kronlösa trädet. Kanske får jag se henne idag, men förmodligen inte.



Men visst, där sitter hon ju och solar sig i de första strålarna. Den här kattugglan känner jag sedan fyra år tillbaka, men hon är svår att stämma träff med. Oftast är det tomt i hålet, särskilt när jag ska visa henne för andra. Chansen är väl ungefär 20 procent för en obs. Men jag börjar komma underfund med en sak. Soliga gryningar gillar hon att sitta ute, om än bara för en kort stund. Det är de första minuternas solstrålar som gäller. Kanske kan det bli en 40-procentsuggla?

 

Skogsfrun - Drottningen bland de klorofyllösa!

Tre sköna skogsfruar i en av Dalarnas dunklaste skogar!

Man skaffar sig emellanåt små projekt att sysselsätta sig med. En del av dem påbörjas aldrig och de flesta blir aldrig helt fullbordade. Och så finns det projekt som skapar längtan och drömmar om att en gång nå fram till en viss upplevelse. Ett bra exempel på det sistnämnda är min målsättning att se och fota Sveriges orkidéer.


En liten ledbelysning hjälpte till att ljusa upp tillvaron...

Under helgen som gick fick jag så äntligen plåta på skogsfrun, en av landets mest sällsynta och oberäkneliga orkidéarter. Skogsfruns växtplatser hålls ofta hemliga av dem som känner till ställena och blommorna kommer på många lokaler inte upp varje år. Men jag har tur, för min sambo känner sedan länge till ett ställe i Dalarna där skogsfrun dessutom visar sig varje sommar. Vi var där tillsammans härom året, men då var datumet 20 juli och de första fruarna hade inte hunnit slå ut. Nu i år höll det på att gå åt andra hållet då de väna orkidéerna har tvingats kämpa mot tropisk värme och torka under lång tid. Men där stod de trots allt i dunklet under granarna. Marken omkring de kanske 25 stänglarna var fnösktorr och hade vi kommit bara några dagar senare hade skogsfruarna varit alltför bedagade.


De kallas huldreblom på norska och Ghost Orchid på engelska. Mystiken kring arten går igen i flera språk.


En ensam skogsfru i naturljus...


Den tätaste klungan av skogfruar vi såg i helgen. De kämpar mot torkan, men några stänglar ligger redan platt på marken...


En skogsfru i en matta av harsyra.

På tal om projekt så har vi börjat uppmärksamma det fåtal växter i vårt land som saknar klorofyll. Det handlar om blott 20 arter och då innefattas 3 arter orkidéer, ett gäng snyltrötter, vätterosen, tallörten samt några fräknar och snärjor. Jag kan säga att vi hittills nätt och jämt hunnit se hälften av dessa. Dessa tjugo drar alltså inte nytta av fotosyntesen men får näring genom att leva i symbios med svampar eller parasitera på andra växter. I skogsfruns fall handlar det om samarbete med svampar och det gäller även de andra orkidéarterna nästrot och korallrot.


Vätterosen hittade vi på Rusarebo 12 april i år under de hasslar som den parasiterar på.

Men att vara klorofyllös innebär inte nödvändigtvis att växten är färglös och slätstruken. Gröna blad saknas visserligen men kryper man tätt inpå ser man snart skönheten. Fast i mitt fall krävs numera goda läsglasögon!


Timjansnyltrot stod i sin prakt ute på Ölands alvar i slutet av juni.


Korallroten växer blött i skogarna i mina trakter och brukar vara som finast i början av juni.


Nästrot finns däremot inte i krokarna, men den är talrik på bl.a. Gotland där den här närbilden är tagen.

Ur skogens dunkel...

Igår befann vi oss fortfarande på Huonhalvön i norra Papua för att söka områdets mest åtråvärda fågelarter. Det hade hittills gått mycket bra och skönheter som Spangled Honeyeater, Wahne´s Parotia och Emperor Bird-of-Paradise var redan inhängda och nogsamt inbrända på minneskorten!


Sooty Owl är en släkting till ”vår” tornuggla och finns på Nya Guinea och i Australien.

Men det finns alltid mer att se! Vi söker oss in på en knappt skönjbar stig som skär genom den täta bergsskogen. För första gången under resan hinner blodiglarna nu ikapp oss och vi stannar upp då och då för att snäppa bort dem från byxbenen. Men vår irritation över iglarnas framfart glöms genast då vi hör ett huggande ljud en bit ner i sluttningen. ” It´s a Harpy Eagle” viskar Daniel Wakra, vår papuanske guide som känner landets fåglar som få andra. Daniel berättar att New Guinea Harpy Eagle letar mat genom att besöka träd med stora håligheter där någon possum eller cuscus kan tänkas sova över dagen. Örnen sätter sig bredvid hålet och slår mot trädet med vingen och det var just de slagen vi hade hört. Har örnen tur tittar något djur ut (och tänker ”va fan”) och den nyvakne hamnar i örnens kraftiga klor! Hur det gick med jaktlyckan får vi aldrig veta men vi hörde också örnen ropa strax därpå.
De flesta av oss sitter nu ner för att spana upp genom skogstaket. Med lite flyt kan en Harpy komma lågsniffandes åt vårt håll. Men en sådan tur hade vi inte… MEN, plötsligt kommer en grå skepnad farande och glider tyst in på en gren. ”Sooty Owl, SOOTY OWL” viskar jag så högt jag kan åt de andra som inte har fått den lyckosamma luckan på ugglan. Fågeln är snäll och ger oss alla 10 sekunder att beskåda den. Man får inte se allt, men mycket annat! Och det kommer vi att fortsätta med i ytterligare en vecka...

PAPUA NYA GUINEA – REMOTE

Ur ett småländskt perspektiv kan Papua Nya Guinea tyckas avlägset nog, men nu är vi iväg på en resa som kan kallas ”PNG – Remote”. Vi försöker komma ut på ett antal än mer avlägsna delar av det här förunderliga landet, till ett antal öar som sträcker sig österut mot Stilla havet, eller Söderhavet om man så vill. Området kallas också Bismarkarkipelagen och består av ett stort antal större och mindre öar som var och en ofta har egna endemiska fågelarter. Under de kommande tre veckorna kommer vi att ”öhoppa” mellan ett halvdussin destinationer och försöka se så mycket som möjligt. Även några lokaler på fastlandspapua kommer att besökas.


Brown-headed Paradise Kingfisher är en av nio arter mycket exklusiva paradiskungsfiskare och har ett litet utbredingsområde på östra Nya Guinea. Vi såg den här juvelen på dag 1 i nationalparken Varirata som ligger en dryg timma bort från Port Moresby. Brown-headed Paradise Kingfisher blev den fjärde arten paradiskungsfiskare för mig.

Men man får försöka inta en avslappnad inställning till logistiken i ett land som PNG. Vi har redan skådat tre dagar på Manus samt satellitön Tong och skulle sedan flugit vidare direkt till New Ireland. Men flyget dit blev inställt och vi hamnade återigen i Port Moresby och kom vidare först dagen därpå. Dyrbara skådartimmar i fält rann iväg! Men det kunde varit mycket värre, och omkastningar i planerna är något man kallt får räkna med.


Manus Boobook är en ”spökuggla” och är en av endemerna på Manus Island. Vi hade en sällsynt tur som lyckades se den så här fint precis när kvällen blev natt. Tyvärr gick det sämre med den urläckra Superb Pitta som är Manus riktiga ”Star Bird”. Vi hörde något enstaka rop, men trots hårt slit i den mörka skogen lyckades vi aldrig få korn på den.

På New Ireland använde vid den lilla lodgen Dalom Homestay som bas, paradisiskt beläget på stranden med palmer, spökugglor och fruktfladdermöss mitt bland husen. Längs en liten väg som skär över den långsmala ön har vi hängt in flertalet målarter såsom White-backed Woodswallow, New Ireland Boobook och White.necked Coucal m. fl…


Manus Fantail finns namnet till trots inte längre på Manus Island. Den försvann av okänd anledning från ön för ungefär hundra år sedan, och överlever nu enbart på ett par satellitöar. Vi företog en ganska brutal båtresa på gropig sjö ut till ön Tong där den fortfarande tycks vara vanligt förekommande. Men dess utbredningsområde är nu bara begränsat till några få kvadratkilometrar!

Idag  fortsätter vi skådningen här men bordar sent i eftermiddag båten till ytterligare en av resans höjdpunkter – den lilla ön Tench som ligger 10 mil ut i havet. Där väntar stora kolonier med noddytärnor, fetärnor, sulor och sist men inte minst – Nicobar Pigeon, en duva som jag suktat efter länge att få fotolägen på. Vi får se hur det går…

Möjligheterna till internet och mobiltelefoni är nästan obefintliga så det blir nog inga fler uppdateringar innan hemkomsten.

Vad har rödfalken på menyn?

Det ser måhända ut som rödfalken tänker gripa sig en bofink, som bjäbbigt sitter och gnäller över falkens närvaro. Men bofinken kan vara lugn. Falken håller fortfarande sin fot utsträckt efter att ha kliat sig med sina ljusa klor! Vi såg honom förse sig med daggmask vilket kan vara mer rödfalkspassande mat.

När vi var på Öland förra helgen dök en grann rödfalkshanne upp på Ottenby! När larmet kom på sena eftermiddagen befann vi oss på Halltorps gästgiveri och låg och softade uppe på hotellrummet. Då var det väl bara att dra då? Njaae... Problemet var att bord var beställt på hotellets restaurang för att fira sambons födelsedag. Nu fick hon välja mellan fina middagen eller fina krysset. Valet var lätt - Rödfalk!

Grönfläckig padda och hasselsnok!

Två arter i grod och kräldjurens värld som vi letat efter förgäves förut, men som i smålandsherpetologernas sällskap inte blev så märkvärdigt svåra att finna.


Bästa tiden att finna de grönfläckiga paddorna är under nattens mörkaste timma. Men det är nog en dålig idé att promenera runt på udden utan ficklampa då. Man vill ju inte råka trampa på de rödlistade djuren...

Den grönfläckiga paddan dog ut i Sverige på 90-talet och dess allra sista utposter fanns just på Öland. Därefter har ett flertal utplanteringar gjorts, både på Öland och på andra håll. Vill man höra paddans spel ska man nog vara ute redan i april, men nu på sommaren går de fortfarande att se. Nere på Ottenby finns en återinförd population och när natten är som svartast kommer de fram. Vi letade runt Naturum och Fågel Blå och fann tre djur, varav två var riktiga bamsingar till paddor.


Grönfläckig padda. Ett namn mitt i prick!


Två av paddorna var nästan knytnävsstora, vilket överraskade mig...


Det arkepelagiska fläckmönstret är unikt för varje individ!


När paddorna började söka sig ner i springorna under Fågel Blås stora fönster förstod vi att besökstiden var slut...

Öland är också ett av de bästa landskapen för hasselsnoken. Här har jag sett den förut, men bara i form av en hastigt försvinnande ormrumpa i stenskravlet. Nu hjälptes vi åt med att leta under den högt stående junisolen. Först på dagens tredje lokal, vid Borgholms slott, lyckades vi. Inte mindre än tre hasselsnokar låg framme i solvärmen, helt öppet! Inga stenar behövde vändas på för att hitta dem här...


Kul att äntligen få plåta på landets tredje ormart! Fast jag tycker att både snok och huggorm är vackrare djur!


Karaktäristiskt mönster och rund pupill i ögat ger artbestämningen om inte annat...


Hasselsnoken är ganska välkamouflerad mot stenen ändå...

Woodpeckers of the World

I det här forumet var det länge sedan jag framhöll några publikationer där mina egna bilder använts. Men härom dagen damp det här praktverket ner i postlådan och jag framhåller den gärna lite extra. Det är en riktigt välgjord bok där jag har med inte mindre än 20 foton. Det innebär att förlaget, Bloomsbury Publishing i London, gjort mig till en av de mest anlitade fotograferna för boken. Trevligt!
Det började med att de hittade mina hackspettbilder från Kamerun. När de sedan upptäckte sökfunktionen här på min hemsida kom snart en lååång önskelista!





















Spillkråkan från Skåne och dvärgspetten från Kamerun är båda med i boken och får representera några av världens största respektive minsta hackspettarter!

Av världens 239 hackspettarter har jag själv sett omkring 160 och fått bild på omkring 90 arter. Mina bilder på dvärgspetten (African Piculet) är bland de bästa som finns på arten och har blivit publicerade på flera ställen förut... 

Länk till boken hos förlaget hittar du här!